Våren har kommit. Jesus är uppstånden.

I fyrtio dagar har jag fastat genom bön, återhållsamhet och uppoffringar. Ringa sådana, jämfört med den uppoffring Jesus gjorde för oss, men kännbara för min egen del och ett steg på vägen till en fördjupad tro.

Det har varit en förberedelsens tid, som jag dessutom har haft förmånen att få skriva om; dela med mig av mina känslor och upplevelser. Jag har utmanats att sätta ord på det jag känner inför Guds offer för oss och inför de möjligheter vi får att göra gott, och bli ett med honom.

Det har varit fyrtio fantastiska dagar. Fyrtio dagar av allvar och skämt, av glädje och sorg, av nya kontakter med både troende och icke troende människor.

Det har också varit fyrtio dagar under vilka jag fått en större förståelse för vad påsken egentligen innebär. Jesu offer har blivit alltmer kännbart för var dag och i fredags stannade allt - tiden stod still när han dog. Inte för 2000 år sedan utan här och nu, inför mina ögon, plågad och förnedrad på korset. För vår skull.

Idag är han uppstånden. För vår skull. Jubelropen klingar. Det är omöjligt att greppa och omöjligt att förstå. Ändå blir allt möjligt i tron på Kristus.

När jag idag läser igenom det jag skrivit under de här dagarna inser jag att det är svårare än jag trott att verkligen uttrycka Fastans djupa innebörd. I vissa avseenden har jag misslyckats alldeles förskräckligt. Men jag ser också att jag ibland lyckats formulera mig bättre än jag kunde ha drömt om.

Varmt tack till alla er som läst och kommenterat och till tidningen Dagen som beslöt sig för att vara den första svenska dagstidningen att synliggöra den kristna Fastan med egen blogg. Nästa år hoppas jag att fler följer efter! Den kristna tron är värd att bevara, försvara och synliggöra i vardag som i fest, och kanske särskilt under den sista dämpade tiden innan påsk.

Nu tackar jag för mig och går i kloster. Nej, inte på heltid - men under några dagar. Jag beger mig på en pilgrimsfärd till Rom och till de många heliga platser som är så viktiga för min kristna katolska tro.

Sedan fortsätter jag blogga (med någorlunda regelbundenhet) på min nystartade blogg Oroa dig inte - Gud finns nog!

Kristi frid och - kanske - på återseende!

/Bitte

Detta blir nu mitt sista inlägg i min del av fastebloggen. Varmt tack till er alla som följt mina ögonblicksbilder från Jerusalem. Det är en fantastisk stad där judendom, islam och kristendom möts. Men det är också en stad där konflikten mellan israeler och palestinier syns tydligt.

Det är en stad som med sitt myller sätter spår i besökarens liv. Hoppas att mina rapporter kunnat ge dig en glimt av staden.

Det är tidig påskdagsmorgon i Jerusalem och en svensk grupp av kristna har samlats uppe på Olivberget, strax bakom sjukhuset Augusta Victoria.

"Ja, han är sannerligen uppstånden", hörs de svenska rösterna ropa ut under morgonsolen.

Här i Jerusalem har kristna firat uppståndelsen under natten i olika kyrkor. Med påskdagens firande vill de kristna uttrycka hopp och glädje och en tro på att liv segrar över döden. För många innebär det en särskild upplevelse att få uttrycka sin tro på hopp just här i Jerusalem. För även om detta är en stad där många heliga platser finns, är också detta en stad fylld av konflikter.

Stenaltaret som den svenska gruppen samlats kring ligger mitt i denna konflikt. Bara 500 meter bort, i dalen nedanför altaret, ser man muren som byggts för att skilja israeler från palestinier. Det är en mur som löper som ett gigantiskt sår genom dalar och bergssluttningar och den är ett synligt tecken på den konflikt som råder här i området.

Bakom församlingen som samlats för påskgudstjänsten ligger sjukhuset Augusta Victoria. Här ges behandling till palestinska diabetiker.

"Omkring 20 procent av palestinierna lider av diabetes. Men resurserna för att ge dem bra behandling är mycket små", säger en man som jag talar med efter gudstjänsten. Han är volontär på sjukhuset och berättar om att det finns överenskommelser mellan israeliska och palestinska myndigheter om att palestinierna ska få nödvändig hjälp. Men i praktiken får de inget stöd alls från Israel, berättar han vidare. Konflikten i landet syns också i hur medicinsk vård görs tillgänglig.

Det är påsk i Jerusalem och de kristna ropar ut sitt hopp i morgonsolen. Men vägen till fred är fortfarande lång att gå i detta land.

Det finns inga ord för den glädje jag känner idag. Det är ju det här hela Fastan handlar om - denna dag av glädje och jubel. Jesus besegrade döden och återuppstod.

Sällan har jag känt det så som idag. För varje år i tron blir påskmysteriets ofattbara kärlek allt klarare för mig. Jesu lidande och offer, så fruktansvärt att utstå. Den förnedrande döden på ett kors. Och så till sist den totala triumfen - kärlekens triumf - då Jesus kommer tillbaka till oss.

Jag tänker ofta på lärjungarna. Så rädda de måste ha varit efterJesu död - så förvirrade, sorgsna och besvikna.

"Vad menade han egentligen med att han skulle bli upphöjd?" kanske de sa till varandra. "Korset? Men det är ju den värsta förnedringen av alla!"

Frågor, frågor, frågor. Men inga svar. Och jag tänker att om det gått längre tid innan Jesus återvände så hade de kanske gått tillbaka till sina hem och långsamt glömt. Istället förändrade de världen. För på tredje dagen återuppstod Han efter skrifterna.

"Christ is Risen! skrev min vän Elisa från New Jersey i ett mejl i morse. Och jag instämmer:

Ja, Han är sannerligen uppstånden!

Det är påskafton och eftersom det samtidigt är sabbat för judarna är den judiska marknaden uppe i västra Jerusalem stängd. Alla andra dagar är det annars en trängsel här uppe som lockar många turister. Hit kommer de för att få uppleva genuin judisk matkultur och kanske köpa lite frukt, bröd eller något från de lockande diskarna.

Men följer man Jaffa Street bara ett femtiotal meter till så kan man få se en annan sida av Israel. För här håller soppköket Ichlu Reim till.

Ichlu Reim betyder "sitt ner och ät, min vän". Det är en av många hjälporganisationer som blivit allt mer viktiga för de fattiga i Israel. För även om turisterna kanske inte märker det så har den världsomfattande finansiella krisen också slagit hårt mot Israel. Och liksom i andra länder är det de som redan står på marginalen som drabbas hårdast.

Under mars 2009 blev 20 072 personer arbetslösa enligt israeliska Employment Bureau. Det är nästan en fördubbling jämfört med mars 2008 då 11 800 blev utan jobb. Idag räknar man med att upp mot en och en halv miljon israeler lever under existensminimum.

Det innebär att trycket på soppkök som Ichlu Reim blir större. Men eftersom många av de som normalt ger bidrag till hjälporganisationerna också de drabbats av den finansiella krisen har soppköken fått allt svårare att samla in pengar. Flera tvingas därför dra ner på sin verksamhet. Några har sagt upp folk, andra slutar servera kött.

Så når den finansiella krisen också detta land, även om turisterna kanske inte riktigt märker det.

Igår hände något. Jesus dog och lämnade världen.

För mig känns det inte som om det var tvåtusen år sedan det hände. Det hände ju igår. Jag kände det alldeles oerhört starkt i mitt hjärta och dagen präglades av den egendomliga stillhet som infinner sig den dag då Jesus ger upp andan. Långfredagen liknar ingen annan dag.

