Och med dessa två utlovade videor (se nedan) från våra panelsamtal avslutar jag den här bloggen. Eller, först tre tips.

Här kan ni läsa mitt reportage från Frizon som publiceras i Dagen i tisdags. Egentligen en omöjlig uppgift att sammanfatta Frizon på en så kort text, men jag valde att göra några olika nedslag under festivalen för att spegla något av den bredd som finns.

Här finns också en ledartext av Håkan Arenius, som riktar sig till de vuxna som möter de ungdomar som nu har kommit hem från Frizon. "Blir du skrämd av Frizon eller vad det står för? Då skrämmer du kanske iväg en ung människa som varit där, från Gud och kyrka." 

Och förresten, visst vet ni att man kommer in gratis på Frizon om man är över 50 år? Kanske är Frizon något att planera in i almanackan inför nästa år, inte bara för er 20-någonting som läser, utan även för er som blivit något äldre. Vi vill att ni ska vara där!

Tack för oss, och tack för att ni har läst och kommenterat! Fred!

Även panelsamtalet om ett kristet förhållningssätt till våld och vapen, som alltså hölls i Förtältet under Frizonfestivalen, finns nu till allmän beskådan.

Deltagarna i samtalet är Björn Cedersjö, teolog som jobbar på Sveriges kristna råd, Caroline Kyhlbäck, projektsekreterare för Salaams vänner - ett samverkansprojekt mellan Svenska muslimer för fred och Kristna freds, Martin Smedjeback, ickevåldsutbildare och fredsaktivist och Nils Lyckander, före detta FN-soldat i Kosovo.

(Filmen tar tyvärr slut innan samtalet är helt avslutat, men det finns 51 spännande minuter att se och lyssna på innan dess.)

Nu är samtalet som Wilhelm Blixt hade med Marcus Birro i Förtältet på Frizon uppladdat, så att ni alla kan se och lyssna. Enjoy!

Här kommer så äntlingen ytterligare ett filmat panelsamtal från Förtältet. Den här gången är det pastorn Patric Forsling och Tomas Näslund och Christian Lidskog från Blindside som pratar om varför de möter Gud i mörk musik. 

På grund av tekniska problem så kommer inte de andra videorna att kunna laddas upp förrän om några dagar. Men håll utkik, för då kommer ni att kunna se ett nära samtal med Marcus Birro och en intressant diskussion med bland andra en före detta FN-soldat och en ickevålds-utbildare om man måste vara pacifist för att vara kristen. Missa inte det!

Men först - Gud och den hårda musiken:

Rent materiellt har min packning ökat:

Signerad skiva, kjol och väska från Bra & Begagnat, mobilfodral och fågelpin från bandet Two Birds, Lina Mattebos bokdebut, texter från spokenwordartisten Dunderdan.

I hjärtat följer samtalen och mötena med hem. Seminarier, predikningar och panelsamtal från scenerna. Men kanske främst samtalen och mötena med Frizon-deltagare. I en toakö när tjejerna framför mig försökte göra ljud genom att blåsa i sina händer och jag hängde på och försökte lära dem. I kön till festivalbyrån med den nykristna killen och ett samtal om tro.

Men framförallt samtalet med tonårskillen som hade en skeptisk ton. Uppväxt i ett kristet hem men avvaktande, ifrågasättande, cynisk. Vi delade varandras funderingar och talade om att det inte är självklart att Gud finns, om att man måste få vända och vrida. Inte blint tacka, ta emot och acceptera allt som andra kristna säger.

Att mötas i samtal, att få komma innanför skalet, att bjudas in i en medmänniskas värld, det följer med mig hem från Frizon.

Jag avslutade inte med det vackraste vackra igår kväll (enligt mitt förra inlägg). Frizons sista spelning var av den galnaste galna sorten.

Pedros störda covers alá Balkan var 110 % galenskap. Och det var helt underbart! Bildatältet fylldes till bristningsgränsen av en publik som gick wild and crazy tillsammans med 13-manna bandet. Själv tryckte jag längst bak i ett hörn och bara nöjt av galenskapen.

Är Frizon vackert eller galet?

Kanske finns galenskapen i det vackra, och det vackra i galenskapen?

Kanske är Frizon helt enkelt bara galet vackert.

- Är alla här kristna eller? Vem vet, det kanske stänker över lite på oss också, utropar Promoe från scenen med glimten i ögat.

Frizon är en speciell festival. På vilken annan plats får en av Sveriges mest kontroversiella hiphop-grupper möta 3000 kristna ungdomar?

I vanliga fall handlar kristna konferenser och festivaler om att byggas upp. Att samlas och fylla på för att sedan gå ut i den vardagen. Att "stänka" på sig själv för att använda Looptroop-retorik.

