Jag sitter på tåget hem till Umeå. Med en ordenlig förkylning och en stor dos tacksamhet lämnar jag Örebro och årets Frizon. Om en månad börjar planeringen inför nästa festival och det känns helt på sin plats även om det alltid är lite knepigt att ställa om. Några highlights från Frizon -10

- Gudstjänsterna i Magasinet. Innerliga och relevanta. Fantastiska texter i lovsången.

- Det må vara en klyscha att sista natten ska vara den bästa, men på årets Frizon var det nog ändå så. Det var dans, poesi, modevisning och gifflar sent om natten.

- Nätverkstan. Jag var aldrig där själv men jag älskar nätverkstan - där människor från olika sammanhang får träffas och dela erfarenheter och tankar kring något speciellt område. Nätverkstan finns för andra året och det känns att det börjar etableras. Me like!

- Precis som Lina skriver i det tidigare inlägget: predikan på Frizons sist Gudstjänst var fantastisk. Så många viktiga poänger och så befriande att höra för alla oss som upplever skavsåren.

- Vädret. Ingen hade nog kunnat drömma om det här vädret när vi såg de mörka prognoserna i början av veckan. Jag köpte till exempel ca sju regnponchos. Tacksamt att inte behöva använda.

- Kvinnliga musiker som intar scenen och är skitbra. Jennie Abrahamsson, Timbre, Maria Solheim, RebekkaMaria- you name it.

- Bönen var verkligen central på årets festival och det har vi mycket att tacka ett fantastiskt gäng som drev bönetältet. Tältet som nog hade fler besökare än någonsin. Modet att dra in en reporter från Närkes allehanda på profetisk vägledning. Artikel finns att läsa här.

Det finns mer, ja faktiskt väldigt mycket mer som man skulle kunna säga om årets festival. Men någonstans måste man ju sluta, så jag slutar här. Tack till er som läst. Tack för mig.

Sitter hemma vid mitt köksbord och tittar ut över innergården. Min lillebror sover i min säng, jag stupade i soffan någon gång igårkväll. Har suttit några timmar på morgonen med det sista inför reportaget i Dagen imorgon, men nu är allt inskickat.

Natten till igår sov jag drygt fyra timmar. Klev upp för att skjutsa min eminente fotograf Jonatan till tåget, skrev en artikel, duschade, packade, hann precis hämta ut min frukost (igen), packade ner Förtältet, åt lunch, körde hem, satt fast fast i en bilkö i säkert en timme, rullade in på en mack med tom tank, kom hem, skrev några till artiklar. Däckade.

Men innan vi åkte hemåt, var jag på avslutningsgudstjänsten i Ladan. Marcus Olsson talade. Träffade honom på Nyhem tidigare i sommar, och han blev då en favorit. För hans äkthet, allt det viktiga han säger och för att han också gör det han pratar om.

Eftersom temat på årets Frizon har varit Namnen - om Guds namn - så har varje gudstjänst haft just ett av Guds namn som rubrik. Marcus talade om "Fädernas Gud". Han sa mycket bra, men det jag fastnade mest för var punkten "Du kan ha ärvt en skum tro". Att man måste våga ifrågasätta en felaktig gudsbild.

- Du kanske tror att du är på väg från Gud, sa Marcus, när du egentligen är på väg mot den äkta Guden. Du lämnar en plastig avgud för att söka efter den autentiska guden som finns på riktigt.

Och Linnea Åberg från Frizons ledningsgrupp som bjöd in till förbön efter predikan sa:

- Du kanske befinner dig i sammanhang där det inte är okej att ifrågasätta, problematisera, tveka. Därför tror du att du är på väg åt fel håll. Men kanske är du kallad att ifrågasätta. Kanske har du skavsår för att våga ifrågasätta felaktiga gudsbilder.