På långfredagens morgon tittade jag på The Passion of the Christ. Jag vet att många - även kristna - tycker att den filmen är en för våldsam skildring av Jesu lidande. Men jag tycker den är fantastisk. För det lidande Jesus utsattes för var våldsamt. Oerhört våldsamt. Och det är fundamentalt i den kristna tron. Utan lidandet och döden blir uppståndelsen och triumfen meningslös.

De flesta andra filmer (och det finns ett antal!) som handlar om Jesus  lägger den största vikten vid Jesu liv och läror. Och vissa av dem är underbara. Jesus från Nasaret, till exempel, som gick på TV varje påsk under min uppväxt, är fortfarande den bästa skildringen av Jesu liv.

Men lidandet och döden är minst lika viktiga för den kristna tron. Det är här hela det fantastiska mysteriet träder fram i all sin klarhet. Ändå tenderar filmskaparna att tona ner passionen, lidandet, döden. Vi får höra piskrappen i periferin, och vi får se korsfästningen lite som i förbigående.

Egentligen är det inte så konstigt. Vi vill nog värja oss mot offret. "Jesus var ju ändå Gud, han kände nog inte som vi skulle ha känt", brukar en av mina vänner säga.

Men han har ju fel. Jesus gjorde sig till människa. Han kände det som vi känner. Känner det som vi känner.

Därför är The Passion of the Christ en så viktig film. Den gör ont i kropp och själ. Aldrig tidigare har Jesu ångest, smärta och plågor skildrats så starkt och med sådan närvaro. Och det är något vi måste leva med. Han gjorde det för oss. Inte för att skuldbelägga oss - utan för att göra oss fria från skuld.

Idag är han borta. Nedtagen från korset, svept och lagd i sin grav. Vi sörjer och saknar, så som lärjungarna sörjde och saknade. Men vi vet ju det som de bara kunde hoppas på; vi vet att han besegrar döden!

Och eftersom Pilatus ville göra folket till viljes, gav han dem Barabbas lös; men Jesus lät han gissla och utlämnade honom sedan till att korsästas.

Mark, 15:15

Med honom korsfästes då ock två rövare, den ene på högra sidan och den andre på vänstra. Och de som gingo där förbi bespottade honom och skakade huvudet och sade: "Du som bryter ned tempet och inom tre dagar bygger upp det igen, hjälp dig själv nu, om du är Guds son, och stig ned från korset."

Matt, 27:38-40

Sedan sade han: "Jesus, tänk på mig, när du kommer in i ditt rike." Han svarade honom: "Sannerligen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset."

Luk, 23:42-43

Och när Jesus hade tagit emot vinet, sade han; "Det är fullbordat". Sedan böjde han ned huvudet och gav upp andan.

Joh,19:30

En spröd stilla flöjt hörs genom sorlet av turister utanför Holy Sepulchre där Via Dolorosa når sitt slut. Det är långfredag och grupp efter grupp av pilgrimer trängs framför kyrkan i väntan på att de stora portarna ska öppnas in till platsen för korsfästelsen och graven.

Mitt i hopen står Barbara Boterberg och blundar för att stänga ute sorlet. Hon spelar stilla på en flöjt och verkar helt försjunken i melodin.

"När jag spelar kan jag koncentrera mig på bönen. Melodin hjälper mig att stänga ute allt som stör", berättar hon för mig sedan hon slutat spela.

Vi står där mitt i vimlet och medan allt fler turister strömmar till berättar Barbara om sitt omtumlande liv. För 30 år sedan blev hon frälst och som en botgärning kröp hon då på sina knän utefter hela Via Dolorosa. Det är en stenlagd och skrovlig väg att gå och jag har först lite svårt att tro hennes berättelse. Hur det bara är möjligt.

"Det gick bra med knäna, men det var värre för ovansidan av fötterna", förklarar Barbara.

Eftersom hon var barfota när hon kröp hela vägen så skavdes skinnet av på fötterna och det tog lång tid att läka. Förmodligen märker hon att jag är lite tvivlande så ur väskan tar hon fram en väl tummad fotostatkopia på en tidningsartikel om hennes vandring. På bilden till artikeln ser jag en ung Barbara på knä, krypandes utefter Via Dolorosa. Jag läser bildtexten och hennes historia stämmer. Hon kröp faktiskt fram här för 30 år sedan.

Nu har hon fyllt 60 och bor vid klostret St John of the Desert strax utanför Jerusalem. Ursprungligen kommer hon från Wien, berättar hon, men det var länge sedan hon bodde där.

"Jag levde ett liv som Maria Magdalena när jag var ung. Jag gick från man till man och levde som hippie", säger hon. Och så fortsätter hennes berättelse om hur hon på motorcykel kom till Indien, blev hindu och väl tillbaka i Österrike försökte omvända alla hon mötte till hinduism. Men så en natt hade hon en dröm. Det var en konstig dröm om ostar, och eftersom hon då var i sjunde månaden tänkte hon att det kanske var för att hon var lite matnojig som gravid.

Men dagen efter mötte hon en man som helt plötsligt gav henne ett paket och när hon öppnade det så låg där gorgonzola, emmentaler, camembert och andra ostar. Hon berättar att hon också hörde en röst som av Gud och allt detta sammantaget gjorde att hon blev kristen.

Ja, historien är mycket längre och jag får också höra om hur hon träffade sin man som var novis i ett kloster och blev förälskad i henne sedan hon haft i uppgift att väcka honom och andra munkar om morgnarna.

"Han hade avlagt sitt första löfte, men bröt sedan upp", säger hon och ler och det glimmar till i hennes ögon.

Hon berättar också om hur hon under två år levde i en grotta utanför Jerusalem och hur hon numera försörjer sig på de små gåvor hon kan få av besökare som kommer ut till klostret St John of the Desert.

Så stoppar hon ner flöjten i sin lilla väska och säger att hon måste gå. Hon ska möta upp fransiscanbröderna som snart ska starta sin vandring utefter Via Dolorosa.

"Men kom ut och hälsa på och se hur jag och min man har det", säger hon. Jag får hennes mobilnummer och när jag frågar om hon verkligen har mobil så svarar hon att det måste hon för annars blir hennes gamla mamma i Österrike galen.

"Hon ringer varje morgon för att höra att allt står väl till med mig", skrattar Barbara. Så försvinner hon iväg genom turistvimlet för att hinna ikapp fransiscanerna. Och jag står kvar där utanför Holy Sepulchre och tänker vilka fantastiska människoöden det finns här i Jerusalem

Det är skärtorsdag och jag kan inte lämna Church of All Nations vid Getsemane trädgård i Jerusalem. Jag dröjer mig kvar i flera timmar och betraktar människorna som kommer hit.

En kvinna från Kinshasa lägger sig raklång ner på marmorgolvet framme vid altaret för att be. När hon efter ett tag reser sig upp ser jag hur rörd hon är och att tårar rinner nerför hennes kinder.

En kvinna från Asien står på knä och ber intensivt i nära tjugo minuter tills hennes vänner påminner henne om att de måste gå.

En man från Tyskland sträcker fram sin Bibel till en av fransiscanbröderna för att han ska lägga den på den skrovliga stenen innanför altarringen

Hit kommer människor denna skärtorsdag för att minnas stunden då Jesus togs tillfånga i trädgården. Längst fram i kyrkan finns en skrovlig sten och det berättas att det kan vara den sten som Jesus låg mot när han grät över det svåra som snart skulle komma i hans liv. Det sägs att han till och med grät blod och jag försöker se på stenen om det är några mörkare fläckar där, men det är klart att jag inte kan veta vad de olika skiftningarna i stenens färg beror på efter så många år. Och det är ju inte ens säkert att det var den här stenen.

Men när jag ser mig omkring förstår jag att tanken också slagit andra. Även de spanar och granskar och fotograferar, mitt bland alla de som fallit på knä för att be.

