Ikväll har jag kommit fram till Jerusalem. Här ska jag nu följa påsken och försöka förstå vad det är som lockar så många att söka sig till den heliga staden för att fira denna årliga högtid. På planet ner ser jag påskfirare. Jag hör några unga män prata om den kristna församlingen de är med i hemma i Sveirge. De ska nu stanna i Jerusalem i två veckor och vara turister och pilgrimer.

Men jag hör också flera prata om pesach, den judiska påsken. Med på planet är också en grupp svensk-israeler som kommer att fira sin påsk under samma tid som den kristna påskveckan.

I år kommer Jerusalem att vara fullt av människor under den närmaste tiden. Under nästa vecka firas nämligen både den kristna och den judiska påsken samtidigt. Inför den judiska påsken börjar man redan på söndag och måndag att rengöra hemmet, att förbereda det genom att göra det kosher.

Samtidigt förbereder de kristna sig genom att samlas till Palmsöndagens firande och minnet av Jesus intåg i Jerusalem.

Jag ser fram mot att få delta i denna ström av firande i en stad där olika traditioner och tro möts så påtagligt. 

Det ser ut att bli ännu en solig dag i Stockholm. Jag ska dock åka till Karlskoga ett par dagar, för att hälsa på min mamma.

Ju äldre jag blir desto mer fäst blir jag vid min forna hemstad, märker jag. Jag, som inte kunde komma därifrån fort nog när jag var i tjugoårsåldern, börjar nu leka med tanken på att lämna Stockholm och bosätta mig där på nytt. Å andra sidan är det ganska trevligt att ha två fasta platser att känna sig hemma på!

Igår såg jag på nyheterna att plastikklinikerna blomstrar mitt i den ekonomiska krisen. Botox har tydligen blivit ett hamstrå att hålla fast vid i svåra tider. Operera dig glad, typ.

Det är märkligt. Fast kanske inte ändå. En tro ersätter en annan. Kristendomen - och för den delen andra religioner - har ju länge varit ett ovälkommet styvbarn i det offentliga Sverige. Inte undra på att människor tar sin tillflykt till andra gudar. Mammon och Botox var namnen.

Samtidigt läser jag att botox kan ge depressioner. Undra på det, säger jag bara, när det är ett nervgift. Fast depressionen ska visst komma av att man, om man har alltför mycket botox insprutat under huden, inte kan uttrycka sina känslor visuellt.

Det är den ultimata egotrippen. Vägra bli gammal, vägra låta erfarenhet och kunskap synas på huden. Strama åt och håll fast vid ungdomen.

Inte undra på att äldre människor blir åldersdiskriminerade i ett land där man inte får se äldre ut än trettiofem.

Nej, jag dömer inte den som sprutar in botox innanför huden, eller som tar till kniven för att bibehålla en konstlad ungdom. Men jag förundras över vad det är som får människor att tro att en slätare hy ska göra dem lyckligare. Lycka kommer ju inifrån.

Men det är förstås lite töntigt att säga det numera. Idag är det mest yttre attribut som gäller. Slät hy. Bra jobb. Hög inkomst.

För Jesus betydde de där sakerna ingenting alls. För honom var det närheten till Fadern som var det väsentliga i livet. Och det var det som fick människor att följa honom. För att han erbjöd något annat än det ytliga.

Det gör han fortfarande. Och det känns gott att veta.

Det har blivit kväll och jag söker mig till kapellet på Arlanda. Här inne är det stilla, ett ljus brinner, blommor på altaret och på golvet en pil som visar riktningen mot Mecka. Jag förstår att det här är en plats som jag får jag dela med människor av annan tro, som vuxit upp i andra traditioner.

I bokhyllan trängs heliga böcker från olika religioner och på ett bord ligger en gästbok. Jag sätter mig ner och läser hälsningarna från andra som liksom jag sökt sig hit en stund. Någon ber Gud beskydda sonen som ska resa till ett annat land. En annan ber Allah vaka över sin resa.

Då kommer det in en man. Jag förstår att han arbetar på flygplatsen eftersom han bär uniform. Han hälsar på mig. Så tar han av sig sina skor och strumpor, kavlar upp byxbenen. Han tar av kavajen, knäpper upp skjortknapparna och drar upp ärmarna. Går fram till vattenhon av rostfritt stål och börjar tvätta sig. Händerna, underarmarna, ansiktet, öronen, näsan. Han lyfter upp den ena foten efter den andra och tvättar också dem. Efter att ha torkat sig plockar han fram en matta som ligger vid bokhyllan och börjar be.

Jag slutar läsa och följer allt vad han gör. Tänker att jag kanske stör honom och borde gå ut. Men jag sitter kvar. Och medan han faller på knä, nuddar golvet med sin panna, ställer sig upp, återigen faller på knä och håller fram händerna i en ödmjuk gest sluter jag mina ögon och förenas med honom i en ordlös bön.

Efteråt, medan han tar på sig strumpor, skor och kavaj frågar jag honom om han ofta kommer hit till kapellet. Han försöker hinna på sina korta raster, säger han. Ofta blir det tre gånger under ett arbetspass. De övriga två tillfällen för bön ber han hemma.

Han sätter sig bredvid mig och tar fram en påse från Pressbyrån med en kanelbulle och dryck i en kopp med lock. Så börjar han berätta om sin tro. Om hur han vill leva ett liv fyllt av goda handlingar. Om hur han vill ha Gud nära sig, om hur han vill vara nära Gud, ständigt.

Han berättar att Gud finns överallt och att han därför kan be till Gud på alla platser. I en synagoga, i en kristen kyrka, i en moské, hemma, i sitt hjärta. Han berättar om likheterna mellan islam, judendomen och kristendomen. Om hur Jesus är en viktig profet för honom, att han har stor respekt för Jesus.

Han berättar om sin pilgrimsresa till Mecka som han gjorde för tre år sedan. Han berättar om hur ledsen han blev en gång när han bodde i Skåne och en kvinna i hans bostadsområde legat död i sex månader i sin lägenhet utan att någon saknat henne.

Jag lyssnar och han berättar om att vi bara har detta liv, att vi måste ta till vara det, leva varje minut som om den skulle kunna vara vår sista.

Så tittar han på klockan och jag förstår att han måste gå. Han har ytterligare ett arbetspass att göra. Vi ser varandra i ögonen, båda två tacksamma för att vi fått mötas.

Han går åter till sitt arbete och jag förbereder mig för en natts sömn innan jag ska gå ombord på planet som ska föra mig till Israel, Palestina och Jerusalem.

Därifrån kommer min fasteblogg att fortsätta fram till påsk.

Idag skiner solen över Stockholm och det är härligt vårväder ute. Fast jag har en del jobb att göra, så jag får vackert sitta här vid datorn ett tag till.

Vid sidan av jobbet har jag också googlat på olika kristna bloggaroch hittat många fina guldkorn. Jag fastnade speciellt för ett inlägg i Karin Långström Vinges blogg. Hon tar upp Guds godhet och kärlek på ett mycket tänkvärt och personligt sätt. "Det som får Jesus att härda ut", skriver hon, "det får också oss att härda ut". Så sant! Läs inlägget här.

En annan blogg som jag tycker mycket om är På vacklande ben. Bloggerskan är vad hon kallar mångkyrklig - ett härligt begrepp som sannerligen andas tolerans och ekumenik!

Som katolik är jag förstås också jätteglad att tidskriften Signum nu börjat blogga. Jättebra blogg som ni hittar här.

Kristi frid!

... och bara en vecka kvar till den efterlängtade Palmsöndagen! Pratade med en syster i kyrkan ikväll, före mässan, och vi förundrades båda över hur snabbt tiden går.

Skönt är att det nu blivit sommartid, så att kvällarna blir längre och ljusare. Det var så underbart att komma ut ur kyrkan till ljuset på Folkungagatan vid halv åtta-tiden. Mörkret ger äntligen vika!

Det gjorde också det mörker som mötte Jesus efter hans lidande och död. Hans offer segrade över mörkret och ger oss alla evigt liv. Visst är det alldeles fantastiskt!

Nu har jag tänt lamporna igen efter att huset låg i mörker under en timme igår, allt enligt kampanjen Earth Hour. Nu återstår att se om den världsvida manifestationen under en timme bara blir till en miljöteater eller om den kan ha mer långsiktiga effekter. Inte bara för samhället utan också för mitt liv.

Bara några kilometer från vårt hus byggs det just nu 8 nya vindkraftverk. Jag åker över dit för att känna in vad dom går för. Det är mäktiga torn och vingarna sträcker sig över hundra meter upp. Bygget är nästan färdigt och kunder kan nu köpa in sig med andelar för att få vindkraft som grund för energin till huset.

Jag står där under ett av tornen och funderar på om detta skulle kunna vara något för vårt hus. Det känns som en vettig fundering så här under fastan. Det innebär att fastan kan ge inspiration till mer tankar än om jag bara ska ta en kaka till eller inte vid kaffet. Jag ser gärna att fastan kan vara en tid då också större beslut tas. Då kan fastetiden bli en tid som har stor relevans inte enbart för mitt personliga liv utan för hela samhället.

Här i Norrland talas det för övrigt just nu mycket om vindkraftverk. I Piteå planeras det till exempel för Europas största vindkraftpark med över 1000 vindkrafttorn. Så det är många fler än jag som funderar kring dessa frågor om hur vi ska leva och vilka större beslut som måste tas, i vårt enskilda liv och i samhällsplaneringen.

Men hur har dom tänkt nu? Ikväll är det Earth Hour när vi förväntas släcka alla lampor under en timme mellan 20.30 - 21.30 som en symbolisk gest för att vi vill rädda jordens klimat. Det låter ju bra, men det är ju fotbollslandskamp mot Portugal som börjar då! Räknas tv:n som lampa? Måste jag släcka den?

Räcker det inte snart med uppoffringar så här under fastan?

Jag tror jag tänder stearinljus och ändå låter tv.n vara igång. Är det okej? Eller fuskar jag då?

Som du kanske förstår så handlar min fråga egentligen om hur mycket uppoffring jag ska göra i mitt vardagsliv för att finnas med i den omställning vi måste driva samhället mot.

En månad har gått sedan Fastan började, och sedan jag började blogga om den. Utmaningen för mig var att sätta ord på de känslor som fastan ger, och att försöka förmedla varför man fastar i Kristi namn.

Har jag lyckats formulera något av detta? Lyckats uttrycka något om fastetidens frid och harmoni och om den eftertanke som kommer av kontemplation, återhållsamhet och ett lite stillsammare liv? Om syftet och målet? Det överlåter jag till er bloggläsare att svara på.

Jag vet i alla fall att jag lärt mig en hel del av fastebloggandet. Att det lätt kan verka självrättfärdigt att berätta om sitt fastande. Att det kan missförstås. Och att det ibland kan hetta till i bloggosfären. Men också att man kan sträcka ut en hand (eller ta emot en) och möta nya vänner där man minst anar det.

Roligt, intressant och lärorikt är det att ständigt möta människor som liksom jag fastar traditionellt men också på annat sätt. Fastan, hur man än ser på den, bär åt samma håll och syftar till inre frid och solidaritet med människor världen över.

Två veckor kvar till påsk. Två veckor under vilka jag förhoppningsvis kan komma till större insikt om Gud och om mig själv, och om hur jag bäst bemöter min omgivning.

En god helg önskar jag er alla!

Aftonbladets fattigblogg har varit uppe på tapeten här på fastebloggen förut, då Mikael bloggade om den. Idag gick jag själv in och läste den och fann att den är riktigt bra. Förutsatt att man tror på att bloggaren, Jessica Ritzén verkligen lever på socialbidragsnormen.

Det tror jag att hon gör. Jag tror att hon är genuint engagerad i frågan och att hon verkligen vill försöka sätta sig in i hur de nära 400 000 (!) socialbidragstagarna i Sverige lever. Naturligtvis är inte en månad särskilt mycket. Men det är ändå ett ärligt försök att förstå, och att visa soiidaritet. Och det sker just i Fastan. Av en slump? På grund av den senaste tidens avslöjanden om orättvisa bonussystem och orättfärdiga lönesänkningar?

Eller därför att Gud vill att det ska ske just nu?

Jag tror att det handlar lite om allt av det. Särskilt det sistnämnda. Det gör jag eftersom jag tror på Guds påverkan på oss alla - inte bara på dem som tror på Honom. Den som tror annorlunda får naturligtvis göra det.

Nu visar det sig att Jessica Ritzén dessutom har förändrat vardagslivet för dem som tvingas leva på socialbidragsnormen. Det är tydligen så att det finns en gräns för hur många kilowattimmar el per år en socialbidragstagare för förbruka. Och denna gräns har av någon outgrundlig anledning varit lägre för stockholmare än för andra i landet.

Inte nu längre. Läs hennes inlägg om socialbidragstagares rätt till el här. Jessica Ritzén har gjort en praktisk insats in real life. Mycket lovvärt!

Idag firar jag årsdagen av min konversion. Den ägde rum på påskafton 2005, vilken inföll den 26 mars det året. Jag vet att jag nämnt det i bloggen förut, men jag kan inte låta bli att göra det igen för så länge jag lever kommer jag aldrig att glömma den lycka det innebar att ta emot Kommunionen för allra första gången. Varje gång jag får uppleva andra konvertiters första Kommunion återvänder jag till den där kvällen. Det var en fantastisk dag! Men egentligen är det ju just påskafton, oavsett datum, som känns mest "rätt" som årsdag.

En vacker, handgjord rosenkrans i glas damp oväntat ner i brevlådan, med hälsningar från en vän i New York. Jag blev rörd och mycket glad. Och så kom jag att tänka på att det var ett bra tag sen jag hörde av mig till henne. Jag (som är så "duktig" på att iaktta Fastan, som går korsvägen, som ber, som ger av mitt överflöd, avhåller mig från frosseri... ) har alltså mitt i mitt idoga fastande glömt att komma ihåg en mycket god vän.

Hon, å andra sidan, minns min konversionsdag och skickar present...

Jag vet. Det är ett verkligt hyckleri. Jag borde skämmas och gör det också. Och inser (inte för första gången) hur svårt det är att vara den goda kristna människa man så gärna vill vara.

Nu ska jag sätta mig och skriva ett långt brev med adress 35th St, New York City, så det så!

Kristi frid!