Inget fel i det. Men Frizon jobbar på ett annat sätt. Räds inte världen utanför festivalstaketet utan bjuder gärna in den. För att det finns människor, band och talare som har något att säga till oss som kristna alldeles oavsett vad de själva tror eller inte tror på. Dessutom får de uppleva att det faktiskt finns platser där tusentals tänkande, älskande, livsbejakande ungdomar möts.

Sluta aldrig med det Frizon. Tack för i år.

Looptroop Rockers under onsdagens Frizonspelning i Magasinet.

Konsert med Two Birds. Musik, ljussättning och scen så fin att det gör ont.

Det amerikanska bandet Gungor som spelar lovsång ganska långt från Hillsong-style. Lovsång som går in i hjärtat och upp till Gud.

Det vackraste vackra.

En fin sista kväll på Frizon 2011.

Det här kan vara en av de finaste sakerna med Frizon:

På vägen mellan festivalområdet och den kursgård där artisterna och de som jobbar på festivalen bor, finns ett litet hus.

Redan får två år sedan fanns en liten oas utanför huset; en brun träbänk under några träd. På ryggstödet satt två lappar där det stod: "Rastplats Svenstorp" och "Vila dig en stund i skuggan".

I år har de fina människorna tagit sitt änglahyss flera steg framåt. Nu hänger det nämligen en neonljus-skylt ovanför bänken och de två fotöljerna där "Coffe" och en bild på en liten kaffekopp blinkar fram i rött och blått. Och på bordet bredvid soffan står en kaffetermos och några koppar.

En liten viloplats där man kan ta en kaffepaus på väg till eller från Frizon. Så himla fint!!

Frizons årliga insamlingsfest, Baluba, är ganska så ohejdad den med. Pengar samlas in till ett EFK-projekt i Mocambique genom att man betalar för tjänster eller varor. Man kunde betala för en kram, en kort lektion i ryska, att få se en kille ramla av en stol eller en åktur i kundvagn och allt går till projektet. Själv betalade jag för lite bibelmassage (att lyssna till Bibeln samtidigt som stela axlar knådades till) och en klippning.

Vågade dock inte prova killen som premiärklippte, men det var andra som inte tvekade.

Nu är det dags att dra sig mot Ladan. Sista kvällsgudstjänsten för det här Frizon. Hur gick det till??

På tal om den där möjlighetsångesten och Frizons drygt 200 programpunkter. Och om ensamhet, för den delen.

Så åt jag nyss lunch med en vän jag inte känner så väl. Han berättade att han blivit så trött på allt ytligt hejande och snabba samtal på kristna konfereneser - som nästan kan utveckla sig till en tävling i Hur många känner du? - att han bestämt sig för att välja ut några stycken på varje konferens han varit på i sommar som han bestämde träff med. För att verkligen prata och hinna komma under ytan. Det hade gett honom jättemycketm sa han.

Kvalitetstid mitt i ett myller av möjligheter. Så himla bra grej. 

Sprang förresten på fina killarna i Intohimo igår. I backstage-rummet fromma som lamm. På scenen rytande hardcorelejon.

Ser ni hur snygga och prydliga de ser ut för att vilken sekund som helst brisera likt en detonerad bomb?

Om några veckor drar grabbarna ut på USA-turné med Blindside och vi på IKON1931 har ett hett samarbete G med bandet inför turnén. Offentlig görs nästa vecka. Spännande. Minst sagt.

Det finns sammanhang när jag känner mig lite stel, tillbakadragen och hämmad. Jag känner av stämmningen: vad passar här? Hur uttrycker man sig här? Kan känna att det är bäst att inte säga rakt ut vad jag tänker. Bäst att överväga varje ord. Vara kontrollerad, behärskad.

Ibland är det sammanhanget i kyrkan.

Och det är klart att det är bra att tänka efter före. Alla ens tankar ska inte ut i offentligheten. Alla impulser passar sig inte.

Impro Allstar kan vara det mest obehärskade, mest hejdlösa, ohämmade och sprudlande som händer på Frizon. Teatersport när det är som bäst!

När ingenting övervägs eller begrundas, när impulserna får fritt spelrum och släpps fram totalt okontrollerat. Vad som helst kan hända och det händer. Som publik dras man med i det vilda, skrattar och applåderar utan att bedöma eller värdera om det som händer är lämpligt eller inte. Och det är befriande! Det är uppfriskande. Det är livsbejakande.

Att släppa hämningarna och bara låta livet hända. Låta tankar formuleras samtidigt som de uttalas, följa en impuls utan att veta vad som blir resultatet. Jag tror vi behöver det.

Impro Allstar fyllde Ladan på lördagseftermiddagen.

Nu har sista dagen på Frizon börjat. Märkligt.