Några afrikanska män blir allt för ivriga och högljudda. Jag ser hur en av munkarna, broder Louis, går fram och hyssjar på dem.
Efteråt får jag en pratstund med denne broder Louis. Han kommer från Spanien men sedan 30 år bor han i klostret som ligger inom Getsemane trädgård. Han delar klostret med sex andra munkar och de turas om att finnas i kyrkan för att hålla lite ordning när turisterna klampar in alltför våldsamt.
"Ibland är dom alldeles omöjliga", säger han lite oväntat öppet till mig samtidigt som han återigen hyssjar på några som talar alltför högt.

Han blir inte lång stund vid min sida utan går iväg igen i en av sina otaliga rundor, vänligt kryssandes mellan turister och pilgrimer inne i kyrkan. Jag följer honom med blicken och ser hur han går fram till en man och med en diskret gest mot sin egen tinning visar att mannen borde ta av sig sin keps. Strax efteråt böjer han sig ner över en kvinna som sitter i kyrkbänken och talar i sin mobiltelefon. Hon slår genast av den.

Men jag ser också att broder Louis inte bara håller ordning, han får också många tillfällen att ge tröst och vägledning till människor. Flera söker sig till honom och hejdar honom där han kryssar fram. Jag ser hur han lutar sig framåt och viskar något, kanske en välsignelse. Ibland får han ta emot en Bibel och gå innanför altarringen och lägga den en kort stund på den där skrovliga stenen, den som Jesus sägs ha lutat sig mot.

En stund senare får jag åter tillfälle att prata med honom. Vi går utanför kyrkan och ställer oss utanför porten. Då kommer fyra kvinnor fram och vill fota sig tillsammans med honom.
"Varifrån kommer ni?" frågar han och ler sitt vänliga leende.
"Sri Lanka", svarar de.

Så får var och en ställa sig invid honom och de andra fotar. När de ska gå fnittrar de lite och tackar broder Louis för att han tog sig tid. En av kvinnorna vänder sig mot honom och jag ser hur hon viskande säger några ord. Som svar lägger broder Louis handen över hennes huvud och jag ser hur han läser en bön och välsignelse. Så klappar han henne på kinden och hon skyndar sig iväg efter de andra.

Innan jag går frågar jag broder Louis om 30 år här i klostret är nog eller om han kommer att fortsätta vara kvar här i klostret vid Getsemane trädgård. Då ler han återigen och jag anar att det finns nog inget som kan få honom bort härifrån.

Kom just hem från kvällens aftonmässa i Domkyrkan, uppfylld av all den kärlek som strömmar genom vår församling. I kvällens mässa är instiftandet av nattvarden i centrum; jesu sista måltid med lärjungarna kvällen före lidandet, och den kväll då han - som var deras herre och mästare - gjorde sig till deras tjänare och tvättade deras fötter.

Först chockerade det lärjungarna att Jesus böjde knä och gjorde en syssla som hörde slaven till, men Jesus förklarade att endast genom att bli deras tjänare gjorde han dem jämlika i kärleken.

Älska varandra, så som jag har älskat er, sa Jesus till dem. Och visade att sann kärlek är självuppoffrande och ödmjuk.

Biskop Anders predikan handlade förstås också mycket om just detta med kärleken. I denna påskhelg får vi chansen att visa våra medmänniskor samma kärlek som Jesus visade sina lärjungar kvällen innan han gick lidandet till mötes. Kanske inte bokstavligt talat på samma sätt, poängterade biskop Anders, eftersom det kan bli lite knepigt om chefen på företaget plötsligt tar fram en balja med vatten och börjar tvätta de anställdas fötter - men det finns ju andra sätt. Prata några ord med den som ingen pratar med. Ge en slant till tiggaren i gathörnet. Alla kan vi göra något för att sprida kärlek.

En välsignad påsk önskar jag er!

Det är skärtorsdag och i Getsemane trädgård i Jerusalem samlas människor från hela världen. Jag hör tyska, holländska, franska, engelska, spanska och en bit bort några svenskar vars röster hörs över de andras. Jerusalem är i vanliga fall en stad som rymmer många folkgrupper men nu när stilla veckan går in i det stora påskfirandet så blir blandningen än mer intensiv och nästan kokande. Det märks för var dag att allt fler kommer hit till staden.

Invid ett av Getsemanes olivträd, en av guiderna berättar att trädet är över tusen år gammalt, har en grupp filippiner stannat för att be och hålla andakt.

En av dem, Jojo, berättar för mig att de bor här i Jerusalem. De jobbar inom vårdyrken, med städning och annat och Jojo tror att de är upp mot tusen sammanlagt. Några av dem är utbildade sjuksköterskor, andra saknar utbildning och får ta enklare arbeten.

"Men vi tjänar bra här", säger Jojo.
"Jaså, dubbelt så mycket?" frågar jag.
"Nej, tre gånger så mycket", skrattar Jojo.

Nu på skärtorsdagen har de kommit till Getsemane trädgård för att minnas hur Jesus, kanske på den här platsen, blev tillfångatagen. Det blir till deras inledning av påskdagarna och de kommer att försöka ta ledigt så mycket som möjligt för att delta i den filippinska församlingens gudstjänster i Jerusalem.

Glada över att träffa en man från Sverige vill de ta bilder och de drar in mig i gruppens mitt för att jag ska synas ordentligt. Så tackar de, tar i hand och önskar mig Guds välsignelse.

Själv blir jag varm av deras öppenhet och tänker när de går vidare att deras vardag kanske inte alltid är så lätt här i Jerusalem, långt, långt hemifrån. Men, trots det, nu under påsk firar de, burna av sin tro.

Fem röda rosor som symboliserar Jesu fem sår

Som jag tidigare nämnt hörde Svt Debatt av sig till mig för en liten tid sen - de ville publicera några inlägg (med olika aspekter och perspektiv, förmodar jag) om religion inför påsken. Eftersom de fastnat för ett inlägg på bloggen fick detta inspirera. Idag är den publicerad, och finns att läsa här. Det kommer säkert att bli reaktioner - både positiva och negativa. Det brukar det bli när man skriver med kristna förtecken.

Skärtorsdag idag, dagen för Jesu sista måltid och instiftandet av nattvarden. Jag har fjärilar i magen inför kvällen. Det låter säkert jättekonstigt för den som inte delar den kristna tron, men påsken är något så stort att det helt enkelt inte finns någon motsvarighet.

Julen är en sak. Ett nyfött barn är på något sätt lättare att greppa. Men ett dödsoffer för vår skull? Döden på ett kors? Det är betydligt svårare. Och dessutom medför det ett ansvar. Kanske är det det som är svårast av allt.

I år har jag försökt förbereda mig väl inför lidandet och döden och uppståndelsen. Och även om det är närmast omöjligt att föreställa sig vad Jesus gick igenom för vår skull känner jag att jag fått en fördjupad tillförsikt och tro. Återhållsamhet, kontemplation, bön och reflektioner skapar ett allvar som förbereder oss för passionen. Men i allt detta finns också en stor glädje. Fastan är ingenting vi genomlider. Det är något vi firar. (Det uttrycket har jag helt fräckt lånat av Mackan Andersson och Charlotte Therese)

Idag instiftas nattvarden. Jesus äter sin sista måltid med lärjungarna. Och ikväll går han sitt lidande till mötes. Vill du dela det med honom?

Inne i Holy Sepulchre, den heliga kyrkan i Jeusalem där platsen för Jesus korsfästelse sägs vara, finns en sten som nästan alla stannar upp inför. Det är stenen där man lade Jesus kropp sedan han avrättats på korset.

Jag har dröjt mig kvar vid den stenen i flera timmar. Jag har känt hur den slipats mjuk av tusentals händer, av läppar som pressats mot dess yta. Många knäböjer inför den och lägger upp saker som de vill få välsignade. Som om en kraft skulle kunna gå ut från stenytan och på något sätt ge liv in i smycket man lägger upp, eller den nyköpta souveniren eller ikonen man bär med sig.