Fastan är mer än halvvägs fram mot påsk och jag tar varje möjlighet jag får att reflektera och fundera över grundstenarna i mitt liv. Det pågår en inre monolog i mig där jag håller fram det som finns i mitt liv, granskar, synar och värderar det.

Vad jag hoppas är att jag inte bara spelar fasteteater för mig själv. Jag vill inte att denna fastetid bara ska vara en roll som jag tagit på mig, ett skådespel på ytan, en lek som inte sätter sig på djupet.

Blir det så då blir det fasteteater. Och det håller inte i längden.

I dagens Västerbottens Kuriren skriver Ola Nordebo om miljöteater. Han syftar på Earth Hour, den timme nu på lördag kväll då hela världen uppmanas att släcka de elektriska lamporna. En mängd kommuner, organisationer och enskilda är med i kampanjen, allt för att väcka frågan kring miljö och klimat.

Ola Nordebo skriver: "Men det finns också nackdelar med den här typen av manifestationer. Att släcka lamporna i en timme har ingen egentlig praktisk betydelse för utsläppen av växthusgaser, om det så skulle göras över hela världen. Snarare kan det vara ett problem om miljontals människor dövar sina dåliga samveten med att mysa vid stearinljus på lördagen, om de sedan fortsätter leva som vanligt på måndagen."

På samma sätt kan det vara med fasteteatern. Fastan är inget som bara ska ske på ytan. Den fasta som bär och ger kraft att leva vidare på, det är en fasta som tillåts rucka på grundstenarna i mitt liv.

Men jag vet inte om jag vågar det. Vad riskerar jag? Att måste bryta upp? Att välja nya vägar?

Törs jag?

Hund är hälsa! Först och främst får man frisk luft och motion, men man kan också utnyttja hundpromenaderna till teologiska diskussioner. Åtminstone jag, då en av mina "hundväninnor" är aktiv i svenska kyrkan.

Våra teologiska hundpromenader präglas av ekumeniska diskussioner om likheter och skillnader i vår tro och det är både lärorikt och roligt. Gemenskap och förståelse är viktigt, inte bara när vi möter andras tro utan också för att kunna bejaka vår egen. I grunden har vi ju så oändligt mycket gemensamt.

Ikväll blev det en extra trevlig promenad, då vi först festade på våfflor och sedan tog en lång, skön promenad i det trivsamma skogspartiet som ligger ett stenkast från kvarteret där vi bor.

Våra fyrfotingar - hennes amerikanska cocker spaniel och min bichon frisé - var förstås måttligt roade av diskussionen som sådan... Å andra sidan trivdes de alldeles utmärkt med det kyliga vädret och med den raska promenaden så vi hade nog lika stort utbyte av promenaden allesammans!

Idag firar kyrkan Jungfru Maria, och på grund av detta kan det vara intressant att se vad vår katolske biskop Anders Arborelius har att säga om Jesu (och allas vår) moder Maria. Men egentligen är denna dag en Herrens fest, med tyngdpunkt på att ordet blev människa, inte i första hand en vårfrudag.

Dagens lovsång:

"Ordet blev människa och tog sin boning bland oss, och vi såg hans härlighet."

Eftersom Vårfrudagen i folkmun för längesen också blev Våffeldagen är det också, tycker jag, på sin plats att länka till några våffelsajter.Traditioner är till för att bevaras! Så titta in på Våfflor - där finns alla tänkbara varianter; söta och salta, laktosfria, veganska och traditionella. Även Veganvrak (som jag tidigare länkat till i andra sammanhang) bjuder på våfflor idag. Nordiska museet berättar om traditionen bakom våffeldagen. Intressant!

För även om det är Fasta och återhållsamhet är ordet för dagen (eller rättare sagt för fyrtio dagar) är den svenska våffeltraditionen en viktig del av vårt kulturarv och kan gott uppmärksammas. Avstå något annat istället; ge en extra slant i kollekten, till fasteinsamlingen i katolska kyrkan, till svenska kyrkans vatteninsamling eller någon annan bra verksamhet som gör nytta!

Här är en länk till Katolsk mamma på nätet och Teijas lysande inlägg i humorstafetten. Läs och njut!

Vill också länka tillbaka till humorstafettens godispåse hos Charlotte och Mackan.

Ha en trevlig onsdag!

Du har möjlighet att styra mina steg i Jerusalem. Jag kommer nämligen att avsluta min del av fastebloggen i den heliga staden och jag vill gärna ha dina tips om vad du vill läsa om.

Min resa till Jerusalem går den 31 mars och jag blir kvar där över påsk. Men datorn är med mig och uppkoppling finns så jag kommer att fortsätta blogga som vanligt. Fast de sista dagarna på fastan och själva påskhelgen kommer mina inlägg att färgas av Jerusalems gator och myller.

Vad vill du att jag skriver om från Jerusalem? Någon plats, något hus, någon särskild händelse som du vill att jag ska bevaka? Skriv en kommentar och tipsa så ska vi se om jag kan fixa det. Här nedan en bild från Västra muren eller Klagomuren som vi ibland säger.

Idag har det varit en lugn och behaglig dag. Vädret växlar så man vet snart inte om det är vår eller vinter, men det är ju så det ska vara just i mars!

Satt och tittade igenom gamla foton idag och snubblade över en scrap book som en väninna gjorde åt mig för några år sedan, med bilder från konversionen och andra minnesvärda stunder i New York. Snart fyra år sedan nu - kan knappt fatta att det gått så fort! Samtidigt känns det som om det är en evighet sedan Kristus kom in i mitt liv.

Och det är det ju egentligen. Han har ju alltid funnits vid min sida. Det var bara jag som inte förstod. Så tacksam jag är att jag till slut insåg vem Jesus är och att Han är hos mig - hos oss alla - till tidens slut!

I morgon, den 25 mars, firar vi Marie Bebådelsedag i kyrkan. Och på kvällen blir det faktiskt en liten fest mitt i Fastan, eftersom sonens pappa fyller år. Det firar vi med frasiga våfflor förstås, för det gäller ju att hålla på traditionen!

Tjoho! Nu har sista månadsfakturan på bilen kommit! Äntligen är den avbetald. Grymt vad pengar vi kommer att få över i familjen.

Men så slår det mig. Måste vi inte i familjen nu börja spara till nästa bil? För även om den här är ganska reko så kommer den inte att hålla hur många år som helst. Och vad ska nästa bil bli? Vilken teknik ska den vara byggd på? Vilka drivmedel? Det här är en stor fråga för vår familj och den är synnerligen passande att fundera över under fastan. Så här tänker jag:

Om vi helt avstår från bil (kan man det?) måste vi planera vårt liv lite annorlunda. Men eftersom vi i så fall sparar en hel del på bilutgifterna ( flera tusen i månaden sammanlagt) kan vi ibland använda oss av taxi, inte bara för att ta oss hem från kyrkan eller krogen, utan också för att ta oss till badstranden, som tidningen Spira berättar.

Men vi kanske också kan försöka hitta fram till någon av landets bilpooler och dela bil med andra? Vägverket är faktiskt inne på bilpoolstanken. Via Bilpool.nu samlar man information om Sveriges alla bilpooler och här kan vi lätt via deras karta hitta om det finns någon bilpool nära oss. Det finns det i Umeå, där vi bor.

När detta skrivs finns det 381 bilpoolar på ett 40-tal orter i Sverige registrerade hos Vägverket. Många fler måste till om detta ska bli en lösning, för det är bitvis lite långt mellan platserna där en bil finns att låna, men det här är en intressant början i alla fall.

Vägverkets bilpools-sida är ett utmärkt exempel på hur man försöker använda teknik för att skapa en värld i balans. Du kan boka de flesta bilarna på internet. Du låser upp dem med mobiltelefonen eller ett smartcard. Bilens dator håller reda på hur mycket du kör. Uppgifterna skickas sedan till ett datasystem som ser till att du får rätt räkning. Och via en överskådlig digital karttjänst kan du hitta bilpooler nära dig.

Bilval är inte lätt. Men en tanke slår mig inför Vägverkets projekt. Teknik kan bli till något gott när vi använder det förnuftigt. Och fastan före påsk kan bli en tid då vi under 40 dagar går igenom vår privata teknikanvändning för att se hur vi både på ett personligt plan och på samhällsnivå kan använda teknik för en rättvisare värld.

Nu återstår bara för oss i familjen att ta beslutet om hur vi gör med kommande bilinköp.

Jag brukar tycka om att betrakta Jesus i konsten. På Artcyclopedia finns en fin sida där man kan se hur olika konstnärer avbildat passionen (lidandet). Fantastiska målningar av Tintoretto, Caravaggio, Caracciolo och El Greco och många fler - ett bevis om något på hur Kristi liv, lidande, död och återuppståndelse inspirerat de stora konstnärerna till mästerverk!

St Francis Catholic Church på 31 gatan på Manhattan är en underbar kyrka att vistas i, men också en kyrka där församlingen verkligen gör en stor insats för behövande. Verksamheten är mycket omfattande; här finns soppkök för de fattiga, rådgivning för immigranter och andra som behöver hjälp (alldeles oavsett om de råkar vara katoliker eller ej), en aktiv mission och mycket annat. Naturligtvis tar man extra allvarligt på just hjälpen till behövande nu under Fastan, och fasteinsamlingen pågår för fullt. Men egentligen kan man nog säga att fastetiden är närvarande året om i St Francis församling.

En av många engagerade i församlingen är skådespelaren Martin Sheen. Martin Sheen är djupt troende katolik och han har bland annat lånat ut sin röst till en informationsfilm om församlingens verksamhet. Om han råkar befinna sig i New York kan han ibland ses dela ut bröd och soppa till den långa kön av behövande som drar sig till St Francis Church.

Själv har jag aldrig stött på honom, och lär väl knappast göra det heller. Men St Francis besöker jag gärna med eller utan Martin Sheen! Det är i sanning en levande och underbar kyrka mitt i Manhattans myller!

Hur det är att leva på socialbidragsnivå lockar läsare. Det märks just nu när Fattigbloggen på Aftonbladet slår besöksrekord. Fattigbloggen skrivs av journalisten Jessica Ritzén som under en månad ska leva på socialbidragsnormen och samtidigt blogga om hur vardagslivet då ter sig.

Debatten är stor kring själva tilltaget och många menar att det är larv av Aftonbladets journalist att skriva en Fattigblogg. Man menar att hon egenilgen inte har en susning om hur det är att vara verkligt fattig.

Men så här i fastetid är det ändå intressant att följa bloggen. För den sätter fingret på och ställer frågor om vad fattig-Sverige är och hur det är att leva i fattig-Sverige.

För de som jobbar i kyrkan är det mycket välbekant att det finns ett sådant fattig-Sverige. Dagligen får kyrkan möta människor som står i marginalen, som kämpar för att få vardagen att gå ihop.

Att för en tid välja att leva på socialbidragsnivå eller som jag gör nu under 40 dagar före påsk, leva i en konsumtionsfasta, kan vara en nyttig övning. För mig innebär det att jag tömt plånboken på kontanter och lever kontantfritt. Det får mig att reflektera bättre över vilka inköp jag gör och hur mina konsumtionsmönster ser ut.

För mig är det lärorikt att utsätta mig för ett annat sätt att leva nu när jag inför varje inköp funderar över om det jag ska betala för verkligen är något som jag måste köpa.

Som katolik får jag ofta höra att vi i min kyrka är alltför fokuserade på Jesu lidande och död och alldeles särskilt i fastetider, då vi går korsvägen och uppmärksammar lidandet på ett mycket påtagligt vis.

Men själv finner jag att livet får en större mening just på grund av att vi uppmärksammar Herrens lidande och död. Jesu liv och läror blir än viktigare just i samband med lidandet, passionen och korset. För det är ju så här: Utan korset finns ingen uppståndelse. Utan döden inget liv. De två är så tätt sammanflätade att det är svårt att skilja dem åt.

Det är klart att det är svårt att kännas vid det för oss människor. Vi vill ju helst sopa undan sjukdomar och död så långt under mattan att vi inte behöver se. Men jag känner en stor tröst i att Jesus finns med oss i både livet och döden, och att det mest plågsamma lidande till sist mynnar ut i livet självt.

Det som vissa beskriver för mig som "dödssvärmeri" ser jag alltså som en hälsosam (ja, faktiskt!) påminnelse om att döden är en del av livet. Förvisso en del av livet som känns mycket mörk och sorglig - ibland outhärdlig - men icke desto mindre en del som vi på något sätt måste lära oss acceptera.

Liv och död, glädje och sorg, lidande och njutning är alla sidor av livet och hur skulle vi kunna glädja oss till fullo åt återuppståndelsen och livet om vi inte också erkänner lidandet och döden?

Lycklig! Har precis planterat om blommor i huset. Har grävt i jorden. Kastat gamla blad. Karvat bort rötter som vällt ut för mycket. Vattnat.

Det är precis som det jag försöker göra med mitt eget liv nu under fastan. Karvar undan en del rester i mitt liv. Rensar bort det som inte riktigt vill ta sig. Fyller på med ny näring. Vattnar.

Får se om jag tar mig till sommaren : )

Ännu en solig vårdag på väg mot påsken, och livsandarna vaknar. Själslig rening och avhållsamhet från alltför mycket utsvävningar i kombination med vårsol och fågelsång är oslagbart! Naturen är Guds gåva till oss alla och nu är en härlig tid att uppleva den.

Därför gjorde det mig lite beklämd att läsa att en känd schlagerkompositör har blivit beviljad bygglov i ett naturreservat. Det känns ungefär som att se månglare kränga varor i templet. För naturen är ju ett tempel - Guds tempel och allas vårt tempel. Det är orättfärdigt att inte respektera naturskyddslagarna. De finns ju där av en anledning. Och de borde naturligtvis vara mycket strängare. Vi människor är ju intet utan naturen. Vad är det för mening med att bo en millimeter från stranden om strandlivet inte längre lever, så att säga?

Själv är jag ytterligt nöjd med att kunna strosa på en allmän strand även om det betyder att jag får cykla eller åka tunnelbana för att komma dit. Guds rika natur finns här för oss alla och vi behöver inte äga den för att kunna njuta av den.

"Ett återstår dig ännu: sälj allt vad du äger och dela ut åt de fattiga; då skall du få en skatt i himmelen." sa Jesus till den rike mannen som värnade om sin eviga lycka. Det tål att tänkas på såväl i fastetider som annars!

Kristi frid!

