En spröd stilla flöjt hörs genom sorlet av turister utanför Holy Sepulchre där Via Dolorosa når sitt slut. Det är långfredag och grupp efter grupp av pilgrimer trängs framför kyrkan i väntan på att de stora portarna ska öppnas in till platsen för korsfästelsen och graven.
Mitt i hopen står Barbara Boterberg och blundar för att stänga ute sorlet. Hon spelar stilla på en flöjt och verkar helt försjunken i melodin.
"När jag spelar kan jag koncentrera mig på bönen. Melodin hjälper mig att stänga ute allt som stör", berättar hon för mig sedan hon slutat spela.
Vi står där mitt i vimlet och medan allt fler turister strömmar till berättar Barbara om sitt omtumlande liv. För 30 år sedan blev hon frälst och som en botgärning kröp hon då på sina knän utefter hela Via Dolorosa. Det är en stenlagd och skrovlig väg att gå och jag har först lite svårt att tro hennes berättelse. Hur det bara är möjligt.
"Det gick bra med knäna, men det var värre för ovansidan av fötterna", förklarar Barbara.
Eftersom hon var barfota när hon kröp hela vägen så skavdes skinnet av på fötterna och det tog lång tid att läka. Förmodligen märker hon att jag är lite tvivlande så ur väskan tar hon fram en väl tummad fotostatkopia på en tidningsartikel om hennes vandring. På bilden till artikeln ser jag en ung Barbara på knä, krypandes utefter Via Dolorosa. Jag läser bildtexten och hennes historia stämmer. Hon kröp faktiskt fram här för 30 år sedan.
Nu har hon fyllt 60 och bor vid klostret St John of the Desert strax utanför Jerusalem. Ursprungligen kommer hon från Wien, berättar hon, men det var länge sedan hon bodde där.
"Jag levde ett liv som Maria Magdalena när jag var ung. Jag gick från man till man och levde som hippie", säger hon. Och så fortsätter hennes berättelse om hur hon på motorcykel kom till Indien, blev hindu och väl tillbaka i Österrike försökte omvända alla hon mötte till hinduism. Men så en natt hade hon en dröm. Det var en konstig dröm om ostar, och eftersom hon då var i sjunde månaden tänkte hon att det kanske var för att hon var lite matnojig som gravid.
Men dagen efter mötte hon en man som helt plötsligt gav henne ett paket och när hon öppnade det så låg där gorgonzola, emmentaler, camembert och andra ostar. Hon berättar att hon också hörde en röst som av Gud och allt detta sammantaget gjorde att hon blev kristen.
Ja, historien är mycket längre och jag får också höra om hur hon träffade sin man som var novis i ett kloster och blev förälskad i henne sedan hon haft i uppgift att väcka honom och andra munkar om morgnarna.
"Han hade avlagt sitt första löfte, men bröt sedan upp", säger hon och ler och det glimmar till i hennes ögon.
Hon berättar också om hur hon under två år levde i en grotta utanför Jerusalem och hur hon numera försörjer sig på de små gåvor hon kan få av besökare som kommer ut till klostret St John of the Desert.
Så stoppar hon ner flöjten i sin lilla väska och säger att hon måste gå. Hon ska möta upp fransiscanbröderna som snart ska starta sin vandring utefter Via Dolorosa.
"Men kom ut och hälsa på och se hur jag och min man har det", säger hon. Jag får hennes mobilnummer och när jag frågar om hon verkligen har mobil så svarar hon att det måste hon för annars blir hennes gamla mamma i Österrike galen.
"Hon ringer varje morgon för att höra att allt står väl till med mig", skrattar Barbara. Så försvinner hon iväg genom turistvimlet för att hinna ikapp fransiscanerna. Och jag står kvar där utanför Holy Sepulchre och tänker vilka fantastiska människoöden det finns här i Jerusalem