Stenen som ligger här är inte den ursprungliga, men det verkar ingen bry sig om. Den här stenen som man knäböjer inför bär ändå med sig en stark symbol, nästan något magiskt. Ut ur den tänker man sig att kraft kommer från Jesus som legat på den hårda ytan.

Så jag prövar igen att sträcka fram handen och rör med fingertopparna vid den glansiga ytan som så många andra av turisterna och pilgrimerna gjort före mig. Jag känner då en aning av all den längtan och hopp som de bär med sig.

Idag har påskeldarna brunnit i de ultraortodoxa judiska kvarteren. Ute på gator och trottoarer har man tänt dessa eldar för att bränna allt som är orent. Allt syrat bröd, alla kakor, plastpåsar som de legat i - allt slängs i lågorna.

Bland de ivrigaste är barnen, främst pojkar, som med långa käppar rör om i eldarna för att se till så inget kommer undan lågorna.

Nu är det påsk i sju dagar och det sätter verkligen sin prägel på de judiska delarna av Jerusalem. Affärerna har stängt och kaféer och restauranger har tvättats rena från allt syrat.

Men samtidigt som den judiska befolkningen inleder sitt stora firande får dagarbetare bland palestinierna tuffare dagar. Många av de dagsverken som palestinska arbetare kan få tag på ligger nu nere och eftersom de får betalt per dag eller per timme som de arbetar så går många av dem miste om sina inkomster nu för några dagar innan allt återgår till det vanliga efter påsk. Så alla i Jerusalem är inte glada över att det nu är påsk.

Måste bara tipsa om ett par bloggar som jag fastnat för idag.

Alltid yrvaken, som i ett inlägg ger några mycket tänkvärda synpunkter på tro och icketro. Och så Sandgrens tankar och funderingar, och särskilt då ett inlägg som handlar om hur viktigt det är att unga människor behåller respekten för de äldre. Det är värt att tänka lite extra på i tider då åldersdiskriminering mot äldre blivit allt vanligare i samhället!

De äldsta beläggen för när de kristna började fira påsken till minne av Jesu död och uppståndelse stammar från 100-talet. Det är längesen, det. Och fortfarande är Jesus lika levande, lika stridbar, lika viktig och universell som någonsin.

Jag undrar hur de kände det, de tidiga kristna, när de tänkte på Frälsaren som dött och återuppstått bara hundra år tidigare! Någon hade kanske en gammal farmor som träffat Jesus under någon av hans vandringar i det Heliga Landet, eller som hört någon av Jesu predikningar.

-Min gammelmormor hörde Jesus tala på berget, kanske någon sa i förbigående innan det var dags att äta påskmiddagen, och en annan tillade:

-Tänk, den som fått vara med den dagen...

Ja, tänk den som fått vara det. Vilken kraft och vilken övertygelse det måste ha varit i Jesu ord!

Men nog måste hans predikan ha skrämt också. Det är ju inte lätt att vara den som Jesus vill att vi ska vara. Därför är det så lätt att omforma bilden av honom så att den passar oss bättre. Jesus är god, förlåtande, kärleksfull. Att han också är djupt allvarlig i sitt förhållande till synd, skuld och personligt ansvar vill man kanske helst glömma.

Jag tror det är viktigt att inte göra det. Jag tror vi måste inse att man inte kan leva ut alla sina känslor utan att också ta ansvar för konsekvenserna av dem.

Nu är det bara en dag kvar tills kvällen för nattvardens instiftande närmar sig. Det är en stor dag, och början på den fantastiska påskhögtiden.

Kristi Frid!

Mannen som står framför mig heter Wajeeh Nuseibeh och hans uppgift är att varje dag öppna och låsa dörren till Jerusalems heliga kyrka The Holy Sepulchre. Det är en vänlig man, med stor värdighet och en djup blick. Han ser på mig och frågar: "Can I help you, sir?"

Wajeeh Nuseibeh tillhör den muslimska familj som har i uppgift att vakta den heliga kyrkan där platsen för korsfästelsen ligger, där stenen finns som Jesus kropp lades på, där gravkyrkan är byggd över hans grav. Sedan år 638 har muslimer vaktat denna den allra mest heliga kristna plats. Somliga menar att det bästa är att en muslim får vara vakt här för det har hänt att representanter från olika kristna kyrkor råkat i slagsmål med varandra om vem som har rätt till vad i denna heliga plats.

Dessa inbördes strider mellan kristna behöver muslimen Wajeeh Nuseibeh inte bry sig om. Därför är han så lämpad att vakta denna helgedom.

Mannen med den vänliga blicken räcker mig sitt kort och jag läser "Custodian and Door-Keeper of the Holy Sepulchre". Jag tar emot visitkortet med varsam hand och stoppar försiktigt ner det i en ficka.

"I am in charge here", fortsätter Wajeeh Nuseibeh och efter att ha följt honom genom kyrkan en stund förstår jag att det verkligen är han som bestämmer på denna heliga plats. Han går runt med sin vänliga blick, visar folk till rätta, svarar tålmodigt på frågor och får gång på gång posera tillsammans med turister inför kamerablixtar. Många som kommer hit förstår och vet vem han är och de vill dokumentera sitt möte med denne doorkeeper av den heliga kyrkan.

När Wajeeh Nuseibeh gått runt sitt varv i kyrkan slår han sig ner på en sliten träbänk, alldeles innanför den enorma trädörren till kyrkan, vars lås han ansvarar för att öppna och stänga. Jag tackar honom för pratstunden och tar också jag ett kort av honom där han sitter på sin bänk. Denne muslim som ärvt hedersuppdraget att vakta dörren in till den allra heligaste av platser i den kristna världen.

Läste just en intervju med Marcus Birro här i Dagen. Jag känner igen mig i en del av det han berättar om sin tro och sitt förhållande till den. Det intellektuella beslutet att helt enkelt vilja tro. Ett livsavgörande beslut, som innebär så många positiva förändringar och så många nya perspektiv på livet. Läs hela den intressanta och fängslande intervjun här.

Det var delvis likadant för mig. Jag hade tröttnat på den sekulära världens många ytliga nöjen och på att ständigt gå runt och närmast mekaniskt förneka Guds existens. Det kändes ganska endimensionellt till sist. Och när beslutet väl var fattat kom Gud till hjälp. Allt jag egentligen behövde göra var att öppna mitt hjärta.

Det har jag aldrig ångrat. Att leva med Gud ger nya dimensioner till livet, helt enkelt.

Jag ska inte sticka under stol med att jag ibland önskar att min familj skulle dela min tro. Men jag tvingar den inte på dem. Kommer tron så gör den. Om inte är jag övertygad om att Gud har en "plan B". Jag ser det som att jag har två familjer: min kristna familj (bestående av troende från olika samfund runt om i Sverige och världen) och min världsliga familj. Ibland möts de, ibland inte. Huvudsaken är att de möts vid livets slut.

Det tror jag att de gör.

Jordbävningen i Italien känns skrämmande och framför allt annorlunda. Det är så sällan sådant händer här i Europa. Jämfört med exempelvis den senaste jordbävningen i Kina är jordbävningen i L´Aquila relativt liten, om man nu kan uttrycka det så. Men lidande kan inte enbart mätas i antal offer. Alltför många har omkommit, alltför många skadats, alltför många mist sina hem.

På diskussionsforum Reddit kan jag idag läsa om hur man skyller jordbävningen på att Gud hatar påve Benedict XVI. Jag blir inte förvånad över yttrandet i sig - att det liksom är påvens fel att jorden skälver - det är ju ganska vanligt förekommande att skylla katastrofer på katolska kyrkans andlige ledare. Det förvånar mig dock lite att inlägget ligger på tråden "atheism". Jag trodde inte det låg i linje med den icke-teistiska livsåskådningen att skylla på Gud, men där ser man.