På ett sätt går tiden långsamt här, eftersom det är fullt upp hela tiden och för att det är så mycket intryck och upplevelser. Men samtidigt går det så himla fort. I början känns festivalen evighetslång och sen helt plötsligt kan man räkna timmarna som är kvar.

Hittills har jag bland annat...

Varit på gudstjänst.

Hängt mycket i Förtältet och lyssnat på intressanta panelsamtal. Som här om kreativitet och konstnärsskap som en kanal för Gud.

Och själv hållit i samtal. Som här med Ellen Vingren (som ikväll spelar med sin duo Two birds och leder lovsång i Ladan under hela festivalen) om hennes erfarenheter av ensamhet.

Och som här, med pastorn Patric Forsling och Tomas Näslund och Christian Lindskog från Blindside, om att möta Gud i hård musik.

Jag utmanade även min kompis Linda i uppblåsbar-hinderbane-tävling.

Och vann!!

Jag har lyssnat på mycket bra musik. Som under konserten med Sounds of Nonno.

Och så har jag ätit glass!

Men även på en festival med flera tusen människor kan man vara ensam.

Det är lätt att glömma när man hör ihop med ett gäng som man självklart delar tält eller husvagn med. När det är självklart att någon vill äta lunch med mig eller drar med mig på nästa konsert eller seminarie. När man inte kan gå två meter utan att stöta på någon gammal bekant/klasskompis/vän som det ska kramas och hejjas på.

Vissa åker på Frizon helt själva. Andra finns i utkanten av något gäng som strax glömmer bort dem. Eller så hamnar man själv av någon annan anledning.

Ensamheten är fylld av skam och skuld. Och väldigt svår att prata om. Men på årets festival ville vi lyfta lite på locket.

På området sitter små citat eller fakta om ensamhet. För att vara en tankeväckare. För att den som har sitt självklara gäng kanske kommer ihåg att titta sig omkring i sin egen bekantskapskrets och se den som är ensam.

Varje dag hålls ett litet minisamtal under rubriken: Du är inte ensam om att vara ensam, där någon berättar om sina egna erfarenheter. Och sen inbjuds de som lyssnat att äta lunch ihop.

En Frizon-deltagare kommenterade att hon blivit förvånad över att få se en sådan programpunkt i festivalhäftet. Positivt överraskad av att ett sånt här ämne lyftes upp, när det aldrig pratas om annars.

Ensamhet är svårt. Under minisamtalen, på Linas seminarium och på en nätverksträff där det också samtalades om ämnet konstaterades det igen. Ensamhet är svårt.

Men vi måste i alla fall börja prata om det.

Då var det dags för mig att lämna denna fantastiska festival. Festivalen som verkligen lever upp till sitt namn. Det är en fri zon, en plats där man får vara sig själv och dela något så stort som Gud med varandra. En plats där glädjen är så påtaglig och där gemenskapen är a och o. Som Peter Haaland Svensson sa på ett seminarium om ensamhet i dag "Gud är gemenskap". Och han har så rätt. För den viktigaste personen är ju trots allt Herren, det är den gemenskap vi borde lägga störst vikt vid för att genom Honom möta andra människor. Få en gemenskap tillsammans med vänner där Gud får vara i centrum. Just nu, i lilla Torp på Närkeslätten, är Gud i centrum och det är med vemod jag lämnar denna plats. Denna värme och kärlek som bara sprider sig mer och mer mellan människor. När jag sitter här i vårt lilla pressrum sprider sig skratten, klappen och musiken in genom de tunna fönstrena. Och jag memorerar detta ögonblick. Låter det etsa sig fast i mitt minne för att plocka fram det snart igen och återuppleva det.

Över 200 programpunkter på ett stort antal scener. Det är vad som erbjuds på Frizon under drygt tre och en halv dagar.

När jag först får programmet så blir jag alltid pepp på allt spännande som finns att se på, lyssna på, diskutera och upptäcka.

Men efter ett tag blir jag bara stressad. Springer från det ena till det andra, men hinner liksom inte ta in nästan något. Och sörjer mer det jag missar än glädjer mig över det jag får vara med om. Så dumt. En bekant jag mötte i början av festivalen hade som plan att välja ett tält att sitta under en hel kväll. För att vara närvarande på en plats. Det tyckte jag lät fint.

Funkar inte helt för mig eftersom jag jobbar, och styrs av vad som borde bevakas och var jag ska medverka. Men ikväll har jag mellan jobb mest råkat ramla in på saker. Som på Öppen scen i Världens tält när jag bara skulle köpa en hallonmuffins. Bäst var dock publiken som var världens finaste, hyssjade varandra när bakgrundssorlet blev för högt och applåderade och jublade entusiastiskt till alla olika scenframträdanden.