Fredag är alltid fredag. Så är det ju bara. Till och med när man, som jag, frilansar och jobbar lite när man själv vill är fredagen den skönaste dagen på veckan.

Just denna fredag tillbringar jag med min mor och min bror och det blir brittisk deckare på dvd ikväll. Murder in Mind - en mycket fängslande serie som är lite annorlunda upplagd än andra thrillerserier. Här möter vi mördaren innan, under och efter sitt dåd, kan man säga och istället för att följa en polis i hans arbete följer vi mördarens väg från brottet till sammanbrottet.Ibland handlar det om olyckliga omständigheter, ibland om ondskefulla planer - oavsett vilket blir vånda och skräck en del av mördarens alltmer kaotiska vardag.

Och så blir det ju. Det onda man gör slår tillbaka på en själv och det behöver minsann inte handla om något så fasansfullt som mord för att man ska känna ångest och skräck. Nej, det kan räcka med att man burit sig lite illa åt i "största allmänhet", om man så säger. Som när jag fräste till åt min mamma i tvättstugan idag, bara för att jag tyckte hon tjatade lite väl mycket om hur mycket (eller hur lite, eller hur det nu var) tvättmedel jag skulle hälla i maskinen. Jag menar, jag är trots allt medelålders och jag har tvättat ett antal maskiner vid det här laget, så nog tycker jag att min mamma tjatade i onödan... Men lik förbaskat fick jag dåligt samvete. Det är bättre att tänka efter före, helt enkelt, vad det än gäller. Och Fastan är en bra tid att lära sig tänka mer på det!

Snart har hon fyllt fyra hinkar med vatten och samlat in 3 550 kronor till Svenska kyrkans fasteinsamling. En typ helt vanlig kvinna i sina bästa år (åren är väl alltid de bästa?) som ligger i och uppmanar kända och okända att sms:a in 50 kr eller mer för att bidra med rent vatten åt de som inget har. Hon berättar om sitt vattenprojekt på Facebook, hon skickar mejl, hon sms:ar, hon använder de nya kommunikationskanaler som når många människor idag. Allt för att sprida det glada budskapet om rent vatten åt alla.

Hon har hitta fram till Svenska kyrkans fasteinsamling som sätter folk i rörelse med hjälp av fräsch webb och sms-tjänst i fastans tecken. Det vi ser nu när digitala kanaler används för att samla in pengar är ett första steg till att ersätta de tidigare årens fastebössor i papper som delades ut till alla hushåll och veks ihop till en sparbössa av ivriga hushåll. (Kommer du ihåg de där pappersfastebössorna?).

Men fastebössorna i papper har haft sin tid och numera försöker Svenska kyrkan hitta nya vägar för sin insamling. Det är en intressant utveckling. De tidigare årens fastebössor var mer privata och fick enbart utrymme i den lilla kretsen inom familjen. Bössan stod kanske i köket och det var enbart familjen som stoppade ner pengar i bössan.

Men nu sprids insamlandet över nätet och hon som skickar sms bryter det privata med hjälp av det digitala. Insamlingen blir mer kollektiv. Hennes personliga initiativ når ut långt bortom hennes köksbord.

Du ser hennes insamling här.

Ännu en vacker vårdag i Karlskoga, med strålande sol och smältande snö. Tänk att det är lika underbart att höra takdroppet varenda vår! Man blir liksom aldrig mätt på rikedomen i Guds natur! Alla årstider är lika välkomna, och just denna tid - fastetiden - är ju extra speciell. Dels är våren på väg. Dels får vi snart fira kyrkans allra största fest - påsken.

Jag längtar redan till Palmsöndagsfirandet i Domkyrkan, då vi stämmer upp Hosianna och välkomnar Herren in i Jerusalem! Om jag skulle vara tvungen att välja en enda psalm bland alla vackra och underbara psalmer vi får sjunga till Herrens lov skulle det vara just den. Jag tycker faktiskt lite synd om mina amerikanska vänner som inte sjunger den varje år i adventstid och på Palmsöndagen...

Idag tog jag en skön vårpromenad i Karlskoga centrum och gick då också förbi den nya katolska kyrkan (som tidigare var metodistkyrka). Jag var där på invigningen i höstas och det var mycket fint och högtidligt! Här är några bilder från den festliga söndagen i september.

Fasta kan man göra på olika sätt, som alla vet. Själv fastar jag, som många andra, på "traditionellt" vis, om man kan kalla det så. Mikael konsumtionsfastar. Fifiluraren kaffefastar. Och Charlotte och Mackan firar fastan med humorstafett.

Nu har stafettpinnen nått fastebloggen, och här kommer mitt bidrag.

Jag vill påpeka att detta är en högst satirisk text, som ska tas för vad den är - dvs ett tillspetsat inlägg i humorstafetten som enbart (om ens det) kan stämma in på den som lever totalt avskärmad från omvärlden. Personligen känner jag stor respekt för det alltmer utbredda ekumeniska arbetet mellan olika kristna samfund, men även förståelse för dem som känner att de hittat rätt just i sin egen kyrka. Vi är trots allt bröder och systrar i den kristna tron, med allt vad det innebär av likheter och olikheter.

Den vidunderligt stora och läskiga ekumeniska faran

Att vara kristen är inte lätt nuförtiden. Det har det förresten aldrig varit. För genom hela historien har kristna ägnat sig åt den förhatliga ekumeniken.

Och vad är det då som är så förhatligt med den, kan man undra? Tja, dels är ju själva ordet en styggelse rent lingvistiskt. Uttala det några gånger: e k u m e n i k... Känn så hårt och kantigt det känns på tungan. Men bortsett från det finns det också en mängd andra nackdelar med ekumeniken.

Själva innebörden - "enandet i tron" - är en av dem. Visst låter det tjusigt men i praktiken innebär det ingenting annat än förhandlingar och åter förhandlingar. Är det meningen att lutheraner ska börja be rosenkransen? Att katoliker ska börja omvärdera sin syn på nattvarden eller prästerskapets celibat? Att frälsningssoldaterna ska lägga av sig uniformen och slänga bort gitarren och börja bikta sina synder?

Nej tack, säger jag. Ett sådant förfarande skulle ju skapa total anarki i den kristna världen. Vi behöver olikheterna hos varandras samfund för att kunna definiera oss själva - och än mer för att kunna rättfärdiga att just vår egen syn på kristendomen och dess läror är den enda rätta och sanna. Det vore ju förskräckligt för en katolik att plötsligt finna att en lutheran kan ha något vettigt att komma med, eller för en tungotalande pingstvän att inse att det finns karismatiker inom katolska kyrkan som talar samma obegripliga språk. Då försvinner ju särprägeln alldeles, och den näring vi får av att reta oss på varandra skulle helt utebli.

Dessutom skapar ju en alltför utbredd ekumenik problem även i det sekulära samhället. Om alla vi kristna plötsligt skulle enas i samförstånd - hur skulle då ateisterna klara sig? Som det är nu lever ju de ateistiska lobbyisterna ii mångt och mycket på att vi kristna har så många olika samfund och så många olika värderingar - det är ju själva essensen i deras antikristna propaganda! Om vi plötsligt skulle stå enade under ett enda kors skulle vi ju rycka undan den fasta mark där ateisterna står och det vore ju direkt samhällsfarligt. Jag menar - vem vill ha snubblande ateister i vartenda gathörn?

Nej, ekumeniken bär bara åt ett enda håll, nämligen åt fanders. Vi kristna måste värna om vår egen specifika tolkning av den kristna läran, allt annat är eftergifter! En katolik behöver sin känsla av upphöjelse i den enda sanna tron lika innerligt som en lutheran behöver vetskapen om att hela den kristna kyrkan före Luther var en stor villfarelse; Martin Luther allena vet bäst! Och de frikyrkliga måste ju fortsätta tro att just deras samfunds grundare har lyckats klura ut den enda sanna tolkningen av Jesu ord. Så enkelt är det.

Själv gick jag den långa vägen från ateism till katolicism. Och jag gjorde det minsann inte för att tvingas gulla med protestanter!

Stafettpinnen går härmed vidare till Katolsk mamma på nätet!!

Allt fler inom dagligvaruhandeln vill att vi byter ut plastkassarna mot tygkassar. Butikerna slipper transport och lagring av skrymmande plastkasseförpackningar och samtidigt gör man en god miljöinsats. Men produktionen av tygkassar får inte bli till nytt barnarbete. Vi måste noggrannt följa den framväxande industrin av tygkasseproduktion.

Köpmarknaden Strömpilen i Umeå har fått pris för att man tagit bort plastkassarna i alla butiker och ersatt dem med tygkassar. Kampanjen har fått stor uppmärksamhet och det verkar som att konsumenterna i Umeå accepterar omställningen. Redan efter två månader hade antalet kassar på köpcentret minskat med 200 000. Strömpilens ansvariga menar på sin webb att detta besparat miljön 33,7 ton koldioxidutsläpp. Det är ju en positiv nyhet så här i fastan.

Men nu är det upp till bevis att man kan hålla en medveten linje. Om vi låter vårt samhälle gå från plastpåsar till tygkassar kommer en industri att växa fram kring tygkassetillverkning. Men den tillverkningen kommer inte att läggas i Borås eller andra gamla svenska textilstäder. Den kommer att ligga i Bangladesh, Filippinerna, Kambodja, Kina eller andra sydostasiatiska länder.

Strömpilen och andra marknader måste därmed hitta ett system för att kunna kontrollera att tygkassarna tillverkats på ett rättrådigt sätt. Inga miljökatastrofer, inget barnarbete, inget tjafs. En ren och schysst tillverkning av tygkassarna är vad vi konsumenter måste kräva.
Så upp till bevis, kära Umeå, så inte annonsen nedan ersätts med skandalrubriker om utnyttjade arbetare i andra länder!

Idag läste jag i Aftonbladet om tjugoårige Björn, som blivit mobbad under hela sin skoltid, och som nu har tagit initiativ till en temadag i Kulturhuset på fredag. Hans berättelse skakar om och berör, och jag får en klump i halsen när jag tänker på alla barn som far illa i skolan. Varför är det så svårt att stävja mobbing? Och vad gör vi kristna? Är vi bättre än andra?

Tyvärr tror jag inte det. Och jag kan inte minnas att det var bättre i skolan förr heller, trots morgonbön och bordsbön. Jo, vi bad faktiskt det i min lågstadieskola när jag började första klass 1969 (40 år sen?! Inte konstigt man börjar känna sig medelålders!). Men likväl förekom det mobbing. Likväl fanns det elever som gick bakom skolgården på rasterna för att de inte stod ut med glåporden, huggen och slagen. Och vår troende lärarinna gjorde inte ett dugg åt saken.

I fastetiden är det extra viktigt att komma ihåg dem som har det svårt - och det gäller även barn och ungdomar här hemma. Så besök gärna Björns blogg och ge honom ditt stöd och visa uppskattning för det han gör. Att vilja förändra samhället och göra det mänskligare är bland det mest kristliga man kan tänka sig - oavsett om man kallar sig kristen eller ej!

Det är en vacker onsdag här i värmländska Karlskoga och jag känner verkligen hur skönt det är att komma hem. För så är det ju. Jag har bott i Stockholm sedan 1985, men Karlskoga är fortfarande lika hemma för mig.

En gång hade jag en diskussion, som närmast urartade till ett gräl, med en kvinna från Linköping som påstod att Karlskoga ligger i Närke. Jag, som inte tidigare hade insett vilken Värmlandspatriot det bor i mig, kände mig omåttligt kränkt av hennes påstående, trots att jag älskar det närkingska landskapet. Men så är det väl för oss värmlänningar. Värmland ändå Värmland. Och trots att Karlskoga förvisso ligger i Örebro län ligger det inte i Närke, så det så!

Det är lätt att varva ner här. Tiden tycks inte gå lika fort i småstaden, rytmen är lugnare. Det blir en sorts naturlig fasterytm, kan man säga, och jag känner verkligen vilken förmån det är att få umgås med min nu åttioåriga mamma. Och så får jag ju tid över för långa promenader med hunden i underbara omgivningar. Karlskoga är visserligen en typisk industristad, med ett centrum som slogs sönder av rivningshysterin på 1960- och 70-talen, men runt omkring stadskärnan finns enormt många vackra strövområden. Som den vackra Sandviksudden, till exempel. Här är gott att vara!

Fastan brukar kopplas samman med att avstå från teknik, internet och IT. Men det måste inte vara så. Tvärtom. Det är i det goda utvecklandet av teknikens möjligheter som fastans mål om en bättre värld kan bli verklig. Fastan får inte bli teknikfientlig.

Låt mig ge ett exempel. Om världens fattiga får banken i sin mobil kommer de att få helt nya ekonomiska möjligheter att ta sig ur fattigdom. Det är den vision som driver Nobels fredspristagare Muhammad Yunus att med sitt företag Grameen Solutions sträva efter att en miljard fattiga ska ha bank i sin mobil inom tio år. Att få ut bankkontor till alla byar eller i alla överbefolkade stadsområden runt om i världen är inte möjligt.

Men eftersom mobilanvändningen sprider sig med rasande fart, inte minst nu i fattiga länder, så vill Grameen Solutions använda sig av mobilens möjligheter för att bekämpa världsfattigdom. Då kommer fattiga att få möjlighet att i mobilens skärm sköta sina bankkonton, göra överföringar, betala varor och tjänster digitalt och genom detta bygga sin egen privata ekonomi starkare.

Lyckas Grameen Solutions åstadkomma säkra tekniska lösningar för detta kommer det att innebära omvälvande förändringar för världssamhället.

Muhammad Yunus säger på Grameen Solutions webb: "De fattiga är naturliga entreprenörer, främst för att deras affärsverksamhet handlar om överlevnad. Genom att ge dem de rätta verktygen kan deras företagande frigöras."

Kazi Islam, CEO för Grameen Solutions, håller med honom om teknikens möjligheter att förändra världen: "IT erbjuder en möjlighet utan motstycke i hela mänsklighetens historia att få ett slut på fattigdomen i världen."

Eftersom ett av målen för de 40 dagarnas fasta innan påsk är att utjämna klyftorna mellan rika och fattiga så skulle en rätt fasta kunna innebära att utveckla och förstå hur teknik kan användas i det godas tjänst. Jag säger det igen. En teknikfientlig fasta är inte en framkomlig väg idag.