Skyller på påven gör man dock inte i Italien, där folk idag tröstas av hans böner och försöker samla ihop sig och påbörja den långa vägen tillbaka. Många finner tröst och styrka hos Gud, som finns hos dem i sorg såväl som i glädje.

Om en tid reser påven till Jerusalem. Det är ett mycket viktigt besök som välkomnas varmt av det israeliska överrabbinatet. Den "diplomatiska vintern" mellan Israel och den Heliga Stolen har alltså blivit vår. Men påven kommer ju inte bara att träffa representanter för det judiska folket utan även för det palestinska; sålunda kommer han att besöka klippmoskén tillsammans med stormuftin Mohammed Hussein.

Särskilt ser de kristna palestinierna fram emot påvens besök, och framför allt mässan i Betlehem, läser jag på Yahoo News. Man räknar med att 40 000 kommer att delta.

Påven Benedictus XVI är på väg till Jerusalem i maj men den palestinska mannen som jag möter på ett café invid Vid Dolorosa säger:

"Jag hoppas att han inte kommer. Det blir bara problem."

"När förra påven var här blev det också bråk. Och du ser vad som hänt i Italien. Det var en jordbävning och flera byar förstördes. Det hänger ihop."

Riktigt säker på hur jordbävningen hänger ihop med påvens kommande besök i Jerusalem blir jag inte. Men på något sätt menar mannen att jordbävningen är ett tecken på vad som kan komma.

Påven Benedictus XVI:s besök i Israel och Jerusalem förväntas bli den största utmaningen någonsin för Israels polis med över tiotusen inkallade poliser och säkerhetsagenter. Samtidigt kommer mer än 1000 journalister till landet för att bevaka påvens resa. Så även om vi trängs nu under stilla veckan här i Jerusalem kommer det förmodligen bli ännu värre i maj.

Besöket kommer att märkas i Jerusalem med stängda gator och mängder av säkerhetskontroller. Och det är nu jag börjar ana vad mannen menar. Han driver en liten affärsrörelse och turisterna och pilgrimerna är viktiga för honom. En bit bort på gatan står uppställda järngrindar mot en vägg. Det finns där så att polisen snabbt kan ställa upp dem om de behöver spärra av. Men spärrar de av just här så kommer turisterna och pilgrimerna inte att kunna komma fram till mannens affär. Och då förlorar han sin inkomst. Så han hoppas att påven inte kommer, för ur hans perspektiv blir det bara problem.

Å andra sidan kommer Jerusalem att översvämmas av tillresta när påven är här. Så kanske mannen ändå kan få en större inkomst i slutändan.

Nåväl, vad än den palestinske mannen säger så är påvens besök redan planerat och schemalagt. Jerusalems borgmästare har gett order om att staden ska snyggas till och putsas upp.

Påvens besök vara i flera dagar. Den 12 maj möter påven Benedictus XVI muslimer i Klippmoskén och samma dag träffar han stadens ledande judar vid Västra muren innan han firar mässa med en stor församling kristna.

Många hoppas nu att dessa möten kan bli till fredsmöten utan låsningar och hot. Maj blir en viktig månad i Jerusalem.

Så här i början av Stilla Veckan kan jag inte annat än längta till "min" församling i New York - church of Our Saviour - där jag togs upp i kyrkan. Jag har kontakt med många inom församlingen, och försöker att resa dit just över påsk, men i år blir det påskfirande hemma i Domkyrkan istället. Och det är minsann inte fel! Biskop Anders celebrerar alla mässor under de tre heliga påskdagarna, och kyrkan brukar vara fullsatt.

Själv ska jag läsa en av texterna på torsdagens kvällsmässa, och det gäller att förbereda sig så att man läser bra och balanserat och på ett sätt som gör att budskapet når fram till församlingen. Det måste vara inlevelsefullt men man får samtidigt inte dramatisera texten. Guds ord står för sig självt och behöver inga extra åthävor, men man får ju inte låta som om man rabblar upp ett styrelseprotokoll.

Anders Piltz beskriver det hela mycket bra i sitt pm för lektorer. Det är minsann inte det lättaste, men man får göra så gott man kan och hoppas på Anden!

Självklart uppdaterar jag mig också om vad som händer i Our Saviour nu under veckan - Holy Week som den kallas "over there". Fader George W Rutler har i vanlig ordning publicerat sitt Easter letter - sin påskhälsning - i veckobrevet och det finns att läsa här.

Jag är mycket fäst vid fader Rutler, som är en mycket hängiven herde för sin församling. Han är med rätta populär i församlingen, och sedan han tog över Our Saviour i början av 2000-talet har antalet medlemmar ökat kraftigt. Det gör förresten antalet katoliker i USA överhuvudtaget. Hela 150 000 lär konvertera till den katolska tron i år - rekordmånga!

Kristi frid!

Idag har det varit en stillsam dag. Tidig mässa klockan 8 i morse, och egentligen hade jag tänkt åka tillbaka till domkyrkan på kvällen för att se teaterpjäsen Svärdet spelas upp i domkyrkosalen. Den handlar om Jesu lidande, och framförs av Sankta Maria folkhögskola och tonårsteaterkursen Walking on Waters. Pjäsen finns att läsa här, och den verkar mycket bra!

Tyvärr blev det inget teaterbesök av olika anledningar, men för den som är intresserad kommer pjäsen att spelas upp i St Eugenia kyrka i Stockholm i morgon kväll klockan 19, samt i Kristus Konungens kyrka i Göteborg på onsdag kl 20.

Jag sitter på ett café vid Via Dolorosa och läser Jonas Gardells bok "Om Jesus". Framför mig stannar grupper av turister och lyssnar på guiderna som berättar att det var just på denna plats som Jesus föll med korset den första gången.

Många tar bilder av de stora blankslipade stenarna som ligger mitt i gatan. Några menar att det kanske var just dessa stenar som Jesus snubblade över. Här intill finns ett litet kapell som turisterna kan gå in i och studera en relief av en halvt liggande Jesus, utmattad av tyngden från korset. 

Medan turisterna vandrar vidare nerför Via Dolorosa återvänder jag till boken. Gardell skriver om en Jesus som kanske var bland de fattigaste vid den tiden, att han möjligen inte kunde läsa, att hans enkla kost med brist på järn och proteiner kanske gjort honom tandlös. För många av oss är det en bild som stör.

Runt hörnet kommer en nya grupp av turister som följer Jesus spår. Någon har spänt upp ett paraply för att skydda sig mot solen. 

Och jag tänker, hur svårt är det inte för oss som vandrar här att verkligen förstå hur allt började. Hur människor då levde. Vem Jesus verkligen var.

Stod länge igår under Palmsöndagens procession i Jerusalem och betraktade en nunna som var försjunken i sin mobil. I ena handen höll hon ett palmblad och runt henne strömmade folk som skulle vara med i processionen.

Och jag undrar: Vad gör en mobil med nunnans liv? Hur förändrar det digitala samhället hennes värld?

"One dollar, please. One dollar."

Medan turisterna och pilgrimerna samlar sig för processionen på Palmsöndagen i Jerusalem springer de arabiska barnen runt för att sälja palmblad. Den yngsta jag ser är kanske bara fyra år, de äldsta upp mot tolv.

Idag drar tusentals kristna förbi deras hus uppe på Olivberget och deras mammor, pappor och äldre syskon har tagit plats i fönster, på balkonger, uppe på murkrön. Det här vill man inte missa.

De äldre flickorna fotar oss med sina kameror, några vinkar.

