Våren har kommit. Jesus är uppstånden.
I fyrtio dagar har jag fastat genom bön, återhållsamhet och uppoffringar. Ringa sådana, jämfört med den uppoffring Jesus gjorde för oss, men kännbara för min egen del och ett steg på vägen till en fördjupad tro.
Det har varit en förberedelsens tid, som jag dessutom har haft förmånen att få skriva om; dela med mig av mina känslor och upplevelser. Jag har utmanats att sätta ord på det jag känner inför Guds offer för oss och inför de möjligheter vi får att göra gott, och bli ett med honom.
Det har varit fyrtio fantastiska dagar. Fyrtio dagar av allvar och skämt, av glädje och sorg, av nya kontakter med både troende och icke troende människor.
Det har också varit fyrtio dagar under vilka jag fått en större förståelse för vad påsken egentligen innebär. Jesu offer har blivit alltmer kännbart för var dag och i fredags stannade allt - tiden stod still när han dog. Inte för 2000 år sedan utan här och nu, inför mina ögon, plågad och förnedrad på korset. För vår skull.
Idag är han uppstånden. För vår skull. Jubelropen klingar. Det är omöjligt att greppa och omöjligt att förstå. Ändå blir allt möjligt i tron på Kristus.
När jag idag läser igenom det jag skrivit under de här
dagarna inser jag att det är svårare än jag trott att verkligen
uttrycka Fastans djupa innebörd. I vissa avseenden har jag misslyckats alldeles förskräckligt. Men jag ser också att jag ibland lyckats formulera mig
bättre än jag kunde ha drömt om.
Varmt tack till alla er som läst och kommenterat och till tidningen Dagen som beslöt sig för att vara den första svenska dagstidningen att synliggöra den kristna Fastan med egen blogg. Nästa år hoppas jag att fler följer efter! Den kristna tron är värd att bevara, försvara och synliggöra i vardag som i fest, och kanske särskilt under den sista dämpade tiden innan påsk.
Nu tackar jag för mig och går i kloster. Nej, inte på heltid - men under några dagar. Jag beger mig på en pilgrimsfärd till Rom och till de många heliga platser som är så viktiga för min kristna katolska tro.
Sedan fortsätter jag blogga (med någorlunda regelbundenhet) på min nystartade blogg Oroa dig inte - Gud finns nog!
Kristi frid och - kanske - på återseende!
/Bitte