Det blir allt svårare att motivera varför en människa ska äta kött. Senast kan vi läsa om hur Scan behandlar sina slaktdjur. Och vi svenskar som (naivt?) trodde att svenska slaktdjur har det bättre än andra länders.

Jag har inte köpt kött från livsmedelsbutiker på länge. Känslan av att köpa direkt från en bonde vars djur ändå mår gott så länge de lever - och som slaktas på ett så smärtfritt vis som möjligt. Så småningom blir jag säkert helt och hållet vegetarian, som det känns nu.

Jag tror att det är den ökande bristen på moral som är skuld till människors ondska mot sina medmänniskor och mot djuren. Den finns ju i allt, denna amoralism, i hela samhället och i alla tankesätt.

Och vad har nu detta med Fastan att göra? Väldigt, väldigt mycket. Det är ju nu vi, här i den rika västvärlden, får förmånen att vara återhållsamma och besinna oss. Och vi får också tillfälle att fundera över vad begreppet moral egentligen innebär. För även om alltför väl tilltagna vd-bonusar kanske vid en första anblick inte har med djurplågeri eller spridning av könssjukdomar eller det stora klimathotet att göra så beror alltsammans ändå på samma sak: Ansvarslöshet mot oss själva, våra medmänniskor, mot djur och natur.

En sjuklig dyrkan av mammon och den yta som mammon erbjuder. Som i sin tur leder till bristande empati, tolerans och inlevelseförmåga hos oss människor.

Så länge yta och ytlighet förblir de högst värderade egenskaperna i det sekulära samhället kommer det bara att bli värre ställt med humaniteten. Det är dags att damma av moralbegreppet och börja belysa det på ett positivt sätt. Moral är bra. Moral är coolt. Moral är helt enkelt livsnödvändigt, både för den enskilda individen och för samhället i stort.

Idag firar katolska kyrkan St Patrick's Day och Irland firar sin nationaldag. Det är ett stort firande, och nästan lika stort brukar det vara i USA som alla säkert vet.

Förmodligen är det just på grund av alla filmer som på ett eller annat sätt berör det vilda St Patrick's-firandet som den här dagen också uppmärksammas i Sverige av många. Många krogar, både de irländska pubarna och andra "vattenhål", här i Stockholm brukar ha St Patrick's-firande, till exempel. Aftonbladet kallade för övrigt St Patrick för ett "partyhelgon" vid något tillfälle. Och nog är det så att han firas rejält. Annars är det ovanligt att nationella helgdagar blir så uppmärksammade internationellt. Fast firandet i kyrkan och det sekulära firandet skiljer sig ju en hel del åt, kan man säga...

Wikipedia har en massa intressant information om St Patrick och på engelska history.com finns ännu mer.

Själv åker jag nu för att hälsa på min mamma, så jag kommer att blogga från den värmländska bruksstaden Karlskoga under några dagar.

Hon kom förbi med värsta fräcka stövlarna, grym ormskinnskänsla och personligt till max. Hade fyndat för 75 kronor på Myrorna. Vem den tidigare ägaren var visste hon inte, sa hon. Men nu var de hennes, hela ansiktet strålade och mer nöjd kunde hon inte bli.

Allt fler upptäcker att det är i second hand-världen som de riktiga fynden görs. Och inte bara för att kunder blir nöjda över att hitta snygga stövlar. Det ger också intäkter till socialhjälp. Ser man till Myrorna så drog de in 20 miljoner i vinst 2007. På ormskinnsstövlar. Och pumps. Och möbler. Och annat som folk skänkt. 20 miljoner som går till att stötta och hjälpa folk som hamnat i marginalen.

Så det är väl bara att vi tar lärdom, så här i fastetid. Nu är det bara att köa upp till second hand-butikerna.

Ikväll har jag suttit och chattat med en god vän i New Jersey. Elisa och jag har känt varandra i många år nu och eftersom vi inte har möjlighet att ses så ofta som vi skulle vilja blir internet en räddning och ett sätt att umgås.

Elisa och hennes familj bor på en hemtrevlig småstadsgata i en småstad tjugo minuter från Newark. Hon och hennes man är vad man i USA brukar kalla "cradle Catholics", och har sina rötter i Spanien respektive Italien.

Det sätt på vilket den kristna tron ger avtryck i deras vardag har alltid gjort stort intryck på mig. Det är inte alltid så märkvärdigt. Inte något man ständigt talar om. Men den finns alltid där som en självklar del av vardagslivet. Att tro är för dem lika naturligt som att andas.

När jag en gång sa till henne att folk brukar titta förvånat då jag ber bordsbön när jag äter ute på restaurang i Sverige blev hon förvånad.

-Jag tror aldrig jag har träffat någon som inte ber bordsbön, sa hon.

Så olika kan det alltså vara i två länder som ändå har så mycket gemensamt som USA och Sverige.

Senast Elisa och jag träffades var för ungefär ett år sedan. Då passade vi på att besöka några av de många katolska kyrkorna i New Jersey, bland andra Sacred Heart Cathedral Basilica i Newark.

Sacred Heart är en oerhört storslagen kyrka (en av allra de största katedralerna i USA), och väl värd ett besök inte bara för den troende utan också på grund av arkitekturen i sig.

Något som gjorde stort intryck på mig när jag var där var den strama utsmyckning man valt under fastetiden.; Istället för blommor hade man valt ett vackert stycke drivved som enda prydnad. Det var oerhört stilfullt i all sin enkelhet och förde tankarna till fastetidens karga väg och till den väntan och längtan som vi nu känner inför påskens härlighet.

Igår, när jag åkte in till Domkyrkan för att gå i kvällsmässan, speglade sig solen över Johanneshovsbron och skapade en oändlig skönhet i flammande rött. Jag blev alldeles varm inombords. Trots allt lidande, trots orättvisor, girighet och ondska, kan världen vara så oändligt vacker ibland.

En flammande solnedgång över Stockholms broar räcker för att jag ska känna att wow, vilken gudomlig nåd det är att jag får leva just här och nu, i denna tidiga vårvinter och vandra tillsammans med Jesus!

I helgen köpte jag kaffe. Eftersom jag just nu lever med en konsumtionsfasta så ser jag också över mina kaffeköp. Så jag står där i butiken och väljer kaffe. Skyltarna med rättvisemärkt och ekologiskt lockar mig men när jag ser priserna svider det till i hela min kropp. Rättvisemärkt kaffe kostar nästan 50 kronor medan jag kan få "vanligt" kaffe för bara drygt 25 kronor. Det är tungt att vara medveten konsument när kaffet blir så dyrt.

Men man kan vända på frågeställningen. "...frågan är egentligen inte varför vårt kaffe är så dyrt, utan varför 'vanligt' kaffe säljs så billigt", läser jag på hemsidan för rättvisemärkt Mut Vitz-kaffe. Man menar att annat kaffe säljs till underpriser och ofta som lockvara, det vill säga butiken använder låga kaffepriser för att locka in kunder. Några sådana kampanjer finns däremot sällan på rättvisemärkt kaffe.

Där bland butikshyllorna måste jag göra en abstrakt tankeövning. Så jag tänker att om jag tar det där rättvisemärkta paketet istället för det där "vanliga" så bidrar jag till bättre livsvillkor för kaffeodlare och anställda på kaffeplantager. Men jag ser inte att det blir så. Ingen kommer fram och skakar min hand. Ingen röst tackar mig i butikshögtalarna. Det enda uppenbara jag omedelbart ser är att kaffet blir dubbelt så dyrt för mig.

Fast jag kanske själv skulle ha kunnat vara den där rösten. För bredvid mig stod det en annan kund som skulle köpa kaffe. Jag kunde ju ha tagit mitt rättvisemärkta kaffe och bara sagt i förbifarten "jag tror jag tar det här kaffet istället, för att kaffeodlarna ska få det bättre". Liksom för att inspirera en annan kund till att byta konsumtionsmönster. Kanske testar jag det nästa gång.

I ett tidigare inlägg skrev jag om sms-välsignelser som en nyskapelse för att sprida goda vibrationer och relationer. Jag måste få återkomma till detta ämne.

Vaknade i morse av att det plingade till i mobilen för att ett sms kommit in. Där stod tre ord "Du är värdefull". 

Tre ord som gjorde min dag helt annorlunda. Klockan är nu eftermiddag och jag kommer på mig själv att jag fortfarande är lite varm inombords av ett så enkelt litet sms.

Så jag vill bara säga - det fungerar! Man kan skicka sms-välsignelser : )

Testa själv. Välj någon ur telefonboken och sänd dessa tre enkla ord "Du är värdefull", eller vad du nu vill skriva. Så kan ny teknik bli till välsignelse för fler!

Idag är det festdag - inte fastedag. Söndagen är ju alltid fest, eftersom det var just på en söndag som Jesus återuppstod från de döda. Men det hindrar ju inte att jag ändå funderar över fastetiden och över dess nytta. Finns det någon?

Ja, jag tror det. Annars skulle jag ju inte ens anstränga mig. Jag tror att vi genom att avstå från överflöd inte bara visar solidaritet med världen utan också kan spara en slant att skänka till behövande. Det gör gott både i själen och i andra människors liv. Men jag tror också på bönens kraft, och på att många bedjande  tillsammans kan förändra saker och ting.

Jag har tänkt en del på vad Basileios den store sa om just fastan. Basileios, som levde på 300-talet e Kr, var biskop av Caesarea, är en av kyrkofäderna och firas som helgon både inom katolska och ortodoxa kyrkan. Hans livsgärning var stor, inte bara för hans betydelse inom kyrkan utan också för det han gjorde för människor i vardagslivet. Han startade bland annat ett sjukhus i Caesarea (nästan lika stort som en hel liten stad) och ett av världens första kända barnhem - kanske det allra första.

Basileios menade att fasta utan ånger och bot är meningslös. Det får aldrig handla enbart om maten eller om att befrias från det materiellas makt och bli ren i anden.

Fasta är alltså att fasta från det onda.

Det är stort. Mycket stort. Och frågan är om en vanlig, enkel människa som jag ens är halvvägs där. Men kanske räcker det en bit att i alla fall försöka?

En välsignad söndag önskar jag er.

Lördag idag, och det känns skönt med en lugn helg. Att bara varva ner, läsa en bra bok (för tillfället en bok om SS, skriven av Guido Knopp), kanske se en film. Jag funderar på Barabbas som bygger på Pär Lagerkvists bok och som spelades in 1961 med Anthony Quinn i huvudrollen som den rövare som frigavs istället för Jesus.

Barabbas är en fantastiskt bra bok och en nästan lika bra film; i Pär Lagerkvists tolkning får vi följa Barabbas liv efter att Jesus tog hans plats på korset och vi får också följa hur hans liv ständigt påverkas av det han upplevde under de korta ögonblick han mötte Jesus. Den visar på ett väldigt finstämt sätt hur Jesu närvaro i våra liv kan ändra och förändra, även när vi inte är medvetna om det.

Den visar också hur förlåtelsen alltid finns där. Ända in i dödsögonblicket. Att det aldrig är för sent att vända sig till Gud. Och det är en underbar tanke så här i fastetider.

Ibland kan det bli fel. Även om man egentligen bara vill förklara hur man känner kan resultatet bli allt annat än bra.

Som när jag skrev om hur jag upplevde Charlotte Thereses parodiblogg, till exempel. Jag försökte vara saklig. Jag ville verkligen vara det. Allt jag egentligen ville säga var att jag blev ledsen och sårad. Men om jag hade väntat ett tag, tills känslorna lade sig, så mycket mindre infekterat allting hade blivit.

Så här i efterhand kan jag ju se att jag inte borde ha reagerat som jag gjorde. Jag borde ha nöjt mig med att vända mig direkt till Charlotte istället, och rett ut saken med henne. I enskildhet. Att man själv känner sig förlöjligad och missförstådd innebär ju inte att man har rätt att utsätta en annan människa för samma sak. Nu blev det många reaktioner på Charlottes blogginlägg, och kanske en hel del alltför argsinta.

Det var aldrig min mening.

Den enes fel rättfärdigar inte den andres. Bloggen var elak som sjutton. Men kanske var den lite rolig också? Det är inte så lätt att skriva en fasteblogg utan att det blir lite väl präktigt ibland - och en hel del "jag" och "mig" och "mitt".  Gud vet att jag dessutom kan vara en förfärligt ironisk människa när jag vill så vem är jag att sätta mig till doms?

Sårade känslor är ingen bra grogrund för kristet beteende, och om det är något jag lärt mig av det här "bloggbråket" har nog lärt mig att tänka först och tala (eller skriva) sen. Därför vill jag idag sträcka ut en hand till Charlotte och uppriktigt be om ursäkt för att jag handlade fel. För det gjorde jag ju.

Förlåt.

Kristi frid

Varför blogga om fastan?

Det är en fråga som kommit upp då och då och det med all rätt. Jesus sa till oss att fasta i tysthet och inte förhäva oss. Men Jesus sa också att vi skulle sprida vår tro, och synliggöra den. Därför fastebloggar jag.

Det handlar alltså inte, som vissa kanske tror, om att framhäva mig själv. Faktum är att jag betraktar min tro som en privatsak mellan mig och Gud.

Med de kristna traditionerna är det dock en annan sak. Det känns viktigt att visa att de är viktiga för många av oss inte bara som en "kvarleva från förr" utan som en högst aktuell vardag även i dagens sekulära Sverige!

Sen är det förstås en sak att iaktta återhållsamhet när man lever ett bra och tryggt liv i Sverige. Men solidariteten med andra är förstås den viktigaste ingrediensen. För alltför många människor handlar ju hela livet om en kamp. Och kampen kommer ju närmare även här i vårt land.

Mikael skriver mycket tänkvärt om varslen mitt i fastan. Och jag måste stämma in i det han frågar sig: Hur kan man prata om återhållsamhet och fasta till människor som just fått veta att de blir av med sina jobb?

I det läget känns det rätt banalt att blogga om en vardag som innehåller självvald återhållsamhet.

Det är varsel mitt i fastan. Igår träffade jag en man från en industri som berättade att den sista mars kommer ett stort antal varslade att göra sin sista arbetsdag på deras jobb. 1 april kommer att vara första dagen på deras arbetslöshet och tyvärr är det inget aprilskämt.

Fastetiden är detta år en besvärlig tid. Jag brottas nästan varje dag med frågan om hur kyrkan ska kunna berätta om fastan när vi går mot en arbetslöshet som vi kanske inte sett motsvarigheten till i modern tid. Hur ska kyrkan kunna säga att nu är det tid att avstå, nu är det tid för avhållsamhet?