Och småbarnen fortsätter ropa allt medan tåget drar iväg.
"One dollar, please. One dollar."

Palmsöndag i Jerusalem är en stor händelse för tillresta kristna. Då går processionen med tusentals palmbladsviftande deltagare från Olivberget ner mot Betesda-dammen i Jerusalems Gamla stan. Nunnor från Polen, munkar från Italien, en grupp äldre damer från USA, svenskar, norrmän, sydkoreaner - mängder av turister och pilgrimer trängs på den smala vägen där Jesus sägs ha ridit in i Jerusalem.

Överallt hörs psalmer och sånger och någonstans mitt i processionståget kommer en grupp ungdomar med gitarr på magen och upplyfta händer högljutt sjungandes lovsånger. De tillhör Global Challenge Expedition, en kristen ungdomsrörelse som söker det extrema. De ungdomar som vill vara med bjuds med på resor över hela världen under mottot "crazy, yes, but godly". Under flera månaders tid reser de runt till över 20 olika länder som pilgrimer och under resans gång lär de sig mer om kristen tro. Man kallar sig för moderna pilgrimer.

Nu har de kommit fram till Jerusalem och de vill självfallet vara med mitt i processionståget. Över nunnedoken och turistkepsarna hörs deras starka och trosvissa lovsånger.

Idag firar vi Palmsöndagen - Passionssöndagen. Och precis som Stefan påpekade i en kommentar till mitt förra inlägg får vi idag höra två evangelier i kyrkan. Inledningsvis finns vi i den folkmassa som tar emot Jesus som konungen och frälsaren och som lägger palmblad för hans fötter.

Sålunda inleds Högmässan med psalm 105 - Hosianna - följd av en högtidlig procession. De välsignade palmbladen i våra händer symboliserar de palmer som folket i Jerusalem strödde för konungens fötter då han red in i staden på en åsna.

Det är så vackert - en konung som kommer ridande på ett anspråkslöst lastdjur... Det är i sanning vår jämlike och vår vän som träder in i Jerusalem denna dag. Men inte långt efter att han tagits emot med jubelrop skrek folkmassan efter hans död...

Det får vi också uppleva i kyrkan idag, efter processionen då församlingen på nytt samlas i den fullsatta kyrkan. Vi får följa Jesu sista lidande i passionshistorien som återberättas av lektorer, kör och med prästen som Jesu stämma.

Det är i sanning fruktansvärt. Samma människor som strödde palmblad för Jesu fötter skriker nu efter hans död; "Korsfäst honom!"

Hur kunde det ske?

Predikan i domkyrkan idag handlade just om detta. Hur Jesu samtida förväntade sig en konung i glänsande skrud, med krona på huvudet, med makt att störta de mäktigaste - och sedan blev så besvikna över hans ringa uppenbarelse att de ratade honom.

Och så gör ju vi också, alltför ofta. Vi får en konung som vill vara vår jämlike, vår bror, far och son i de svåra stunderna. Och vi ratar honom för stundens njutning, för makt, för pengar. Vem vet vad som skulle hända om Jesus kom tillbaka idag? Vilka skulle skrika efter hans blod och vilka skulle välkomna honom som sin far, sin bror, sin vän?

Ändå är vi förlåtna. Fader, förlåt dem, bad Jesus där han hängde uppspikad på korset i ångest och plågor, ty de vet inte vad de gör. 

Ja, han förlät dem alla - till och med sina egna lärjungar som en efter en kom på fall för hans skull - och han förlåter oss.

Det måste vi bevara i våra hjärtan nu när vi går in i Stilla Veckan, på väg mot korset - på väg mot Jesu lidande, död och uppståndelsens mysterium. Vi är förlåtna. Korset är Kristi offer för oss, Guds förbund med oss, och vi kan se upp mot det med samma förtröstan i glädje såväl som i sorg .

Kristi frid!

Vi går mot påsk i Jerusalem men jag missar ändå inte min träning. Den här gången skyndar jag mig lite för jag måste vara ute ur gymmet före fyra, för då ska kvinnorna komma in.

Två gånger om dagen har kvinnor rätt att vara ensamma utan män i lokalen. Nu under vintern har allt fler kvinnor sökt sig till gymmet och de har lovats tider då de får vara själva.

Så jag får se till att packa ihop mina saker och avsluta min träning i god tid innan fyra. När jag lämnar lokalen med min ryggsäck möter jag en arabisk kvinna, klädd i heltäckande klädsel med huvudduk. Hon har sin lilla dotter med sig och när hon ser mig frågar hon på engelska var styrketräningsrummet är. Jag blir lite förvånad att hon tilltalar mig, men hon fortsätter och säger något om att det är första gången hon är här, och jag svarar och visar henne vägen.

Hon går in i styrkerummet fast det fortfarande är en ung arabisk man därinne. Jag hör hur hon talar med honom, så kommer hon ut igen och sätter sig utomhus på en bänk med sin dotter. Bara en kort stund senare kommer mannen ut. Tydligen har han förstått att han måste ge rum för kvinnorna här på gymmet.

Jag ser bort mot kvinnan som sitter där på bänken och väntar på att gymmet ska bli tomt på män. Jag tänker att hon måste vara stark, hon som nu bryter sig in i männens värld på detta sätt.

Så reser sig kvinnan och går in med sin dotter. Ett par fönster står på vid gavel och jag hör hur hon därinne möter en svensk kvinna som just har tränat färdigt. Brottstycken av deras samtal hörs ut på gården om löpbandet och kalorierna och träningen.

Över gården kommer så ytterligare några kvinnor, klädda likadant i långa heltäckande klädnader och huvudduk. De går in till de två kvinnorna i styrkerummet.

När den svenska kvinnan kommer ut efter bra tag berättar hon för mig att den första kvinnan som gick in var en fembarnsmor i trettio års-åldern. De som kom efter henne var hennes äldsta dotter, en syster och mamman. Det verkar som att kvinnorna i familjen tagit ett gemensamt beslut att de nu ska börja träna.

Den svenska kvinnan säger till mig att hon kommit överens med de arabiska kvinnorna om att komma tillbaka nästa tisdag och visa mer om hur redskapen kan användas, vilka rörelser som är bra och hur man ska lyfta.

Jag står där och tänker att det jag just har sett kanske är tecken på en omvälvande förändring som håller på att ske i det arabiska samhället i Jerusalem.

Lördagkväll och bara några timmar kvar till den stora dagen: Palmsöndagen - intåget i Jerusalem. Det är en av årets absolut finaste dagar för kyrkan och jag ser verkligen fram emot morgondagen. Nu börjar stilla veckan och vi tågar tillsammans med Jesus mot korset!

Fredag eftermiddag. Sabbaten inleds. Vi står vid västra muren, somliga kallar den klagomuren. Här finns rester av Jerusalems gamla tempel och idag är det en böneplats för ortodoxa judar. De kommer hit i sina typiska kläder, många av männen svartklädda med långa rockar, svarta breda hattar, några med björnskinnsmössor, alla med skägg och ofta långa hårlockar från tinningarna.

Kvinnorna är enkelt klädda, långa kjolar, ofta en blus, ofta i svarta och vita färger.

På torget ovanför delar de på sig. Männen går till sin avdelning. Kvinnorna till sin.

Då vänder jag mig om. Och jag ser. Turisterna. Pilgrimerna. Hur de stirrar. Och förundras.

Men också för dem gäller att på denna plats bärs huvudbonad. De som inte har en egen får låna en liten vit pappmössa. Inga protester mot det. Bara de får komma nära. Och förundras.

Medan bönerna stiger mot himlen en fredag kväll vid Jerusalems gamla tempelmur.

Inne i trädgårdsgraven i Jerusalem söker jag mig till en grupp baptister från Kalifornien. De har kommit över med sin pastor och han brister ut i stort leende när jag berättar att jag kommer från Sverige.

