Kvällsmötet har börjat och lovsången är i full gång. Ibland (ja, ganska ofta) kommer de där lovsångerna med alldeles för stora ord. "Jag vill sjunga om Dig för evigt", till exempel. Och då får jag svårt att sjunga med. Det känns inte uppriktigt. För ärligt talat, jag har inte alls lust att sjunga om Gud för evigt. Så kul är det faktiskt inte att sjunga. Jag önskar någonstans innerst inne att allt jag gör skulle vara till Guds ära, men en annan del vet inte ens hur jag ska göra för att ta kontakt med Honom.
Tänker att det kanske handlar mer om det är en önskan, inte något jag nödvändigtvis vill just nu. Att lovsången ska uttrycka alla våra känslor, och att en del av mig ju vill ära Gud för evigt. Men var är då lovsångerna om alla andra känslor jag bär på? Om ilskan, sorgen, övergivenheten, tvivlen? Nej, tacka vet jag Psaltaren, den är full av sånger från alla möjliga delar av livet. Det saknar jag i våra kyrkor.
Jag får så lätt prestationsångest av sådana lovsånger. Som att det ligger på mig. Och jag är så smärtsamt medveten om att det aldrig slutar väl:
"Jag älskar förståndet, slugheten och klokheten. Egenrättfärdigheten är min närmsta vän. Jag klarar mig själv, jag själv är självets bäste dräng har jag läst. Ändå så ekar hjärtat tomt i varje slag."
- Aftonson i Nådens djupa hav:
Vissa sånger älskar jag dock. För att de med ord uttrycker det jag bara känner. Och jag hittar dem oftare och oftare i psalmboken. Som den här till exempel:
Sv psalm 769
Gud i dina händer vilar jag i tro,
vilar i din värme och din ro
Varje bruset hjärta, varje skadad själ
famnar du i nåd och gör den hel
Nära vill jag leva, nära dig min Gud
I din omsorg finner själen ro
Nära vill jag leva, nära dig min Gud
I din kärlek kan min kärlek gro
Gud i dina händer vilar jag i bön,
växer glädjens tro och hoppets frön
Du har oss försonat, Jesu Kristi död
räddar oss till liv i överflöd
Nära vill jag leva, nära dig min Gud
I din omsorg finner själen ro
Nära vill jag leva, nära dig min Gud
I din kärlek kan min kärlek gro
Gud i dina händer får jag gråta ut,
gråten delar du tills den tar slut
Gud du känner ondskan i din egen kropp
att du delar smärtan ger mig hopp
Nära vill jag leva, nära dig min Gud
I din omsorg finner själen ro
Nära vill jag leva, nära dig min Gud
I din kärlek kan min kärlek gro
Gud i dina händer lägger jag mig ned,
när jag går till vila är du med
Dina händer bär mig, genom rum och tid
jag förblir i ljuset i din frid
Nära vill jag leva, nära dig min Gud
I din omsorg finner själen ro
Nära vill jag leva, nära dig min Gud
I din kärlek kan min kärlek gro
Text: A-M. Kaskinen, 1982, P. Harling, 1996
Musik: P. Simojoki 1982
- Lina