Sen gick han ner på knä, Marcus. Längst fram på scenen. Som en symbolhandling. Där bad han en förlåtelsebön till alla dem som har blivit sårade av andliga ledare, i ledarnas ställe. Det finns så många som inte har problem med Gud, sa han, men som tycker att kyrkan suger. Men det vackra med kyrkan är ju just att vi är olika. Det är inte fel med dig, det är rätt med dig.

Och om jag hade tårar i ögonen sedan innan, så rann de nerför kinderna på mig då. En vacker avslutning på den vackraste festivalen.

Tack för mig, tack för att du har läst och kommenterat. Här slutar årets Frizon-blogg. Men jag vill återkomma till bloggposten om ensamhet. Det finns så mycket mer att säga, och jag vill svara på era kommentarer. Just nu måste jag dock sova, ta hand om min bror, packa massa saker, flytta till Jönköping och krama alla mina Stockholmsvänner hejdå. Men snart är sommarpausen på min vanliga blogg över. Så håll utkik på min Ikon-blogg, så fortsätter vi det otroligt viktiga och samtalet där. Okej?

Ta hand om er, kära ni.

Ps. Förhoppningvis kommer resten av klippen från panelsamtalen i Förtältet att komma upp HÄR så småningom. Teknikstrul, ni vet...

Nu är Frizon 2010 slut. Eller ja, det formella programmet är slut men mycket arbete kvarstår. Många soffor som ska bäras, tält som ska rivas, personer som ska kramas.

Men efterarbetet består inte enbart av det praktiska. Festivalbesökarna kan vara med och utvärdera festivalen efteråt och på samma sätt kommer så klart alla som på olika sätt bokat program eller varit ansvariga få vara med och säga sitt. Jag har börjat älska utvärderingar. Inte för att det är så himla kul att skriva dem alltjämt utan för att det är så himla viktigt att inte stagnera utan att fortsätta vara känsliga för Guds viskningar av förmaning, uppbrott, vision och framtid.

När man varit ansvarig för en scen är det lätt att man börjar värdera hur bra ett seminarium, en workshop eller konsert var utifrån hur många som var där. Om en programpunkt blir en publiksuccé kan man andas ut och vara nöjd - det är lätt att briljera med siffrorna. Men jag tror att det finns en risk i att alltför mycket styras av vad som "drar" när man bokar. Det är lätt att falla in i mönster där man bara är intresserad av "den stora massan" och glömmer den lilla minoritet som värderar andra uttryck eller står inför andra teologiska frågor.

Efter årets Frizon går det att konstatera att Anberlin, som väntat, drog fullt hus på festivalens bästa scen. Det var verkligen skitmycket folk och det är klart att vi är nöjda med en bokning som den. Och det är bra. Men bara några timmar tidigare på en ganska liten scen satt vi en grupp på kanske 25 personer och lyssnade till och läste poesi. Vi bröt orden inför varandra och lyssnade hängivet. Som bokare kan man bli stressad och tänka att det ändå inte var så lyckat när det drog en så liten publik - men jag ber Gud om hjälp att inte bli förblindad och att inte vara driven av att göra det som ger mest credd och de storskaliga resultaten. Poesin var fantastiskt i sitt lilla format, trots att Jörgen Lithell körde allsång just utanför dörren. Så hjälp oss att aldrig glömma och att aldrig sluta värdera människorna i minoritet.

Kvällens tre märkligaste:

1. I världens tält anordnades diverse olika saker för att samla in pengar till välgörenhet. Fotmassage, ryggklining, klippning, fotografering, för en billig penning. Festlig idé. Men. Så var där också en dejt-auktion. Personer togs upp på scnenen och så fick publiken bjuda. Bara en kul grej, kanske. Men jag tycker det känns lite obehagligt att sätta ett pris på människor, hur oskyldigt det än låter. Och jag får ont i hjärtat när vissa blir sålda för tio kronor, efter mycket tjat, medan andra går för över hundra. Inte helt okej grej, säger jag.