"Jag kommer också därifrån!" utbrister han.
"Ja, inte jag, men jag har mina rötter i Sverige. Kjellman hette de", förklarar han med ett ännu större leende.

Nu har han rest över Atlanten till sina andra rötter, sina andliga rötter, här i Jerusalem. Han och de andra från församlingen följer i sin mästares spår och de har nu kommit fram till trädgården där man tror att Jesus grav finns. Ja, det finns också en annan grav inne i gamla stan, med en gravkyrka, men just nu, när vi står där i den antika trädgården så ser jag på dem att de är övertygade om att detta är den rätta platsen.

Kjellmans barnbarn, eller om han nu var ett barnbarns barn, leder så sin grupp upp till några bänkar där de slår sin ner för att fira gudstjänst. Församlingens unge musiker tar fram gitarren och de brister ut i lovsången Amazing love (You are my king).

Bara något trettiotal meter från den trånga öppningen in till vad man tror är graven sjunger de "Amazing love, how can it be, that You my king would die for me?".

En av kvinnorna kan inte sitta still utan reser sig från sin bänk för att med upplyfta armar lova sin Gud.

Jag lämnar dem och går vidare. Bara några steg bort firar en annan grupp sin gudstjänst. Jag hör att de sjunger en psalm på finska . Men jag går vidare och stannar vid ett par som dukat upp bröd och vin mellan sig på bänken. De ber mig ta deras kamera och fota dem samtidigt som de håller upp de små bägarna och fatet med brödet.

"We are born again christians", berättar de. "Fast hon", säger han och pekar mot kvinnan bredvid, "hon är konverterad judinna".

När jag lämnar dem hör jag lite längre fram hur en av guiderna säger till den andre: "Visst kommer den ryska gruppen snart?".

Det drar ihop sig till påsk och jag inser att pilgrimerna har kommit till Jerusalem.

Sluta oroa dig - Gud finns nog inte, propagerade Richard Dawkins och andra ateister i England för en tid sen.

Löjigt. Som om Guds frånvaro skulle vara skäl att njuta mer av livet.

Jag skulle snarare uttrycka det så här: Sluta oroa dig - Gud finns nog!  För det är väl det som är det verkliga källan till glädje; att Gud finns. Ett liv utan Gud är som en Aladdinask utan gräddnougat, ungefär. Fråga mig, jag förnekade Guds existens i fyrtio år innan jag förstod att det fanns mer att leva för än det som syns här och nu. Jag hade väl inget dåligt liv innan jag erkände Gud, men jag kände inte på långa vägar samma frid och harmoni. Gräddnougaten saknades och jag satt där med diverse mediokra praliner - en del av dem rätt goda men ingen sådär supersmaskig som den stora nougaten i mitten.

Jag är inte ensam om den upplevelsen. Många, som funnit tron, vittnar om hur deras liv förändrats positivt på alla sätt och vis. Underbart!

Det är nog därför många troende ber för att ateister ska få tron. Fast en del ateister blir förnärmade och känner sig kränkta då. "Tänka sig att en vidskeplig religiösstolle ber för en så upplyst och förnuftig människa som mig! Huvale!"

Men förnuft och tro är inga motsatser, tvärtom. Och ateism är inte precis någon garant för demokrati och välfärd. Finns en mängd exempel på den saken, Sovjetunionen och Östtyskland är två av dem.

Undrar varför jag kom att tänka på det här just nu. Kanske för att jag var inne på SVT Debatts hemsida och såg en mängd artiklar där. Flera av dem hade fokus på den farliga tron. Ingen alls på den goda tron.

Nästa vecka publiceras en av mina artiklar på SVT:s debattsida. Då handlar det just om det. Den goda tron. (Och om att Jesus är bra mycket läckrare än botox).

Ha en riktigt trevlig fredag!

Jerusalem fylls allt mer av turister och pilgrimer inför påsk. Men det är långt ifrån en fredliga plats som turisterna kommer till. För våldet finns ständigt närvarande under ytan för den som bemödar sig om att se det.

Konflikten i landet tränger sig in i det vanliga vardagliga livet på olika sätt. Jag talar med en palestinsk kvinna som missade sin tid hos tandläkaren på grund av en flygande poliskontroll, "flying checkpoint". Hon vet att de kommer då och då och hon måste ständigt vara beredd på att visa sina id-handlingar.

Hon berättar att när hon häromdagen skulle tillbaka till sitt hem från Jerusalem för att hinna till sin tandläkare stoppades bussen som hon åkte i av israelisk militär. Alla passagerare, alla palestinier, måste lämna ifrån sig sina id-kort för att registreras. Det tar sin tid och hon vet att det inte lönar sig att börja diskutera och säga att hon måste få komma iväg för att hon har en tid hos tandläkaren.

När bussen efter nära en timme får köra vidare så har hon missat tandläkartiden. För henne återstår inget annat än att försöka hitta en ny. Jag anar att allt sådant här är en del av hennes vardag, och egentligen inte något uppseendeväckande att berätta om. Men när jag hör henne berätta får jag ändå en aning av hur konflikten mellan israeler och palestinier hela tiden ligger och bubblar under ytan.

Ibland slår den ut i blodigt våld. Igår dödades en trettonårig judisk pojke och en sjuårig skadades svårt i huvudet när en palestinier attackerade dem med en yxa. Den palestinske mannen hade tagit sig in i den judiska bosättningen där pojkarna bodde och efter sitt dåd lyckades han springande fly undan.

Efter dådet tog de båda organisationerna Islamic Jihad och Martyrs of Imad Mughniyeh på sig ansvaret för vad som hänt.

"Det här är en naturlig reaktion mot den pågående ockupationen och fortsatta byggandet av bosättningar. Vi är ett folk utsatta för ockupation och vi måste ha rätt att försvara oss", säger Ayman Taha från palestinska Hamas till Jerusalem Post.

Till detta land, till denna stad Jerusalem, kommer nu turister och pilgrimer som söker tecken på sin uppståndne herre. De kommer till ett land där en stark konflikt råder under ytan. Ibland syns det genom att någon missar en tandläkartid. Andra gånger slår det ut i direkt blodiga attacker. Till synes åtskilda händelser, men under ytan hör de ihop.

"Om bara det här kriget kunde ta slut", suckar kvinnan som missade sin tandläkartid.

Hur skulle du känna om du funnit Gud men inte fick öppna ditt hjärta för Honom?

Så kan det snart blir på Sri Lanka, om de buddistiska munkarna i konservativa partiet Jathila Hela Uruamaya (JHU) får som de vill. En lag mot att konvertering är på gång att införas, något som kommer att slå hårt mot den som finner Gud i någon av minoritetsreligionerna i landet.

Landets katolska biskopar har nu utlyst en speciell faste- och bönedag idag fredagen den 3 april. Låt oss be för Sri Lankas religiösa minoriteter och för att den diskriminerande lagen inte träder i kraft.

Kristi Frid

Som turist i Jerusalem kan det vara svårt att upptäcka de klyftor som finns i landet. Om man rör sig mellan sitt hotell, Jerusalems Gamla stan, några heliga kloster och andra platser där Jesus stannat så kan resan till det heliga landet bli en vacker sagoidyll.

Men bakom, vid sidan av, en bit bort, där finns en hård verklighet som färgas av fattigdom, ingen skola, arbetslöshet och svåra bostadsförhållanden.

Omkring 50 000 beduiner lever i svåra förhållanden på västbanken. Det här är en grupp som de flesta påskfirare och kristna pilgrimer i Jerusalem inte kommer så nära. Några som åker utanför staden kanske ser en turistkamel vid sidan av vägen. Men knappast någon kommer verkligen nära, in i hemmen, in i den svåra fattigdomen som beduinerna tvingas leva i.