Hur ska kyrkan med heder kunna säga detta till människor som dagligen brottas med ängslan och våndas över att inte ha ett jobb att gå till? Alla dessa som tvingas se över sina bostadslån, som får säga till barnen att det blir kanske ingen stor semesterresa, alla dessa som nu får dra in, se över, räkna ihop.

Fastan är en tid då vi erbjuds att se över och reflektera kring våra liv för att djupna i oss själva, för att växa i tro, för att finna en väg som bär.Men kanske är det så att kyrkan måste se över fastetraditioner, att se över hur vi berättar om fastan, att se över hur vi kan hjälpa människor till det som är fastans kärna, detta att hitta fast mark under fötterna. För hur berättar man om fastan för en människa som precis kastats ut i arbetslöshet och oro?

Idag är det fredag. Fastefredag. Jag lever fortfarande med min konsumtionsfasta vilket innebär att jag idag firar köpfri fredag. Också denna fredag ska jag försöka klara mig utan att köpa något.
Jag vet att jag inte är en god tillväxt-konsument i och med detta beslut. Vi måste få hjulen att snurra, låter budskapet för att rädda den finansiella sektorn, företagen och industrierna.
Det är rätt och jag håller med. Men samtidigt tror jag det är viktigt att vi ser över vad det är som vi konsumerar och vilken tillväxt vi vill ha. För att kunna göra detta är det för mig nödvändigt att under en tid ställa mig vid sidan av kassakön.
Jag gör det av fri vilja och jag gör det samtidigt som jag är medveten om att många andra i samhället och världen inte har detta val. För den som inte har några pengar att handla för kan ju inte heller välja, då är man tvungen att avstå.
Säg inte att jag gör det av solidaritet med världens fattiga. Säg inte att jag gör det för att världen ska bli bättre. Möjligen gör jag det för att mitt eget liv ska bli bättre. Eller för att jag ska få perspektiv.
Så inget kaffe på stan idag. Inga chips. Inga nya schyssta skor.
Hoppas bilen är tankad, jag har inte kollat...
Och visst ja! Jag ska på middag ikväll. Inga blommor att köpa, ingen choklad.
Vad tar man med sig om man går bort på en fastefredag?

- Att vara representerad på olika mötesplatser där unga människor rör sig, exempelvis Lunarstorm, Facebook och Myspace, ser jag som en självklarhet, säger Nils Bryntesson, nätpastor från Missionskyrkan.

Mycket spännande, tycker jag. Nätet är en ny möjlighet till mötesplats för mängder av människor. Självfallet ska kyrkan finnas med här.
Nu är Nils i och för sig inte den förste och inte den ende på nätet. Det finns mängder av uttalat kristna som rör sig på nätet, och många gör det för att stötta och hjälpa människor i kris.
På Svenska kyrkan finns Fråga om tro & liv där ett flertal präster, diakoner och andra svarar på frågor som Var det den helige anden som kom över mig? eller Är självmord en synd?

På Bibelsajten finns också präster, pastorer och ungdomsledare från flera samfund.

Listan på sajter där kyrkor och kristna möter människor kan bli lång, detta var enbart två exempel.

Men nu under fastan har jag sett att det inte finns så mycket på nätet om just fastetiden. Dagen.se ligger så klart långt fram med denna fasteblogg, men andra skulle också kunna göra mer för att uppmärksamma fastan.

Har jag missat någon sajt som du har sett som på ett bra sätt tar upp livet under fastan? Berätta gärna i en kommentar om det i så fall.

Som jag tidigare nämnt håller många katoliker fortfarande fast vid att inte äta kött på fredagarna - och särskilt då under fastan. Katoliker (åtminstone de mer traditionella) kallas ju inte för inte för "fisheaters" i Amerikat. Men eftersom jag "normalt sett" är köttätare kan jag ibland bli lite dålig på att variera fredagsmiddagarna. Laxpastan jag gjorde senast är visserligen fantastisk god, men en gång i veckan... Nja.

Här är internet till stor hjälp (och billigare än att köpa kokböcker!). Jag brukar till exempel hitta massor med läckra recept på Sara Rudenmos blogg Veganvrak. Både enkel och festligare mat står på hennes meny, och dessutom är hon en fena på att omvandla vanliga recept till veganska. Och nog tycker jag att man bör tänka på djurens väl och ve som kristen. Själv försöker jag oftast köpa ekologiskt från en lokal bonde när jag nu köper kött.

För den som vill leta recept på engelska finns ett enormt urval. Sök på "recipes for lent" och du får massor av träffar! Catholic Mom bjuder på en massa bra receptlänkar som inte bara kan vara till nytta och nöje för katoliker utan för alla som vill anpassa maten efter fastetiden. Återhållsamheten går igen i recepten, vilket jag tycker är bra, för hur ska vi kunna glädjas fullt ut åt påskens fantastiska mysterium utan att åtminstone försöka efterlikna Jesus?

Släng ut mig! uppmanar Patrik Lindenfors svenska kyrkan i en debattartikel i Aftonbladet idag. Lindenfors är aktiv ateist, skulle man kunna säga, och har nyss skrivit en barn- och ungdomsbok som heter "Gud finns nog inte". Ändå är han medlem i svenska kyrkan. Och får vara det.

Naturligtvis kan man säga till Patrik Lindenfors att helt enkelt gå ur kyrkan om han nu inte bekänner den kristna tron. Det gjorde jag själv en gång i tiden, strax efter att jag blivit myndig. Men det är inte det som är poängen i hans artikel. Hans tes är att vem som helst är välkommen i svenska kyrkan, inte på grund av tolerans - utan på grund av att kyrkan iinte längre står för sina principer och inte försvarar sin tro.

Jag vet inte om han har rätt. Men tanken att kristna samfund borde måna om medlemmarnas tro är högst intressant, allra helst så här i fastetider, då kyrkan drivs ut på en stenig ökenvandring som manar till eftertanke. Hur ska kyrkorna egentligen bemöta den allt högre graden av uttalad ateism i samhället och bland sina medlemmar?

Samtidigt är kyrkan en fast punkt även för många icke-troende. Det är ingen slump att så många söker sig till kyrkan när katastrofer inträffar, inte en slump att det nästan alltid finns präster med i olika krisgrupper. Vi människor har svårt att hantera både liv och död, och Guds ord kan verka lenande och lindrande även för den som inte hittat tron. Och någonstans är vi kanske alla sökare. Kanske är det inte så att icke troende döper sina barn bara för att få presenter. Kanske känner de ändå någon sorts längtan efter en högre makt som hjälper dem skydda de små?

Jag vet faktiskt inte. Själv döpte jag inte min son eftersom jag vid den tiden var övertygad ateist och ansåg att det skulle vara hyckleri.  Att jag numera hoppas att han en dag ska finna tron som jag gjort, och därmed också döpa sig, är en annan sak - och dessutom inte min eftersom min son är myndig sedan flera år.

Patrik Lindenfors artikel väcker många frågor och jag ser fram emot ett fortsatt resonemang kring hans frågeställningar!

Jag är så gammal att jag har en massa LP-skivor staplade i klädkammaren. Min skivspelare gick sönder för flera år sedan och eftersom en CD-spelare gjorde entré i huset så köptes det inte in någon ny grammofon och därför bar jag undan hela skivsamlingen.

Flera av dessa grammofonskivor har jag saknat, inte minst min ganska så stora samling av läsarsånger och väckelsetoner. Men sedan min förra födelsedag har allt förändrats (tjoho!)

Tack vare ny teknik kan jag nu återigen lyssna på sånger som Kom hem igen, Himmelsk telefon, På löftenas vagnar och Drinkarflickans död. För mina barn gav mig i födelsedagspresent en modern grammofon som gör att jag kan spela över alla mina LP-skivor till min dator.

Så underbart under denna fasta då jag vill fördjupa mig i min tro. Numera klickar jag in bland filerna på min dator och njuter om kvällen av de gamla sångerna som aldrig hörs på radio idag.
Och tänka sig, fram bland filerna stiger det en sång som både passar för fastan och för den tid av finansiell oro som vi lever i idag.

Jag tänkte gräva guld, bli rik och få betjänt
Men mina planer gick omkull och jag fick ej en cent
Men aldrig förr mig bättre hänt
Ty jag blev frälst, jag härligt frälst
Och jordens skatter får vem som helst
Jag byter ej bort den skatt jag fått
För milijoner jag mår så gott
...
Det betyder mindre här
om kassan ej är full
Att vara himmelsk miljonär
Är mera värt än guld
Ty banken där går ej omkull
Ty jag är frälst, jag härligt frälst
Och jordens skatter får vem som helst
Jag byter ej bort den skatt jag fått
För milijoner jag mår så gott

För ett och ett ett halvt år sedan dog min pappa. Det är naturligtvis ingenting onaturligt med det, särskilt som han hunnit bli 81. Men det gör det inte lättare att handskas med döden, än mindre med sjukdomen som föregår den. Jag såg min pappa tyna bort i cancer, och efter det har ingenting varit sig riktigt likt. Och värst är det förstås för mamma, som nu lever ensam efter nära sextio års lyckligt äktenskap.

Jag tänker på det ibland. Sextio år av kärlek. Det är lång tid, det. Nästan en livstid.

Ändå finner Gud nya vägar. Han ger styrka i sorgen, lindrar smärtan och hjälper oss gå vidare. Jag vet ärligt talat inte hur jag skulle ha klarat de där sista månaderna av pappas sjukdom om inte Kristus funnits vid min sida och hållit om mig när det var som svårast. För Jesus vet vad lidande vill säga. Han gav sitt liv för oss.

När jag först fick tro tvivlade jag länge, länge på att det där verkligen gällde mig. Jag som förnekat Gud i hela mitt vuxna liv - varför skulle han bry sig ett spår om just mig? Men Gud är ju Gud och inte människa. Där vi felar där helar Han.

Helandet efter pappas död håller fortfarande på. Saknaden kommer över mig när jag minst anar det. Men då känner jag Jesu närvaro. Och när jag ser på bilden som står på skrivbordet - mamma och pappa i slutet av 1960-talet - blir jag så varm inombords! Att jag har mist betyder att jag också har haft.

Det finns många som aldrig har haft. Barn som hungrar, törstar, lider. Föräldrar som ser sina barn hungra, törsta, lida. Jesus dog även för dem. Återuppstod för dem. De kommer att vara de största i himmelriket en dag.

Fastetiden är just den tid då vi ska komma ihåg dem särskilt mycket, och ge det vi kan för att förbättra deras liv.

I Malmö skickar socialen hungriga och utslagna vidare till kyrkorna, står att läsa i Kvällsposten idag. Både Frälsningsarmén och representanter för Svenska Kyrkan bekräftar att antalet behövande ökat och även om den tillfrågade på försörjningsenheten inte direkt verkar vilja erkänna det så förnekar hon det i alla fall inte.

Och i kyrkan får de hungrande hjälp. Där samhället sviker går de kristna organisationerna in. Och detta är helt i enlighet med Jesu lära. All heder åt kyrkorna och samfunden i Malmö, som hjälper de svaga när samhället sviker så här under Fastan.

Igår skrev Aftonbladet om en hur Försäkringskassan betecknar en föreintelseöverlevares ersättning för tiden i ghettot som pension för utfört arbete och därmed reducerar hennes svenska pension. Ärendet kommer enligt uppgift att gå vidare till regeringsrätten - det är väl bara att hoppas på att man där kan visa prov på större förnuft och större medmänsklighet.

Jag har svårt att släppa det där, märker jag. Det beror nog på att jag på senaste tiden märkt en tendens att bagatellisera det som hände under Hitlers tredje rike. Som när en del medier jämförde kriget i Gaza med Hilers krig mot judarna (och för den delen mot andra "icke-arier"). Utan att förringa människors enskilda lidande vill jag med bestämdhet påstå att ingenting kan jämföras med det som hände i Hitlertyskland.

Ingenting.

OBS! Här redigerar jag nu min ursprungliga bloggpost efter en kommentar från Andreas, som uppfattat det som att jag förringar allt lidande utom det judiska (se kommentarer). Han fick mig att inse att det jag skriver kan missförstås och därför vill jag förtydliga mig.

Vad jag menar när jag säger att ingenting kan jämföras med det som hände under Tredje Riket är naturligtvis att etnisk rensning aldrig skett på samma effektiviserade sätt vare sig tidigare eller senare. Planeringen, utförandet och omfattningen av förintelsen i Hitlertyskland är en unik styggelse bland (alltför) många styggelser.

Jag förringar inte lidandet i Gaza, eller i Burma, i Kambodja, Kina eller någon annanstans. Men Hitlers utrotningsläger är unika i historien, och det (hittills) mest utstuderade exempel på hur långt ondskan kan gå.

Detta, anser jag, kan ingenting annat jämföras med. Lidandet är däremot alltid detsamma, och en skam för världen.

Tack till dig Andreas för att du påpekade hur otydlig jag var! Och här följer den ursprungliga inlägget:

Därför försöker jag att då och då ta en stunds tyst meditation över offren för Hitlers utrotningspolitik, inte minst nu under Fastan. Lidandet i Auschwitz och i andra koncentrations- och dödsläger går knappast att sätta sig in i. För mig är det mycket viktigt att be för dem som mötte döden där, och för dem som överlevde.

Ofta anklagas katolska kyrkan (och dess representanter) för att ha blundat för det som hände i Tredje Riket, inte minst nu efter SSPX-biskopen Richard Williamsons bisarra och förfärliga uttalanden om förintelsen.  Men även om det bevisligen fanns katolska ämbetsmän som hjälpte nazistiska krigsförbrytare att fly till Sydamerika fanns det också så många goda katoliker. Människor som riskerade sina egna liv i motståndet mot nazismen.

En av dem var Maximilian Kolbe. Berättelsen om honom är facinerande, gripande och omskakande och visar att tron kan skapa en styrka som verkar närmast omöjlig.

Andra kan man läsa om i Katolsk Observatörs artikelserie om det katolska motståndet mot nazismen.

Under fastan tar jag mig tid att läsa lite mer, söka mig till teater och konserter. Det hjälper mig att fokusera på glädjen, på inlevelsen, på livet. Jag väljer sådant som hjälper mig att avstå från bruset och stimmet. Det får mig att finna min botten, att hitta hem. 