2. Hajpen kring bandet Anberlin. Magasinet var fullt, och det hade pratats hela festivalen här och där om den konserten. Men jag förstår verkligen inte. Låter ju som en hockeykör, sa någon. Och jag fnissar med. Nej, då var Maria Solheims och Timbres (på harpa!!) konserter mycket bättre. Fantastiska till och med, utan någon jämförelse.

3. Att Frizon 2010 snart är slut. Fattar inte var tiden tog vägen? Har som vanligt bara hunnit med en bråkdel av vad jag velat och planerat. Ändå väldigt glad och nöjd. Men trött. Nu: sova!

Världens tält anornade under gårdagen en så kallad "Baluba". Om jag har förstått saken rätt så går baluba ut på att massa människor hittar på olika tjänster man kan erbjuda andra, grejer man kan tillverka, extrema saker man göra - allt för en liten slant som går till en gemensam insamlingsbössa. Målet var att stötta ett Frizoninspirerat projekt i Macambique. Jag gick omkring på området och spanade ut de olika alternativen. Här kommer lite smakprov:

Någon alternativ form av pajkastning.

En levande jukebox. Önska låt: 5 kr

En mer alternativ variant av insamling. Kul att jag trodde att sedlarna fastnade av svett eller något. Men nej, före-detta fakir Max häftade fast insamlade medel på sin kropp. Osmakligt? Kanske. Effektivt? Jepp.

Man kunde få fötterna tvättade för en femma.

Eller lära sig skumma fraser på konstiga språk för en valfri peng.

Valdebatten var oväntat bra! Johan Nilsson (ordförande i Equmenia) skötte samtalsledarrollen bra, och representanterna från ungdomsförbunden (centerns och vänsterpartiets representanter dök dock aldrig upp) höll allt som oftast en bra ton och nivå. Det var mycket ideologi, och vad de själva stod för - inte lika mycket sakfrågor och pajkastning. Kul! Om jag blev mer klok inför valet, det är dock en annan fråga.

Debatten var välbesökt. Långt där framme ser ni debattörerna.

Idag lyckades jag nog var Frizons sämsta seminarievärd. Det hela började med att jag tog beslutet av gå och sova igen efter frukost då jag tänkte att det kanske skulle öka mina möjligheter att vara människa hela dagen. Resultatet blev en ankomst till lokalen ca 7 minuter före seminariestart - ingen katastrof egentligen om allting hade varit på sin plats men det första jag möts av är en låst dörr. Så, hitta vakt med nycklar blir steg ett. Jag hinner nästan pusta ut när nyckeln vrids om i låset, men lyckan varar kort och jag möts av ett helt kalt betonggolv. Inte en bänk så långt ögat kan nå. Samtidigt som min hjärna bearbetar denna information och kalkylerar med den lilla minuten vi har kvar, strömmar människorna in. Till slut är det 130 personer som väntar på att en sittplats ska dimpa ner från himlen.

Mitt i stressen och skammen över en oklart seminarevärdsinsats väcks min lite mer auktoritära sida och jag pekar med hela handen mot alla de stackars frizonbesökarna som kommit dit i hopp om att få lära sig någonting om att höra Guds röst. De i sin tur vankar i omgångar bort till mattorget och hämtar bänkar att sitta på. Ca 14 minuter efter ordinarie seminariestart torkar jag svetten ur pannan och konstaterar att allt nu är i sin ordning.

Men, som grädden på moset hinner jag därefter dra ett skämt i micken som ingen fattar, säga fel namn på seminarietalaren och dessutom ringer min borttappade mobiltelefon ljudligt i slutet av seminariet. Exemplariskt - nej. Bra ringsignal - ja.

Inte min bästa insats på Frizon kanske, men som jag brukar säga: shit happens. Det är tur att det är på Frizon man gör bort sig där alla är fullpumpade med andes goda frukter av tålamod, vänlighet och mildhet. Seminariet var i övrigt mycket bra och jag imponeras hur många som sitter bänkade under seminarietid trots att solen bländar torpområdet. Det är prioriteringar af rang!

