Det är skärtorsdag och jag kan inte lämna Church of All Nations vid Getsemane trädgård i Jerusalem. Jag dröjer mig kvar i flera timmar och betraktar människorna som kommer hit.
En kvinna från Kinshasa lägger sig raklång ner på marmorgolvet framme vid altaret för att be. När hon efter ett tag reser sig upp ser jag hur rörd hon är och att tårar rinner nerför hennes kinder.
En kvinna från Asien står på knä och ber intensivt i nära tjugo minuter tills hennes vänner påminner henne om att de måste gå.
En man från Tyskland sträcker fram sin Bibel till en av fransiscanbröderna för att han ska lägga den på den skrovliga stenen innanför altarringen
Hit kommer människor denna skärtorsdag för att minnas stunden då Jesus togs tillfånga i trädgården. Längst fram i kyrkan finns en skrovlig sten och det berättas att det kan vara den sten som Jesus låg mot när han grät över det svåra som snart skulle komma i hans liv. Det sägs att han till och med grät blod och jag försöker se på stenen om det är några mörkare fläckar där, men det är klart att jag inte kan veta vad de olika skiftningarna i stenens färg beror på efter så många år. Och det är ju inte ens säkert att det var den här stenen.
Men när jag ser mig omkring förstår jag att tanken också slagit andra. Även de spanar och granskar och fotograferar, mitt bland alla de som fallit på knä för att be.
Några afrikanska män blir allt för ivriga och högljudda. Jag ser hur en av munkarna, broder Louis, går fram och hyssjar på dem.
Efteråt får jag en pratstund med denne broder Louis. Han kommer från Spanien men sedan 30 år bor han i klostret som ligger inom Getsemane trädgård. Han delar klostret med sex andra munkar och de turas om att finnas i kyrkan för att hålla lite ordning när turisterna klampar in alltför våldsamt.
"Ibland är dom alldeles omöjliga", säger han lite oväntat öppet till mig samtidigt som han återigen hyssjar på några som talar alltför högt.
Han blir inte lång stund vid min sida utan går iväg igen i en av sina otaliga rundor, vänligt kryssandes mellan turister och pilgrimer inne i kyrkan. Jag följer honom med blicken och ser hur han går fram till en man och med en diskret gest mot sin egen tinning visar att mannen borde ta av sig sin keps. Strax efteråt böjer han sig ner över en kvinna som sitter i kyrkbänken och talar i sin mobiltelefon. Hon slår genast av den.
Men jag ser också att broder Louis inte bara håller ordning, han får också många tillfällen att ge tröst och vägledning till människor. Flera söker sig till honom och hejdar honom där han kryssar fram. Jag ser hur han lutar sig framåt och viskar något, kanske en välsignelse. Ibland får han ta emot en Bibel och gå innanför altarringen och lägga den en kort stund på den där skrovliga stenen, den som Jesus sägs ha lutat sig mot.
En stund senare får jag åter tillfälle att prata med honom. Vi går utanför kyrkan och ställer oss utanför porten. Då kommer fyra kvinnor fram och vill fota sig tillsammans med honom.
"Varifrån kommer ni?" frågar han och ler sitt vänliga leende.
"Sri Lanka", svarar de.
Så får var och en ställa sig invid honom och de andra fotar. När de ska gå fnittrar de lite och tackar broder Louis för att han tog sig tid. En av kvinnorna vänder sig mot honom och jag ser hur hon viskande säger några ord. Som svar lägger broder Louis handen över hennes huvud och jag ser hur han läser en bön och välsignelse. Så klappar han henne på kinden och hon skyndar sig iväg efter de andra.
Innan jag går frågar jag broder Louis om 30 år här i klostret är nog eller om han kommer att fortsätta vara kvar här i klostret vid Getsemane trädgård. Då ler han återigen och jag anar att det finns nog inget som kan få honom bort härifrån.