Kvällens konsert var Yamato, trummor från Japan. Det är en grupp traditionella trumslagare som förmedlar rytm, tajming och livsglädje. För mig en perfekt fastekonsert.

Men böcker kan också ge min själ ro. En bok jag ägnat mig åt under senaste veckoslutet har varit Evangelium enligt Jesus av Norman Mailer. Den som läser sin Bibeln är ju van att möta Jesusberättelsen via Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Men tänk om Jesus själv skulle ha berättat, då kunde det ha blivit ett evangelium enligt Jesus.

Boken inleds med meningen "Vid den tiden var jag den som kom från Nasaret för att döpas i Jordan av Johannes". Det är ett spännande perspektiv att pröva hur bibelhändelserna skulle ha gestalts om Jesus själv hade berättat. "Och det var många frågor jag ställdes inför. Varför sökte jag mig till människor som hellre åt och drack än bad?"

Att på detta sätt se det som hände ur ett tänkt Jesus-öga får min tro att djupna. Jag gillar det.  

Jag läser och läser och läser igen. Ändå verkar det fullkomligt absurt. Är detta verkligen sant?

Artikeln jag läser på Aftonbladets webbsida - och som gör att jag får svårt att andas - handlar om en kvinna som överlevde Förintelsen, och som fått en retroaktiv ersättning på 80 000 kronor från tyska staten.

Försäkringskassan här i Sverige menar att ersättningen är pension för arbete utfört i det ghetto där hon levde innan hon skjutsades till Auschwitz och vill därför reducera hennes svenska pension.

Om detta är sant (jag säger om, eftersom jag inte fortfarande har svårt att tro det) visar Försäkringskassan på ett människoförakt som inte ligger Hitlertyskland alltför långt efter.

Jag skulle önska att jag kunde vara kristlig och be en bön för de handläggare som visar sådan total brist på både vanlig anständighet och på kunskap. Men nej. Det är för svårt, i alla fall just nu.

Jag ber istället för den gamla kvinnan och för alla andra som råkar i kläm när byråkraterna inte förmår tänka längre än näsan räcker.

Till den/de handläggare som (än en gång - om artikeln talar sanning!) tagit detta beslut säger jag istället  "Skämmes tammefan!"

För min väninna Kate och hennes familj i Warsaw, Indiana, har Fastan inneburit svåra prövningar. Under sin ökenvandring har de fått känna av lidandet i realiteten. Ända sedan veckan före Askonsdagen har Nathan, som är fem år, legat på sjukhus efter att ha fallit av en gunga. Hans nacke blev skadad och läkarna har varit ovissa om ifall han skulle få tillbaka rörelseförmågan.

Igår fick de äntligen veta att Nathan kommer att kunna gå igen, och det inom en inte alltför avlägsen framtid.

Kate har tillbringat de flesta av dygnets timmar vid Nathans sjukhussäng. Övrig tid har hon bett, säger hon, och hon säger att Gud har tröstat henne och gett henne en styrka hon inte visste att hon hade. Hon har också mediterat mycket över Jesu moder Marias lidande. Att se sin ende son lida och dö...

Kate har åtta barn men det gör inte kärleken till minstingen Nathan mindre. Mycket sömn har det inte blivit, men idag kan Kate och Nathan och hela familjen jubla och glädjas! Och gläds gör också jag när jag ser bilden som Kate mejlade - visst ser Nathan förhållandevis pigg och glad ut trots gips och krage!

God Bless you, Nathan!

Vaknade i ett julkort i morse. Snön har fallit hela natten och söderort har bäddats in i mjuk vithet som skapar en förunderlig ro.

En del säger att det är trist när det kommer snö när man väntar på våren. Men jag tycker det är ganska mysigt. En sista ansträngning från kung Bore, men till sist vet vi ju att våren ändå tar över.

Sunny (hunden) älskar det här vädret. Nio år gammal bär hon sig fortfarande åt som en valp i nysnön!

Idag blir det vardagsmässa i Domkyrkan, och efter det korsvägsandakt. Och apropå det vill jag än en gång länka till Teija, katolsk mamma på nätet. I hennes blogg finns hela korsvägsandakten med bilder och böner, mycket personligt och mycket fint! Men hon skriver också mycket annat matnyttigt, och det är intressant att följa hennes blogg så här i Fastan.

Det finns naturligtvis människor som undrar varför i hela friden man ska iaktta återhållsamhet och försaka livets goda. Varför inte glädjas istället? Men det finns ju en glädje också i försakelsen och återhållsamheten. Man stannar upp lite, saktar ner, funderar i andra banor. Och påskens stora fest blir så mycket gladare, tycker jag, efter ökenvandringen!

Den stora mammabikten är ett arrangemang som går av stapeln i slutet av mars i Stockholm. Det ska, enligt reklamen, bli en heldag för alla fantastiska mammor. Jag läser vidare att Den stora mammabikten handlar om konsten att vara good enough, att stärka självkänslan, att inse att du duger som du är, att våga satsa på det som känns rätt.

Arrangörerna skriver: "Är du mitt uppe i vardagskaos med vällingkok, 5-minutersmetoder och trotsåldrar? Hur står det till med relationen och sexlivet (om det finns något sådant)? När gav du dig själv ledigt senast - utan barn?"

Mycket av det som sägs kring den stora mammabikten stämmer överens med människors förväntan på fastan. Flera av mina vänner talar om att de nu under fastan vill dra ner på sina ambitioner, inte stressa omkring, att de vill finna ett lugn i sitt liv. Hitta ro för själen. Bottna i sin andlighet. Vända blicken mot det som är hållbart i livet. Möta Gud, möta sig själv och få kraft att möta andra.

I sitt syfte liknar alltså arrangemanget Den stora mammabikten till många delar den kristna kyrkans fastetid. Men till viss del vill man finna nya vägar.

En av föreläsarna som medverkar under mammadagen är författaren Emma Hamberg. Hon har uppdaterat de tio budorden för att de, enligt henne, bättre ska stämma in på mammors liv idag. Enligt en intervju tycker hon att kyrkans budord är "mossiga och ångestframkallande". "De gamla behövde hottas upp, de skapar så mycket skuld och ångest", förklarar Emma Hamberg.

På nätet finns samtidigt en Biktblogg och en sajt dit mammor kan skicka in filmer med sina mammabekännelser. Tanken är att mammor ska berätta för varandra om sprickorna och det trasiga i sina liv. Det handlar om dåliga samveten, att inte räcka till och att vara avundsjuk på andra föräldrar. Andra verkar ju lyckas med att hitta fram till ett perfekt liv.

Behovet av att hitta ett liv som bär är mycket stort i dagens samhälle. Kyrkan har en lång tradition av denna strävan, och en del av denna tradition tar sig uttryck i fastan.

Men om fastetiden ska bli begriplig och angelägen för fler behöver vi inom kyrkan se över vilka uttryck vi låter den ta. Det finns helt klart en stor längtan bland människor att finna balans i sina liv, just det som fastan talar om. Men jag tror att det behövs en fasterevolution som gjuter in nya uttryckssätt och nya ord i fastans former för att fler ska kunna se att fastetiden är en möjlighet för alla.

Otäckt och omskakande om pedofilskandalerna i katolska kyrkan i USA på TV ikväll. Jag har sett filmen tidigare men tipsades av Conny Kreutz om att den går nu ikväll. Som kristen - och i detta fall i synnerhet som katolik - får man inte blunda för att så många farit så illa på grund av mänskligt oförstånd, ren karriärslystnad och många biskopars oförmåga eller ovilja att ta tag i verkligheten.

Skrämmande är också Oliver O'Gradys vittnesbörd om de övergrepp han begått. Han "tror" att han gjort si, "tror" att han gjort så och så vidare i all oändlighet. Han "älskar" barn och vill visa dem "tillgivenhet".

Samtidigt vittnar hans offer och offrens föräldrar om att han våldtagit barn av båda könen och att han dessutom förgripit sig på barn så små som nio månader!

Det rimmar ganska illa med vad de flesta av oss menar med kärlek och tillgivenhet och är väl ett bevis så gott som något på att pedofili är en fruktansvärd sjukdom som man fortfarande vet alldeles för lite om för att kunna ge en verkningsfull behandling.

Jag hörde ett radioprogram på P1 för inte så länge sen som också handlade om pedofili. Där intervjuades en svensk man som arbetat på dagis, med förödande konsekvenser för dagisbarnen och deras familjer. Han resonerade precis som Oliver O' Grady och verkade totalt omedveten om att det han gjort hade skadat barnen.

Jag är lättad över att kyrkan idag tagit tag i de här problemen och försöker dra fram pedofilin i ljuset. Men i motsats till vad Lionsgates dokumentär antyder tror jag inte att det är kyrkans uppbyggnad (och enligt Thomas Doyle kommunionens roll i kyrkan) som ligger till grund för tystnaden kring detta. Jag blundar inte för att vissa individer (även inom kyrkan) är så karriärslystna att de gärna mörkar sådana här handlingar till vilket pris som helst. Men främst tror jag det handlar om oförstånd och oförmåga att handskas med det ofattbara i att en man kallad av Gud känner sexuell dragning till små barn.

Förhoppningsvis har kyrkan numera starkare verktyg för att hantera detta och med dessa hoppas jag att de också ska ha förmågan i framtiden inte väja för verkligheten utan ge allt sitt stöd till de drabbade.

Tänk om jag kunde sätta ord på den krock som just nu sker mellan slutspelshockeyn och fastetiden. Varje år är det på detta sätt. Kampen hårdnar i hockeyrinkarna samtidigt som vi kallas till bön, reflektion och fasta.

Det finns en stark tradition i kyrkan som talar om att vi under fastan kan välja att bildligt gå ut i öknen, att skala av oss, att välja tystnaden vid sidan av bruset och larmet. Men att under dessa veckor av samtidig slutspelshockey och fastetid lämna över detta budskap till människor i slutspelsstäderna är inte alldeles lätt.

I Luleå, Skellefteå, Timrå, Gävle, Linköping, Jönköping, Karlstad och Göteborg är det just nu hockeyfeber. Och inte bara där utan också i de städer där det just nu är hockeyallsvenskt kval, alltså bland lagen som vill upp till Elitserien, typ Växjö och Leksand.

Nej, mittåt, alla som lever i dessa städer har naturligtvis inte drabbats, men det är för många en av de absolut viktigaste händelserna som just nu sker i Sverige.

"Matchen blev så där härligt grinig", säger sportreportern i tv efter att Brynäs har mött Frölunda så här på måndag kväll. I tv har matcherna sänts live och nu efteråt sitter jag och lyssnar på experten Wikegård som sammanfattar läget i SVT:s Hockeykväll.

Uppe på mitt nattduksbord väntar Barabbas av Pär Lagerkvist, en roman skriven 1950. Den här fastetiden läser jag den återigen för att få nya perspektiv på vad som hände i Jerusalem och bland lärjungarna tiden närmast efter Jesus död och uppståndelse.

Samtidigt som jag sneglar mot hockeytabellen.

Kan du som läser detta förstå hur jag tänker? Kan du förstå hur jag slits mellan min ärliga önskan att gå ut i öknen och min längtan efter att få leva mig in i kampen där nere på isen?

Monica har bett mig om receptet på laxpastan - en perfekt fredagsrätt för oss "fisheaters"! Här kommer det:

1 gul lök

lite olja

2 dl mellangrädde

2 dl vatten

1 fiskbuljongtärning

3 msk hackad gräslök

1½ msk vetemjöl

saft från en halv citron eller lime

100-200 g rökt lax (beroende på hur sugen man är!)

1 burk röd rom av något slag

salt o peppar

Hacka löken fint, fräs i oljan tillsammans med buljongtärningen. Pudra över mjöl och späd med vatten och grädde. Tillsätt gräslök och citronsaft och koka fem-tio minuter. Klipp sedan i den rökta laxen och rör ner rommen. Smaka av med salt och peppar. Klart! Servera med pasta - bandpasta passar bra till!

Idag läser jag om hur en baptistpastor sköts ihjäl i predikstolen. Det är oerhört tragiskt. Man kan ju bara föreställa sig hur man själv skulle reagera om man var djupt försjunken i bön och någon plötsligt öppnade eld i den stillsamma kyrkan.

Fast det är ju det man inte kan. Det är helt ofattbart, omöjligt att tänka på. Ändå händer det. Hela tiden. Människor mördar, och ofta vet vi inte ens varför.

Då är det lätt att tvivla på Guds godhet. Men Gud finns där, även när vi lider. Och jag hoppas att Han ger tröst åt Fred Winters sörjande familj och ger dem en mening mitt i det meningslösa.

Läs mer om First Baptist Church i Maryville här (på engelska).

När min konsumtions-fasta inleddes tömde jag plånboken på kontanter. Inte för att leva med något totalt köpstopp, utan mer för att bli uppmärksam på vem jag är som konsument. Och som kollektgivare.

Igår under gudstjänsten satt jag där i kyrkbänken med tom plånbok, sånär som på mina betalkort, och kunde inte annat än se håven gå förbi mig utan att jag kunde lägga något i den.

Utanför kyrksalen fanns dock en kollektomat som prästen lite roat hänvisade till. Inte minst som ett alternativ för att också betala kyrkfikat. Så vi utan kontanter fick ställa oss vid automaten.

Det här väcker många frågor för mig. För samtidigt som det är behändigt att kunna betala med kort händer det något med den del av gudstjänsten som innebär att bidra med ekonomiska medel. Jag kan i och för sig dra mitt kort innan gudstjänsten och få ett kvitto ur automaten som jag lägger i kollekthåven eller skålen.

Men det känns inte riktigt lika riktigt. Är detta en vanesak eller kommer kollekter och offrande i våra kyrkor att förändras om kontanter försvinner? (Och att de försvinner är jag övertygad om, det dröjer säkert ett antal år men alla prognoser pekar på att vi går mot ett kontantlöst samhälle.)

Ikväll känner jag mig lite ledsen. Men mest fundersam. Jag har just läst detta blogginlägg som dryper av gift och av avsky för mig som person. Jag känner inte igen mig själv och det jag vill förmedla i det som skrivits. Allt jag skrivit har nämligen förvrängts. Mina länkar parodieras, min glädje över tron och kyrkan blir till äcklig självgodhet, mina bilder skrattas det åt.