Åh, jag har precis haft ett otroligt fint samtal med Maria Solheim i skuggan under några ekar. Läs intervjun i Dagen på tisdag.

Vädret alltså. Det är jättevarmt. Verkligen tryckande värme. Här från min plats i pressrummet med begränsad utsikt ser jag sju killar som beslutat att slänga tröjan. Bra mycket bättre med tryckande värme än regn och kallt dock. Gäller bara att komma ihåg att äta och dricka. Vilket jag ska göra nu.

Sen tänkte jag dra mig mot Världens tält där valdebatten kommer att hålla hus. Det är så mycket som händer på Frizon som jag inte vill missa, men som jag ändå missar hela tiden. Även om man är en vanlig deltagare så är det svårt att hinna med allt. Jag som är här och jobbar har ännu större problem med att besöka allt det märkliga, vackra och viktiga som händer här.

igår hann jag dock titta förbi en snabbis på "Synergy goes Aquatic". Nätverket Synergy hade inrett Klubb Labora med fiskar hängandes i taken, målningar och sekvenser från filmen Aquatis på väggarna. Där fanns en såpbubblemaskin, det sjöngs och dansades, och om man ville fick man förbön för sina kreativa gåvor. Fint.

I år är det åtta stycken kvällsgudstjänster på Frizon. På fem av dem är det kvinnliga predikanter. (Om man räknar med bibelstudietalaren blir siffran fem mot fyra.)

Frizon har länge medvetet jobbat med att lyfta fram även kvinnliga talare. Stötte på Tomas Lundström från Frizons ledningsgrupp, och vi pratade lite om årets övervikt av kvinnliga talare. Han sa att de till en början i stort sett kvoterat in kvinnor. Men att det i år bara hade blivit så.

Jag tycker att det säger två saker:

- För det första att kvotering kan vara en bra början. Jag tror inte att kvotering är den stora slutgiltliga lösningen på orättvis behandling på grund av kön, men jag tror att det kan vara ett av flera medel. Att det kan vara ett sätt att tvingas tänka utanför ramen, att söka nya kontakter, att tänka igenom varför man väljer de talare man gör.

- För det andra att det tar tid att bryta mönster. Alla kanske inte känner sig bekväma med att ställa sig på Ladans scen inför tusentals ungdomar och predika det första man gör. Men Frizon erbjuder ju också mindre talarscener, som seminarier. Det måste finnas möjlighet att utvecklas och träna. Och det behövs tid för att bryta tankemönster och vidga kontaktkretsen.

Kanske blir det övervikt manliga talare nästa år. Och det är också bra. Problemet blir när det alltid är övervikt åt något håll. Då finns det stor risk att det sker en omedveten kvotering, att man alltid favoriserar en viss grupp. Och då tror jag att vi missar mycket gott.

Blev nästan lite orolig där ett tag. Hur ordentliga har kidsen blivit liksom? Tänkte jag. Första dagen jag sladdade in till frukosten, var det nämligen ingen kö alls.

- Nämen, sa jag, det är ju ingen kö?

- Nej, det är ju bara en minut kvar, sa frukostvolontären.

Hmm, tänkte jag, du verkar inte ha varit på Frizon förut.

Och så, i dag, så var allt äntligen som vanligt. Fem minuter innan frukosten stängdes började kön här...

... fortsatte här...

... och nådde till slut fram till frukosttältet.

Frizonmrådet har som sagt fler partitält än någonsin i år. Svängde förbi Ung Kristen Vänster (som alltså är ungdomsdelen av Broderskapsrörelsen) för ett tag sedan. Vi hade ett intressant och bra samtal.

Tre iakttagelser det finns mycket mer att säga om, men som får stå för sig själva nu:

- Många vänsterpartister har tydligen kommit till tältet och nästan viskandes erkänt sin partipolitika tillhörighet.