Den bitvis väpnade konflikten i landet har gjort att beduinerna inte kan röra sig fritt med sina hjordar mellan betesmarkerna. De som lever nära Jerusalem står också inför risken att tvingas flytta när muren fortsätter att byggas och vägarna till israeliska bosättningar skär av möjligheten att ta sig fram. Beduinerna får allt svårare att klara sitt dagliga liv och har blivit beroende av hjälp från FN, Röda korset och andra hjälporganisationer. Några av beduinerna har fått hjälp av rabbi Jeremy Milgrom genom ett FN-stött projekt för att bygga skola åt beduinbarn i den del av landet där muren nu växer fram.

Bilden nedan visar en hjälpsändning från FN av förnödenheter som precis lastats av vid ett beduinläger. Från Gamla stans turisttråk och Via Dolorosa är det inte mer än drygt en mil till denna plats, men ändå är det för många turister ett helt okänt öde som drabbat ett helt folk.

Idag vill jag rikta uppmärksamheten på Eritrea, där de kristna förföljs skoningslöst. Tortyr och hot hör till vardagen för den kristne, och många flyr landet av rädsla för sina liv.

Dagen uppmärksammar detta i en omskakande artikel idag, men få andra tidningar - om några - intresserar sig. De kristnas situation är inte precis högsta prioritet i Sverige.

Varför är det så?

Personligen tror jag att det har att göra med att kristendomen är så illa sedd i Sverige.  Det är trendigt att håna oss kristna, helt enkelt, och därmed blir det naturligtvis med automatik otrendigt att berätta om hur de kristna har det runt om i världen. Bättre då att fortsätta leva i illusionen - eller desillusionen - av att kristendomen per automatik är något man måste akta sig för.

Bedrövligt. Sorgligt. Det finns ju så mycket gott och ljust i den kristna tron och hos merparten av dem som utövar den.

Låt oss be en bön för de kristna i Eritrea och för att de en dag ska få utöva sin tro i frid och harmoni.

Fyndet av Jesus brors kista slog ner som en bomb år 2004 och dess verkningar fortsätter än idag. Det hela presenterades som en världsunik händelse när man visade upp en stenkista med inskriptioner som tydde på att Jesus egen bror legat begravd i den.

Men sedan kistan undersökts av experter började några ana oråd och antikvitetshandlaren Robert Deutsch, som presenterat det världsunika fyndet, häktades. Nu, fyra år senare, pågår rättegången fortfarande.

"De har tagit autentiska föremål och gjort inskriptioner i dem för att tjäna miljoner", säger Shaul Naim, högt uppsatt polischef i Israel, i dagens Jerusalem Post.

Men den åtalade Robert Deutsch bedyrar sin oskuld och menar att anklagelserna grundas på "lögner och hallucinationer".

Att denna tvist pågår i detta land förvånar egentligen inte. Landet bär mängder av historia och i Jerusalem märker turisterna det kanske främst i Old Town och i historiska minnesmärken som samlats i kyrkor och museer.

Men det är också högst påtagligt för de som arbetar med Jerusalems infrastruktur. Några gator är helt upprivna, här och var ska spårväg dras fram och byggstängsel ramar in konstruktionsarbeten. Jag stannar bredvid ett av gatuarbetena på Jaffa street och talar med en man som driver en take away Thai-restaurang. Hans butik är helt omgärdad av byggstängsel som gör det svårt för kunder att hitta fram. Thai-ägaren blickar bekymrat ut mot bygget som slamrar utanför butiksfönstren och han klagar över att det går så långsamt med spårvägsbygget.

"De har sagt att de blir klara 2011, men det kan lika gärna dröja till 2012 eller 2013", suckar han.

Att riva upp gator i Jerusalem, att bygga nytt i den heliga staden är följt av ständiga fördröjningar. En av omständigheterna man alltid måste ta ställning till är fynden från det antika Jerusalem. Var man gräver kan man stöta på lämningar av tidigare boende i staden.

Det här drabbar människor på olika sätt. Thai-ägarens affär riskerar att gå i konkurs för dessa fördröjningar medan antikvitetshandlaren Robert Deutsch försöker tjäna på grävandet. Inte minst genom att presentera föremål som kastar nytt ljus över templet eller över Jesus levnadsperiod. Men frågan är nu om han inte nöjt sig med riktiga äkta föremål som grävts upp, utan om han utöver det i hemlighet gjort falska inskriptioner för att förbättra fynden.

Rättegången fortsätter, anklagelser och motanklagelser staplas på varandra. Och allt detta ingår i en kedja av händelser som utgör Jerusalem idag där turister tjusas av antikviteter i Gamla stan, stadsplanerare försöker utveckla stadens kommunikationer, gatuarbetare slamrar medan Thai-ägaren bekymrat blickar ut över gatudammet. Allt blir till ett nätverk av händelser som påverkar varandra under ytan av den heliga staden.

Fastan går mot sitt slut och jag känner verkligen att det här har varit en nyttig och lärorik tid. Att avstå från överflödet och att meditera över människors situation har aldrig varit mer viktigt än nu. Ändå finns det de som gladeligen roffar åt sig all de kan, utan att för ett ögonblick fråga sig om det är moraliskt riktigt.

Jag har en god vän i Chicago vars hustru lider av en svår bindvävssjukdom som jag inte minns namnet på. Hon opererades i MInnesota i slutet av februari och är nu konvalescent. Hon har svåra smärtor i benen och orkar knappt ta sig ur sängen, och Steve och barnen kan bara hjälplöst se på och försöka vara till stöd.

Den ekonomiska krisen har också varit ett hårt slag för dem, då Steves glasmästeri saknat uppdrag sen i november.Vikariat på olika skolor har än så länge fungerat någorlunda, men framtiden är oviss.

LIkadan är situationen för många även här i Sverige. Varslen fortsätter och nu förutspås en 12-procentid arbetslöshet framöver. Det känns nattsvart.

Hjälper det då att fasta och be?

Steve tror det. Hans familj också. De känner Guds närvaro i sina liv, i goda tider som dåliga, och finner tröst och stöd i bönen.

Jag tror likadant. Det finns kraft i bönen, och allra helst när många människor tillsammans strävar mot samma mål. Gud kommer inte att lösa den ekonomiska krisen. Men Han finns hos oss om vi vill släppa in honom i våra hjärtan.

Jag ser kvinnan luta sig fram över kyrkbänken framför och viskande fråga på engelska om hon får låna schalen som den svenska kvinnan bär över axlarna. Det är tidig morgon i Jerusalem och vi firar mässa i en av stadens oräkneliga kyrkorum. Just här, denna morgon, är de flesta svenskar, men inte alla. Vi sjunger Lina Sandell och ber Fader vår på svenska och engelska.

När prästen bjuder oss att komma fram förstår jag varför kvinnan frågat om schalen. För samtidigt som hon närmar sig altaret virar hon plagget runt sitt huvud och hår. Jag står bredvid henne, vi tar emot bröd och vin och när vi sedan går tillbaka till bänkarna ser jag i ögonvrån hur hon med ett leende till tack lämnar tillbaka schalen till den svenska kvinnan.

Jag blir nyfiken och efteråt söker jag upp kvinnan och frågar henne på engelska varför hon lånade schalen och virade den runt sitt huvud under nattvarden. Hon blir lite förvånad över min fråga men så skrattar hon och det lyser i hennes ögon när hon svarar att hon vill dölja sitt huvud när hon står inför altaret.

För det står i Bibeln, fortsätter hon, att kvinnan ska dölja sitt hår. Så skrattar hon till igen och säger att hon långt ifrån kan följa allt som står i skriften men det här lilla kan hon i alla fall följa.

Och så avslutar hon med att vi har ju så olika traditioner, vi och ni svenskar.