Att läsa sånt här om sig själv är nästan skrämmande. Jag blev nästan illamående. Jag tänker att jag är en alldeles vanlig människa, med känslor som alla andra, men här blir jag degraderad till en lort bara för att jag berättar om min fasta. Det är ju inte så att jag vill framstå som heligare eller bättre än någon annan. Och om det uppfattats så vill jag verkligen be bloggläsarna om ursäkt. Allt jag (och tidningen Dagen) hade för avsikt var att berätta om fastan utifrån ett personligt perspektiv. Jag vet inget annat sätt än att berätta (med bild såväl som med ord) om vad jag gör, hur jag funderar kring fastan och hur jag försöker fördjupa min tro.

Det otäcka är att ingen av de inblandade har minsta tanke på att jag har känslor och kan bli ledsen. Det är helt okej att göra mig till en allmän driftkucku och ha roligt på min bekostnad. De till och med tackar mig för inspirationen. Humorfasta kallar de det. Men humor behöver ett visst mått av värme och respekt för att fungera. Det här är gjort med iskyla.

Det är lågt. Lägre än Glocalnet, för att använda en gammal beprövad reklamslogan.

Roasting kallas det visst nuförtiden. Men när det görs på det här viset är det  ju bara ett coolare namn för mobbing. Och alla vet att en mobbare är en svag och ynklig krake.

Jag tänker inte ens fråga bloggaren och hennes fnissande vänner om de skulle bli roade om någon gjorde så här mot dem. Jag vet att de inte skulle bli det. De skulle känna sig precis som jag. Först få en klump i bröstet och undra hur en människa som inte ens känner en kan avsky en så innerligt. Sen börja fundera över vad som driver människor att göra så här. Brist på självförtroende? På vanlig simpel anständighet? Jag har faktiskt ingen aning.

Som sagt: mobbaren är svag och ynklig. Och de som fnissar med mobbaren är om möjligt ännu svagare. Som en skock får, starka endast i grupp.

Svaret på den fråga jag tidigare ställde har jag i alla fall fått nu, om än i en något omständig variant. Kan en fasteblogg provocera? Svaret är ja. Det kan den. I allra högsta grad.

Fast det hade förstås varit rakare om de provocerade kunde ha gett ett ärligt svar istället för att raljera och håna mig för min kristna tro. Men det kommer ju alltid att finnas människor som inte förmår vara sakliga utan som föredrar personangrepp som metod för att göra sig hörda.

Kristi frid!

Andra söndagen i Fastan. Dagens texter påminner oss om hur vår tro sätts på prov, och hur vi måste förlita oss på Gud för att vi ska få den glädje och frihet som  Han har lovat oss. Som Abraham gjorde då Gud bad honom offra sin ende son Isak. Abraham var beredd att göra just det, eftersom han förlitade sig på Gud. Och det var egentligen det enda Gud behövde veta.

En grym Gud? Ja, det kan man tycka vid första kontakten med den berättelsen. Men för mig är berättelsen symbolisk, och visar att Gud helt enkelt behöver veta vilken sida vi väljer - att vi, trots våra svagheter, försöker göra det som Gud begär av oss även om det ibland är svårt, ja nästan omöjligt.

Abraham fick sin belöning. Han fick behålla sin ende son. Och även vi får våra belöningar av att försöka göra det som gott och rätt är. För Gud handlar inte om straff utan om kärlek och förlåtelse. Det visar dagens andra text, ur Romarbrevet:

"Om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utrvalda? Gud frikänner, vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss"

Ja, just så är det. Och det känns gott att veta.

Fler sms under fastan skulle kunna ge en bättre värld. För ett sms kan göra skillnad.
Du kan skriva "Jag älskar dig!". Du kan skriva "Jag saknar dig!". Du kan skriva "Puss". Du kan skriva ": )".

Ett sms fungerar som ett kitt mellan två människor. Det bekräftar att vi har en relation, att vi tänker på varandra. Om det så bara är för att bestämma tid för en fika.

Men sms är också särskilt spännande nu under fastan. För med ett sms kan du skänka pengar. Svenska kyrkan är en av de organisationer som uppmanar människor att skicka sms som en bekräftelse på att man vill skänka pengar till kyrkans fasteinsamling. Så fler sms skulle kunna bidra till att hjälpa människor till ett bättre liv.

Själv träffade jag för en tid sedan 110 ungdomar i Linköpings stift som samlats till ledarläger. Vi pratade tillsammans om möjligheter och utmaningar med internet, datorer och mobiltelefoner.

När jag frågade vad som skulle hända om kyrkan skickade en sms-välsignelse till deras kompisar hemma i församlingen så nappade de direkt och började skriva ner hur sådana sms-välsignelser skulle kunna se ut.

Imponerad av deras kreativitet fick jag läsa en mängd innerliga och ofta roliga hälsningar som "u r ö halleluja moment!" eller "he c u! he knows u!".

Någon föreslog "ha en 3vlig dag! :D önskar vi från Svenska kyrkan", någon visade på kyrkans samhällsengagemang och skrev "visste du att svenska kyrkan hjälper fattiga barn?" medan en tredje lyfte fram kyrkans gemenskap "Fika, sång, gemenskap & mycket mer. Joina oss i Svenska kyrkan =D"

Men mest vanligt av alla sms-välsignelser blev "du vet väl om att du är värdefull". Det var dessa ord som de flesta ville att Svenska kyrkan skulle skicka ut till kompisarna där hemma.

Det finns en kreativitet och skaparlust hos unga som församlingar mår gott av att ta till vara. Kopplar man denna lust till de ungas egen vardag så kan ett engagemang växa över alla breddar. Men ibland måste vi på detta sätt våga pröva nya vägar. Som att skicka sms under fastan.

Jag har precis sett Mel Gibsons film Passion of Christ. Igen. Den handlar om det sista dygnet i Jesus liv och det är en osedvanligt blodig skildring där kameran inte väjer för den tortyr som Jesus fick utstå. Den Via Dolorosa som vi får följa Jesus utefter beskrivs i filmen som en verkligt lidandes väg. Här finns inget sött, inget romantiskt. Bara svek, slag, hugg, piskrapp och hånflin.

Men här och var i filmen skymtar de till, människorna som vågar ifrågasätta, som undrar om det som sker verkligen är rätt. Om mannen som bär korset verkligen är en brottsling som måste straffas. Där är hon som torkar hans ansikte, där är han som hjälper till att bära korset, och soldaten som tvekar. Och framför allt, modern, Maria, som på avstånd, ibland nära, med tårar följer vad hennes son går igenom. 

Genom historien har det alltid funnits människor som vågat ifrågasätta mobben och upploppen. Det är sådana människor som i det långa loppet hjälper till att ge stadig grund att stå på.

Nu är det lördag kväll, mitt i fastetiden, och vi är på väg mot påsk. Jag sitter här vid datorn och försöker samla mig efter filmens blodiga scener. Om en liten stund börjar Melodifestivalen. För några timmar sedan var det Elitseriehockey i kanal 5. Mitt i detta brus som omfamnar mig, som omfamnar så många andra i detta land, vill jag försöka hitta en väg som kan ge mig fast mark under fötterna.

Jag ber inte om mer än så.

Fler besök i kyrkan, mer bön och mer eftertanke. Mindre kaffe, mindre mat, inga sötsaker. Färre dvd-filmer (TV tittar jag nästan aldrig på så det räknas inte!) och mindre tid vid datorn.

Mina föresatser när Fastan inleddes.

Så hur har det gått då, hittills?

Tja... Ganska bra. Kyrkobesöken blir (nästan) dagliga - fast det är ju ingen uppoffring eftersom de berikar dagen! Fortfarande bara en mugg kaffe per dag. (Lite svårt var det när det kom ett paket Starbuckskaffe från en väninna i New York... Säga vad man vill om Starbucks, men jag gillar verkligen deras kaffe!)

Det känns skönt att äta enkelt med mindre kött och mindre utsvävningar. Nyttigt för både kropp och själ! Fast igår sa sonen att jag var en riktig hycklare eftersom laxpastan jag hade lagat till fredagsmiddag var så god att den slog de flesta kötträtter. Receptet hittade jag i en halvt bortglömd kokbok, det tog tio minuter att laga och smakade ljuvligt. Men inte måste man väl servera ett torskblock i vatten bara för att det är fredag?

Datorn har fått stå avstängd längre stunder. Jag har försökt hålla mig till sajter som känns relevanta för fastetiden; vissa nyheter, bibelsajter, kristna hemsidor och bloggar. Och nu börjar det bli en (god) vana att inte surfa runt i onödan. Det känns skönt eftersom jag annars lätt kan bli sittande på tok för länge.

Kan dock inte säga att jag lyckats med precis allt jag föresatte mig när Fastan inleddes. Framför allt har jag svårt att låta Lewis, Frost, Barnaby, Foyle, Tony Hill och de andra deckarhjältarna vila. Brittiska deckare är nämligen min allra största last. Och då blir det så väldigt frestande att rabbla Rosenkransen i rasande fart eftersom jag vet att jag har ett antal spännande dvd-boxar som står så inbjudande i dvd-hyllan...

Där har jag brustit, det erkänner jag. Men jag ska verkligen ta ett nappatag med mig själv! Jag tror det är svårt för Gud att höra bön om man har tankarna på annat håll...

Inne igen efter en härlig dag på isen med mamma och pappa. Solen bröt fram, horisonten i fjärran och choklad i termos. Det här är en tokfamiljehelg för mig. Träffar alla barnen, på utflykt med föräldrarna.

Under denna fastetid försöker jag måna mig så mycket jag bara kan för att få umgås med människor jag har runt omkring mig. Fika på stan, middagar med vänner, squash med kompisar och pimpling på isen. Det ger mig balans i livet. Det ger mig perspektiv.

Min fasta handlar bland annat om att avstå från att bli upptagen av saker som hindrar mig att se människor jag har runt omkring mig. Så jag tränar mig på att vila för att få tid till andra. 

Så här ser för resten min vackra mamma ut vid pimpelhålet.

Läser just att Degerfors kyrka håller på att skaka sönder. Det är mycket sorgligt. Degerfors vita träkyrka är mycket vacker, vilket man kan se på den här bilden. Nu hoppas jag att vägverket gör något åt den tunga trafiken så att den fina bykyrkan, med dess värdefulla orgel, kan räddas i tid. Våra kyrkor är ju en så fantastisk kulturskatt, inte bara för de troende utan för alla människor.

Själv är jag oerhört fäst vid den vackra kyrkan i Karlskoga. Där upplevde jag många skolavslutningar, köruppträdanden och kyrkokonserter som barn, och jag går fortfarande gärna dit när jag är i mina hemtrakter.

Ett ljus tänder jag denna lördag i Fastan. För Jesus, som led, dog och återuppstod för oss. För familj, släkt och vänner. För pappa, som inte finns hos mig längre. För de sjuka, ensamma, fattiga och lottlösa. Ett ljus som ger hopp och som visar att den minsta av lågor kan lysa upp ett nattsvart mörker.

Min vän berättar om sin ambitions-fasta. Om att hitta ro för att ägna sig åt livet, utan förväntningar och prestationskrav.

För mig är det nyttigt att höra. Jag har i många år varit en mästare i ambitioner. Rusat på som en iller - det har varit barn, det har varit äktenskap, hus, arbete. Och ständigt mitt i denna livsflod den gnagande tanken i bakhuvudet - duger jag? Gör jag något bra nu? Borde jag inte också...?

Och Jesus tittade på sina lärjungar och sa: "Pojkar, ni måste ha ambitioner. Ni måste vara ambitiösa!" (Ur Prestation 1:23)

Nej, alldeles sant. Det finns ingen bibelbok som heter Prestation. Och livet går inte ut på att prestera och sankte Per kommer inte att dela upp oss i de ambitiösa och de icke-ambitiösa.

Idag är det lördag. Havsisen väntar. Här uppe ligger den fortfarande kvar i vikar och en bit ut. Ska spänna på mig skidorna, åka ut en bit, borra några hål och se om siken nappar.

Nu tror jag solen tittar fram bakom molnslöjorna. Det blir nog en bra dag för min ambitions-fasta : )

Varje år gör katolska kyrkan i Sverige (liksom andra kristna samfund) en speciell fasteinsamling. I år går våra gåvor till våra bröder och systrar i Centralasien och Mellanöstern.

Fasteinsamlingen är en viktig del av kyrkans karitativa arbete, och ett bra sätt för den som vill visa extra solidaritet med drabbade medmänniskor ute i världen.

Kristi frid!

Idag är det fredag. För min del betyder det att jag tänker gå till kyrkan och gå korsvägen i min ensamhet, och att jag tänker avhålla mig från kött. Vi katoliker måste inte längre iaktta köttfasta på fredagar (vi kan välja att avstå från något annat istället), men många av oss gör det ändå.

För mig som är konvertit, och alltså gått in i den katolska tron med öppna ögon och öppet sinne, är det en självklarhet att iaktta de här traditionerna och att avstå från kött  just denna dag då Jesus korsfästes. Kött representerar ju av tradition välmående - på fredagen vill jag leva enkelt så att jag bätte kan leva mig in i Jesu lidande och död. För lidandet är en del av livet. Så är det bara. När jag kan se Jesu lidande i relation till lidandet i mitt eget liv känner jag mig tröstad och stärkt i tron.

Samtidigt kan jag naturligtvis vara flexibel. Blir jag bjuden på en trevlig fest på fredagen så tackar jag ja, även om det är under Fastan (långfredagen undantagen). Då tar jag en långsam, eftertänksam dag med korsväg på lördagen istället. Och blir det kött till middag på tillställningen så äter jag. Fisken, den vegetariska pastan eller vad det nu kan vara tar jag på lördagen istället.

För mig är tron inget tvång. Och fastan ser jag som en nåd.

Fredagsmys och Let´s Dance ikväll för alla barnfamiljer. Det är en av veckans höjdpunkter när hela familjen efter en stressig vecka av packade gympapåsar, dåliga samveten och skynda, skynda, skynda äntligen tillsammans får sjunka ner i soffan och fram dukas chips åt barnen och ett glas vin till mamma och pappa.

Det är snudd på en läkande, helande stund för familjen. En stund då man efter en hektiskt vecka får komma i balans med varandra. Man är fysiskt nära, man får skratta tillsammans, kommentera dansstilar och sjukas åt juryn.