- Häftet om Hbt-frågor ligger i en stängd byrålåda i Ung kristen vänsters tält. För att inte skrämma bort folk vid första anblicken.

- Inte bara vänsterpartister har erkänt färg hos Ung kristen vänster, utan även ett flertal kristna sverigedemokrater.

Och det kommer mer partipolitik. Vi laddade ju upp med vårt samtal i Förtältet om Jesus och politiken i onsdags. Imorgon kommer det att vara en politisk debatt inför riksdagsvalet med riksdagspartiernas ungdomsförbund, bland annat. Det ser jag mycket fram emot.

Frizonbloggen fortsätter med oförminskad styrka under resten av helgen. Men för mig är festivaläventyret över för den här gången.

Jag sitter hemma i Stockholm efter ett par timmar på tåg och borde egentligen gå och lägga mig ögonblickligen för att vara i form på det bröllop jag ska resa till imorgon.

Men bara ett kort tack.

Tack till er som läst, det har varit roligt och intensivt i år på Frizon och jag hoppas att ni fått en liten känsla av festivallivet.

Och framför allt tack till Frizon. Under festivalen har jag berättat för flera jag mött hur extremt tacksam jag är över att ha ett jobb som ger mig "en ursäkt" att åka på Frizon. En sådan ursäkt borde flera över 25 ha. För Frizon är en festival man inte växer ifrån i första taget. Här finns något för alla och jag måste erkänna att jag redan längtar till nästa år.

God natt och tack för mig!

PS: Hamnade bredvid en av gårdagens stora artister, Ola Joyce på tåget hemåt. Han satt och läste nya IKON1931, där han själv pryder omslaget. Visst är det vackert på något sätt.  DS

Några av er ligger säkert redan och sover där hemma. Här på Frizon råder dock en lite försenad tidsrytm. Att vi kom i sängs vid halv två den första natten, är att komma i sängs i god tid. Vid den tiden har inte de sista konserterna börjat än. Igår somnade jag vid halv fyra, då stänger området precis. Det finns alltså mycket kvar av den här dagen på Frizon.

Så, innan jag somnar ska jag (minst):

- Springa till Förtältet för att lyssna på en extrainsatt konsert med en snubbe jag glömt namnet på, men som sägs vara bra.

- Lyssna på konsert med loveli Jennie Abrahamsson.

- Lyssna på en konsert med Rebekka-Maria (kanske mer känd som tidigare sångare i Lampshade).

- Förbereda en intervju jag ska göra imorgon förmiddag.

Så, sov så gott - själv springer jag nu ut i natten!

En av de gångarna jag minns att jag har känt mig mest ensam, var ett år på Frizon. Jag åkte dit tillsammans med några jag inte kände så väl. De hade gått bibelskola och kände massa folk från hela landet. Jag bodde fortfarande kvar i Ö-vik, kände mest bara dem. Det var liksom inte självklart att jag var en i gänget.

Jag har aldrig varit särskilt bra på det där med att göra mig till, att vara någon annan än den jag är. Det ger mig så sjukt ont i magen. Så till slut gav jag upp. Gick omkring lite planlöst på området en hel dag. Satt och åt en glass på läktaren vid volleybollnäten. Försökte få den att räcka länge, länge. Såg hur de andra gick förbi. Men ingen frågade efter var jag var. Och det är ganska svårt att lära känna människor man inte har någon koppling till här på Frizon. Det är mycket gängmentalitet, många träffar vänner de inte träffar så ofta annars. Mycket återträffs-feeling.

Jag springer mest omkring på området nuförtiden. På väg från ett panelsamtal till en intervju, med telefonen vid örat och blicken fäst långt fram. Toktacksam för alla de vänner jag har här nu, men med lite ont i ena hörnet av hjärtat för att jag inte tar mig tid att stanna upp och se mig runt omkring efter den ensamma 19-åriga tjejen som känner sig ensammast på Frizon, hon som en gång var jag.

Människor är medvetna om ensamhets-problematiken. På gudstjänsten i Magasinet igår bad vi för människor som känner sig ensamma, och om hjälp att se dem. Ikväll på gudstjänsten i Ladan började lovsångsledaren med att prata direkt till dem som känner sig ensamma eller ledsna, och som i ett sånt här sammanhang som Frizon är, faktiskt kan känna sig ännu mer ensamma och nedslagna. Eftersom alla andra ser ut att vara så snygga, känna varannan människa, må bra och ha sjukt roligt.

Så ja, nog pratas det om problemet ibland. Men frågan är vad vi egentligen gör? Höjer vi någonsin blicken utanför vår egen lilla ring, sätter vi oss bredvid den som sitter ensam och äter, ringer vi det där extra samtalet och frågar var den utan självklart gäng egentligen håller hus. Säger att vi har hållt en plats bredvid oss till dig.

Hur svårt kan det egentligen vara?

Vid din hand jag tog
vid ditt löftes ord
Jag sträcker mig på nytt igen
i min svaga tro
vid min viljas bro

Vid min känslas slut
när min ton dött ut
Jag vill att du ska se mig här
i din blick jag står
vid min viljas bro

Herre möt mig där
endast du mig bär
vi min anings slut
Herre möt mig vid
den hamn jag bär
i mitt hjärtas djup

-Stighult. Lovsång i Magasinet.

Det finns små märkliga traditioner på Frizon. Som tomten. Den sista kvällen varje år dyker han upp. En smal kille iklädd en tomtemask, en för kort röd tomtetröja och ett par tomtebyxor som mest ser ut som ett par långkalsonger. Sen springer han omkring på området några timmar och dansar för sig själv. Anledning, okänd.

Jag vet inte om det är han som har satt standarden, men på senare tid har andra utklädda typer dykt upp på området. Igår mötte vi ett gäng gorillor. Jag blev glad.

Kommer ni ihåg att jag några bloggposter längre ner skrev att jag älskar teknik? Jag skulle vilja göra en dementi. Eller åtminstone ett tillägg. Jo, jag älskar teknik, men så länge den fungerar. Anledningen till min långa frånvaro på bloggen är alltså teknikstrul. Datorer som hakar upp sig, filmer som inte laddas upp, texter som försvinner, långsam uppkoppling. Ja, ni förstår. Och även att jag jobbat en del med reportaget som kommer i tisdagens tidning. Håll utikik!

Nåja. Till något annat.

Frukosten är ett intressant fenomen på Frizon. Den har i alla år bestått av en brun papperspåse innehållande en yoghurt, en ljus och en mörk fralla (nåde den som försöker ta två av samma sort), en festis med apelsinsmak samt en skink- och en ostbit (det går att förhandla till sig två ostar enbart om man är vegetarian). Igår hade yoghurten visst anlänt för sent. I rättvisans namn fick vi som kom lite sent inte heller en yoghurt, trots att den låg där och väntade. Lite sött, tycker jag. Man måste älska Frizons 500 volontärarbetare.

På tal om att komma för sent, så har vi hittills sladdat in i frukosttältet 10.29. Och ja, tältet stänger 10.30. Med denna fantastiska skylt:

Någon gång vid lunchtid igår hittade jag följande påse på ett bord med en smält osmacka i:

Så fint. Händer bara på Frizon.

När jag kom till Frizon första gången var jag 17 år gammal. Jag kom dit med en buss från norrland och hade egentligen ingen aning om vad som skulle möta mig. När jag har varit på läger tidigare har man liksom kunnat rymma innehållet på ett blädderblock, nu satt jag på sveriges största kristna festival med ett häfte på 70 sidor med olika program. Jag överväldigades av det som mötte mig.