Men hur gör vi när Let´s Dance och fastetiden krockar? Det finns ganska många inom kyrkan som säger att vi under fastan gärna kan avstå från tv. Och fredagen hålls fram som den särskilda dag då det är bra att avstå. Fredagen var ju den dag då Jesus enligt traditionen dog och därför har denna dag blivit en särskild dag i fastan, en dag då man mer än andra dagar i veckan kanske avstår från kött eller på annat sätt håller sig i avhållsamhet.

Men när Let´s Dance innebär en stund då familjen äntligen får vara tillsammans och hitta balans i sitt liv, hur gör vi då med fastan? Att hitta balans i livet och att finna ro, är det inte detta som fastan handlar om? Då kanske lite fredagsmys framför Let´s Dance är gudibehagligt för mamma, pappa, barn? Eller ska barnfamiljerna få höra att chipset, vinet och tv:n måste bort denna fredag? För vår läkedom? Till Guds ära?

Min grundfråga är: Vad vill vi med fastan och hur ska den se ut i denna tid?

Jag skrev ett inlägg om hur jag har tänkt tillbringa mindre tid vid datorn så här i fastetiden och fick en sarkastisk kommentar från en svenskkyrklig präst. Hon ironiserade över att jag rekommenderade andra att tillbringa mindre tid vid datorn medan jag själv just startat en fasteblogg.

Ligger något i det. Om det nu vore sant, vill säga. Men det är det ju inte. Jag rekommenderar faktiskt ingen att göra det jag gör. Jag berättar bara om min egen fasta och om hur jag upplever denna nådens tid med de uppoffringar jag försöker göra för Guds skull. Ibland är det bättre att läsa inläggen innan man kommenterar...

Men prästens kommentar fick mig att tänka efter, särskilt när en annan bloggläsare kommenterade hennes ord och påpekade att det är bekymmersamt för vissa att man bloggar om sin traditionella kristna tro - särskilt om bloggaren är katolik.

Kan det vara så? Kan en katolsk fasteblogg upplevas som provocerande? Kan den rentav uppfattas som provocerande av vissa präster?

Om så är - varför?

Det är en fråga som jag mycket gärna skulle vilja få besvarad av den/dem som känner sig manade!

Idag var det en försäljare här och ringde på. Han ville sälja ett telefoniabonnemang. Jag avvisade honom så vänligt jag kunde. Något som krävde en hel del ansträngning eftersom han var fruktansvärt påstridig och hade halva foten i dörröppningen).

Jag har för längesen sagt ifrån till telefonförsäljning genom Nix. Låter heller aldrig högljudda försäljare utanför affärer och stormarknader locka in mig i sin värld. Nu måste jag tydligen också sätta upp en skylt på dörren som säger ifrån till dörrknackare.  Dåliga tider krävde desperata åtgärder för att få folk att konsumera mer.

Samtidigt tycker jag synd om den där stackars killen som var här idag, och om andra i hans situation. Vad är det för ett slags arbete egentligen, att knata runt och försöka sälja sådant som de flesta varken behöver eller vill ha. Det kan inte vara roligt!

Egentligen är det förstås en politisk fråga. Våra politiker (oavsett färg) har ju bestämt att konsumtion är det absolut enda sättet att ta sig ur den ekonomiska krisen. Och visst är konsumtion nyttig, nödvändig, till och med sund. Men än viktigare är naturligtvis solidaritet och en rättvis fördelning.

Det tycks dock undgå många människor, inte minst de företagare som nu förhandlat sig till sänkta industriarbetarlöner men som själva tycker sig stå över sådana åtgärder.

Girigheten tycks sakna gränser.

För övrigt har dagen varit mycket trevlig, med sol och ljumma vindar. Ett besök i Domkyrkan förgyllde förmiddagen, det är så rofyllt att bara gå in där och sitta en stund och känna Kristi närvaro i vardagen.

Den sortens rofylldhet kan mammon aldrig ge. Något att tänka på, kanske, för dem som är så besatta av pengar att de glömt vad ordet solidaritet innebär.

Idag bryter Stora bokbytardagen ut. Den är enkel. Du tar med dig en bok under armen och möter du någon med en annan bok så byter ni böcker med varandra. Du betalar inget, hon betalar inget, men ni får båda en ny läsupplevelse.

Nästan en liten folkrörelse verkar det kunna bli och några har till och med försökt organisera tider och platser då man kan mötas för lokala bokbytardagar och vara säker på att det kommer någon med en bok.

Undrar om det ser fånigt ut om jag tar någon av mina gamla biblar : )

Jag har så många så någon skulle jag väl kunna ge bort. Frågan är bara vad jag skulle kunna tänka mig i utbyte.

Får tips från en vän om en aktuell kampanj denna månad. Den går ut på att man under mars inte ska köpa något nyproducerat. Bara begagnat, bara second hand, bara det som någon annan redan har haft.

"Utmaningen går ut på att du under mars månad undviker att köpa nyproducerade produkter (Nyp). Om du ska köpa soffbord, ta då en tur till ett auktionsverk. Om du ska köpa klänning, kolla in en vintagebutik, om du har tröttnat på dina skor, se om din skomakare kan piffa till dina gamla pjuck istället. Ja, du förstår - fritt fram för återkonsumtion, redesign och upcycling!"

Kampanjen finns på Facebook och drivs av föreningen Medveten konsumtion. Vad bra att dom använder Facebook för att sprida detta glada budskap.

Det finns inga totala krav i kampanjen, man avgör själv hur långt man orkar eller har lust att gå. Jag menar, second hand mjölk är ju inte så kul att köpa, eller begagnat toapapper. Det ska vara en förnuftig kampanj.

SJälv står jag mitt i min konsumtionsfasta och jag blir så glad att det finns många som tänker likadant, och att jag hittar vänner också bland de som inte går in i den kristna traditionen av fastetid innan påsken. Men ändå på ett sätt lever i den, fast under andra förtecken.

Vi är nu en vecka in i fastan, och ron börjar spridas inom mig. Mindre av det goda, mer bön, fler besök i kyrkan gör livet lite lättare att leva, liksom en extra slant i kollekten känns gott i själen även om plånboken protesterar. Det handlar ju om att ge upp något. Inte vår egen skull. Utan för andras. För Guds.

Med enkelheten kommer en annan närhet till Gud, en närhet som tyvärr så ofta går förlorad i vardagslunken. Visst tror vi. Men ibland kan tron bli en aning ljummen, trots att vi vill väl.

I fastetidens enkelhet och asketism flammar tron upp mer, känner jag. När jag slår av datorn, låter dvd-filmen ligga kvar i fodralet, och istället läser en text ur Bibeln, ber en bön, samtalar med Gud och lyssnar till Hans ord blir närvaron så påtaglig. Han finns ständigt här hos oss och när vi öppnar hjärtat och själen på vid gavel kan vi ta emot Honom med så mycket mer värme och kärlek. 

Benito Cocchi, katolsk biskop i Italien, uppmanar italienska katoliker att minska sitt sms-ande på fredagarna under fastan, skriver Dagen och Yahoo News. Det är ingen dum idé! Det är nyttigt för alla att iaktta en smula lugn och ro och stänga ute åtminstone en liten del av det världsliga bruset, kanske särskilt för italienare som enligt uppgift är bland dem som sms-ar mest i Europa. Endast engelsmännen överträffar dem.

Vi är dock rätt sms-galna även i Sverige, jag själv inte minst. Jag tycker det är ett jättebra sätt att skicka snabba meddelanden! Nu ska jag dock följa monsignor Benitos råd och låta bli textmeddelandena på fredagarna fram till och med påsk. Bättre upp - jag slår av mobilen helt och hållet från torsdag midnatt till lördag morgon! Sedan ska jag försöka hålla på den regeln även efter den stora påskfesten. (Wish me luck - dåliga vanor är inte alltid så lätta att bryta!)

Jag har en god vän i Chicago som brukar låta datorn vara avslagen större delen av fastan - han går endast in på nätet någon gång per vecka för att kolla e-post. Mycket bra initiativ! Jag håller med påven, Benedict XVI, om att ett alltför vidlyftigt internetanvändande troligen förstärker människors ensamhet och nedstämdhet snarare än minska den - kanske till och med skapa depression.

Själv sitter jag vid datorn halva dagarna. I jobbet, ska tilläggas, men det hindrar inte att det blir i mesta laget. Så nu ska jag försöka följa min vän Steves exempel och försöka dra ner på mitt datoriserade liv, i alla fall under fastan; slå av datorn någon timme tidigare på kvällen, och tillbringa en timme i bön och kontemplation. Visst låter det härligt! Jag ska låta er veta om jag lyckas i min föresats!

Kristi frid!

Idag ska jag göra det jag borde ha gjort för pinsamt längesen. Jag ska ge blod.

Jag har varit blodgivare i närmare tio år nu, och tycker det är ett smått fantastiskt sätt att kunna hjälpa andra människor. Jag menar, gratis parkering (i alla fall på Södertappen - det gäller nog de flesta blodcentraler), mackor och juice, plus en present av något slag (finns ett gäng olika, t ex paraplyer, badhanddukar, strumpor, whiskyglas...) - allt det för ett "jobb" som tar max en kvart, tjugo minuter!

Alla kan förstås inte ge blod. Det kan finnas en mängd skäl - allmänna bestämmelser eller rent privata skäl. Och jag är inte den som sätter mig till doms över dem som inte kan eller den som har sprutskräck och inte vågar. Men alla som kan borde nog göra ett försök. Det räddar liv.

Fast... sen är det det där med att ta sig för. Jag är inne på min tredje kallelse nu! Det är rent ut sagt bedrövligt. Och det handlar inte om att jag inte haft tid. Inte egentligen, även om det är lätt att skylla på. Jag har helt enkelt varit för bekväm.

Det skulle visst till en stenig ökenvandring för att jag skulle kunna ta mig i kragen och göra min pyttelilla del för att hjälpa andra. Att varva ner, tänka efter, rannsaka mig själv och mina brister är bra för mig.

För den som som vill veta mer om att ge blod, finns all information man behöver på Geblod.nu.

I kväll lämnar jag fastan, springer rakt in i kommersen. Sätter mig i tv-soffan och låter reklamen spruta rakt in i min hjärna var 15:e minut. Alla löften som når mig - om ett bättre liv, miljoner att vinna och mjukare hud.
Kanske var det fel av mig att gå in i fastan. Jag borde kanske köpt en lott istället?
Sjunker djupare ner i soffan och lyssnar till rösterna:

"Just nu har vi 500 kronor internetrabatt"
"Då har vi ett perfekt erbjudande just nu"
"Lugn, vi hjälper dig"
"Hjälper dig bejaka livet"
"Ger dig en fräsch andedräkt"
"Släpp besvären"
"Ta chansen till ett rörligare liv"
"Livet kan bli långt"
"Man kan stoppa hela anfallet"
"Ni blir båda härligt babymjuka"
"Vi firar med prisfest"
"För hela familjen"
"En snabb lösning"
"Har dubbel effekt"
"Ett godare kaffe"
"Till magens försvar"
"En världsnyhet"
"För snabb effekt"
"Skrapa och vinn"
"Ajöss halsbränna"
"Drömvinsten är uppe i 115 miljoner. Vad drömmer du om?"
"Hudvård för mogen hud"

Alla dessa löften, men tänk om min smärta sitter djupare än så? Var ska jag då finna min räddning?

Från Teija kom en kommentar om Grethe Livbjerghs danska blogg. Grethe konverterade till katolska kyrkan för nära femtio år sedan och har bl a lett retreater och redigerat tidskriften Levande Vand. Hennes blogg är riktigt spännande, hon skriver om sin fasta och mycket annat - läs och njut!

Tack till dig, Teija, för att du gjorde mig uppmärksam på Grethes blogg!

Idag på morgonen har jag varit ute på nätet och kikat på andra bloggar som berör den kristna fastetiden. Och jag har upptäckt att det finns en hel del sådana. Som kristen (kanske särskilt som katolsk kristen? Vet ej, men vore intressant att höra vad andra tror om det) kan man ibland känna att man är rätt ensam om sin tro.Men så är det ju inte. Här är två bloggtips:

Teija bloggar om Korsvägen och om mycket annat i sin fina blogg Katolsk mamma på nätet.

Fifiluraren bloggar om sin kaffefasta. 

Tänkvärd och underhållande läsning från båda två!

Kristi frid!

Starta en egen fasteinsamling och utmana dina vänner att skicka ett sms-bidrag och vara med om att bygga ett dass, ett solkraftverk eller en vattenpost. Svenska kyrkan använder i sin fasteinsamling ny teknik för att sätta folk i rörelse för en bättre värld.

Att skicka sms för att ge bidrag har vi kunnat se under de senaste åren, så det är inte ett så nytt inslag i insamlingar. Men Svenska kyrkan tar ytterligare ett grepp med årets fasteinsamling som har temat vatten. Nu bjuder man in alla att starta sin egen insamling. Via kampanjens webb kan man ge namn till sin alldeles egna insamling och på så sätt försöka få personer att bidra med gåvor.

Det här är ett sätt att med webben försöka få en rikskampanj att sätta sig i det personliga och nära sammanhanget. När jag skriver detta har 113 insamlingar startat och här finns insamlingar som "Sundins dass", "Emma Häggströms insamling", "Evas träd" och "Familjen Karlssons insamling".  

Det ska bli intressant att se om detta är en väg för att öka givandet under fastetiden. 

I många familjer med tonårsbarn har ätstörningar blivit ett gissel. När sjukdomen och behovet av kontroll över vikten, maten, kroppen drabbar unga flickor och pojkar blir den till hela familjens nav, den värld som allt snurrar runt. För den som lever i det är det ett jordiskt helvete.

I bloggvärlden möter vi det också. Mängder av främst flickor skriver på nätet om längtan efter total självkontroll över sin kropp, om planerandet av hur måltider ska kunna undvikas eller minskas och om fastan, denna fasta, som kan innebära att man enbart dricker vatten eller lågkalorisoppor under flera dagar.

Nu under veckorna före påsk talar vi i kyrkorna om fastetiden och vi läser om hur Jesus gick ut i öknen utan att äta något under 40 dagar. Men det som i kyrkan ser ut som en uppbygglig berättelse kan i vår tid bli till en historia med förskräckliga följder. För om den kristna fastetiden triggar unga flickor att avstå från mat och ger dem en ursäkt för att gå ner ytterligare ett halvt kilo så bär kyrkan på en stor skuld. Det får bara inte hända.