Men även om den första festivalen var fantastiskt så kan jag nog inte säga att jag var så där helt såld på konceptet direkt. Det var svårt att veta vad man skulle gå på och ibland ganska stressigt att utbudet var så omfattande. Man kanske skulle kunna säga att jag snarare blev nyfiken på att få se mer än att jag drabbades av den där totala förälskelsen.

I år gör jag min fjärde festival och jag måste säga att det bara blir bättre och bättre. Frizon är inte en festival man besöker en gång och som sedan känns "gjord". Kombinationen av det program som finns på Frizon lyckas år efter år att väcka min längtan efter att få se mer av Gud och att på ett än tydligare sätt hänge mig åt den vandringen som jag påbörjade för många år sedan. Det är en nytänding som inte består av kickar utan av ord och möten som får landa i hjärtats jord. Jag har den stora äran att få jobba med festivalen på plats och det fördjupar verkligen upplevelsen. Delaktigheten gör Frizon till någonting som hamnar nära nära. Det finns en rikedom i att få vara med och se, och bidra till att det vackra får växa fram.

(När internet är lite mer på min sida ska jag lägga upp lite bilder från Frizons kulturprogram. Håll till godo!)

Marcus Birro har skrivit ett fint, personligt brev om varför han ställer in Frizon. Strongt att ta sig tid att kommunicera till sin publik och självklart har vi full förståelse för beslutet! Välkommen nästa år, Birro.

En av mina finaste stunder förra året var när jag fick chansen att uppträda på Frison. Det krävdes en upplevelse snäppet högre för att jag skulle missa chansen i år.

Jonna, min sambo har ett cerklage, ett band inopererat runt livmodern. Därför är det enbart planerade kejsarsnitt som gäller. När jag bokades in på Frizon visste vi inte vilket datum vår dotter skulle födas. Jag tror inte ens vi viste att vi var gravida. I tisdags föddes vår dotter. Den här andra gången visade det sig att snittet påverkat Jonnas kropp. Allt gick bra men det var ingen enkel operation. Jag vill inte gå in på läkarutlåtanden och annat. Nu mår hela familjen bra och vi gläds åt vårt mirakel.

Jonna är kvar på sjukhus och jag behövs där och hemma för att förbereda hemmet för dotter och moders hemkomst. Dessutom har vi Milo att ta hand om.

Jag ber om förståelse för min prioritering och hoppas få chansen på Frizon redan nästa år igen.

Marcus Birro

En lång torsdagsnatt går mot sitt slut. Sitter på kursgården Götabro strax utanför festivalområdet och försöker sammanfatta kvällens och nattens intryck. Här följer fem personliga höjdpunkter:

1. Panelsamtalet - Suger kyrkan? Vi hade ett fint panelsamal om varför så många unga lämnar kyrkan, tillsammans med två bandmedlemmar från hajpade Elefant samt författaren och dagen-journalisten Carl-Henric Jaktlund och pastorn Katarina Halldorf Almonte.

Ni vet väl förresten att ni kan titta på panelsamtalen HÄR, fler kommer eftersom.

2. Ladan-gudstjänsten. Härlig gudstjänst trots dystert Birrobesked i inledningen. Jenny Petersson predikade om Gud som skapare och berättade bland annat en festlig historia om hur hon fått en profetisk hälsning att börja sminka sig (jag beskriver inte mer, det blir liksom roligare så.)

3. Ola Joyce. Örebros stolthet levererade planenligt i Magasinet. Joyce pryder för övrigt omslagen av nya numret av IKON1931.

4. Imanu El. Vackert melodiska trots trött stämning i magasinet.

5. Safemode. Uppsalabandet skapade ett röj utan like i Bildatältet. En positiv överaskning. Titta vilka fina killar bakom den blytunga fasaden.

 Det var några sporadiska intryck från mig. Nu god natt!

Marcus Birro ställer in sin medverkan på Frizon. Beskedet går som en löpeld över området.

Birro som fick en dotter förra veckan uppger att det är personliga skäl som tvingar honom att ställa in morgondagens besök. Och vi som hade bokat årets hetaste möte mellan honom och Paulinho planerat. Så sjukt trist.

Återkommer när jag vet mer.

Sitter på kvällsmöte i Ladan och lyssnar till Jenny Petersson som talar om Gud som skapare. Lungt, kunnigt och mycket bra.

Samtidigt pågår detta på scenen:

Vad i hela världen är detta undrar du kanske? Jo, det är en suddig mobilbild på en trädgårdsmästare som under rådande predikan om skapelsen skapar ett prunkande mästerverk. Frizon har tidigare haft all sköns konstnärer på scenen som tolkar det som sägs. Men det här var nog något av det mest klockrena. Nästan i klass med förra året, då man lät ett gäng sy en brudklänning under predikan.

Ibland lyckas människor uttrycka saker så enkelt och så självklart. Huvudet på spiken bara. Idag satt jag och lyssnade på ett seminarium som mycket kretsade kring ordet "helig". Om att bli helig och om att följa en helig Gud. Och helig är ju ett klassiskt knepigt ord. Jaja, man har ju hört det där om att det handlar om att vara avskild på något sätt - men ärligt, hur konkret är det egentligen? Och om Gud är avskild - sure, men det blir ännu mer flummigt när vi kommer in i bilden. Vad innebär det egentligen att vi som är kristna i bibeln benämns som "heliga"?

Roland Spjuth hann säga mycket under sina fyrtiofem minuter på ämnet, men framförallt stannade en sak kvar hos mig. Det var enkelt. Kanske en klassisk ordlek som jag bara lyckats missa- vad vet jag. Men hur som helst: Att bli helig är att bli hel. Om synden gör oss brustna, skeva, mindre mänskliga då gör helgelsen oss tvärtom mer hela, mer sanna och mer människor.

Jag älskar aha-upplevelser.

Hörrni, det går att lyssna på live-radio från Frizon! Satt precis i solen på bänkarna framför matstånden och live-studion. Gå in på Hope FM och lyssna, vet jag. Bra grej!

Våra panelsamtal kommer så småningom att komma ut på Dagens webb-tv, men för er som är sugna på att titta på dem redan nu, så ligger gårdagens samtal uppe på Vimeo. Sök på "Frizon 2010" så kommer klippen upp.

Nu ska jag för första gången (!) gå och se Antes talkshow, som är något av en legend här på Frizon. Måste ju passa på att gå dit nu, eftersom det är sista året det körs.

Klockan 13:00 invigdes Frizons fotbollsturnering, Kristen cup med sedvanlig elegans och pompa och ståt. Ska bli spännande att se vilket lag som tar hem sommarens mest prestigefyllda turnering.

Tog mig bort för att prova matutbudet på festivalen och hittade dessa fantastiska skyltar. Ett måste för den sociala Frizonminglaren.

Bestämde mig till slut för Falafel i pitabröd och jag kan avslöja att Frizon kan sin falafel. Mitt betyg: Fyra pepperonis av fem möjliga.

Glider runt bland utställarna på festivalområdet och vad ser jag? Credos generalsekreterare Daniel Älverbrandt sitter i strumpfötterna på taket av en husvagn och spelar gitarr och sjunger. Allt medan en credomedarbetare längre ner steker pannkakor. Världsklass.

Hiphopen har nått Frizon. Örebrobaserade Hansam bjöd på kritvit men dansant Hiphop i Bildatältet.

Avslutade eftermiddagen med att stå och lyssna en liten stund vid Virustältet. Det är ett spännande tält, Virustältet, här håller nätverket Kristen Underjord hov och bjuder på samtal, seminarier och te. EFS-prästen Tobias "Elof" Herrström talade bland annat om att vi i dag i vårt pluralistiska samhälle lever med ganska liknande förutsättningar som den första församlingen. Hoppfullt på något sätt.

Nu väntar nya äventyr.