Sen hamnade jag på Kulturscenen i klubb Labora där det bjöds på poesi, spoken word och standup. Och jag fick lyssna på min favorit Edit live! Har läst hennes blogg med poesi flera år, och hon är stundtals genialisk.

Ett litet smakprov från kvällen:

Hela Frizon kom till magasinet ikväll för att se storfavoriet Blindside. Folk stod packade utanför i väntan på insläpp. Och när konserten väl drog igång var det under rådande förvirring, övergångarna mellan låtarna funkade i början inte alls. Men publiken var nöjd ändå.

Igår blev jag intervjuad av SR P4 Örebro. Om Frizon, det seminarium om ensamhet som jag höll i förmiddags och om releasefesten för min nya bok som jag hade på Frizon igår kväll.

Den som vill kan lyssna här.

Så där ja!

Samtalet i Förtältet mellan Wilhelm Blixt och Marcus Birro lyfte som anat till helt andra höjder än framträdandet i Ladan. Birro bjöd på sig själv och spottade ur sig citat på löpande band.

Citat som inte bara roade för stunden utan faktiskt manar till eftertanke. Några smakprov:

"Jag har varit oerhört självcentrerad. Haft tröjor med mitt eget efternamn och ett copyright-C. Jag var så självcentrerad att jag ansåg att Gud hade övergett MIG. Bara en sådan sak. Idag tror jag inte det längre. När man får barn har man inte tid att vara självcentrerad längre."

"För mig är Jesus en rebell. Utan honom hade jag fortfarande suttit där och druckit Baileys".

- Vad skulle du skriva om du fick skriva vad som helst på en Expressenlöpsedel.

- "Jesus är här" Eller kanske "Thåström och Birro i unikt samarbete".  

Att gå på konsert, uppfyllas av musiken, känna basen i hela kroppen. Trummisen som går loss på sitt trumset med en energi och passion som smittar, en rytm som är omöjlig att stå still till. Det är glädje.

Här Royal Radios trummis in action på eftermiddagens spelning

Jag tror att jag gillar trummorna bäst. Av instrumenten i ett band, alltså. Ett fett trumsolo liksom, vad slår det? Fast å andra sidan, ett shysst gitarriff är också njutning. Kanske elgitarren är min favorit? Men pianot då? En pianoslinga kan ju göra en hel låt...!

Nä, det är som med tv-serien Vänner. Ibland är Chandler favoriten men sen kommer avsnittet när man bara älskar Pheobe. Ross är den tråkigaste tänker man i nåt avsnitt men sen charmas man av honom i ett annat. Det går inte att plocka ut en enda, det är ju tillsammans som de är bäst.

Och det är klart, man kan knappast bygga ett band på bara ett trumset. Så jag antar att det är okej att ändra sig ibland om vilket som är favoritinstrumentet.

Men idag tror jag i alla fall att jag gillar trummorna bäst.

Just nu:

Marcus Birro har Torpladan i besittning. Det är fullkomligt fullsatt. Ser ni honom vid den röda pilen? 

Det är puttrigt och trevligt. Men det känns på något sätt inte lika magiskt som förra gången. Kombinationen Birro och kristen ungdomsfestival känns inte lika crazy. Och uppträdandet som till stor del handlar om att retroaktivt förlöjliga trötta gymnasielärare, tröga socialtanter och depprockiga före detta flickvänner känns inte lika briljant.

Om en halvtimme gästar Birro IKON1931:s scen, Förtältet. Wilhelm Blixt intervjuar. Jag tror att det kommer att bli bättre. Det kommer att bli brilljant. Jag hoppas det.

Även på Frizons dass får man ta del av toapoesi av den lägre sorten om diverse exkrementer. Men ibland hittar man något annat. Som formuleringen av kallelsen alá 2010-tal:

"Lämna din dator och följ mig! Du ska få adda människor till mitt comunity!"

Morgonens bibelstudium hölls av Roland Spjuth, docent och lärare i systematisk teologi vid Örebro missionsskola, under temat Fred som också är temat på festivalen. Under denna vecka går han igenom bergspredikan och ger sina reflektioner och tankar. En av de saker Roland tog upp var det sexuella begäret mellan människor. Men att det inte är något fel med det, Gud har gett oss sexualiteten och därför är det i sig inte fel, det är när begäret av någon annan sliter sönder relationer som det går fel. Eftersom att vi har fått begäret av Gud ska vi heller inte försöka ta bort det, vi ska bara hantera det på rätt sätt. Till exempel, menar Roland Spjuth, inte säga till kvinnor att bära slöja för att täcka sin kropp, när det i själva verket är männen som måste ändra på sig. Ett påstående som nästan kom lite ur tomma luften och som provocerar inte bara dem som har det som tradition och livsstil, utan även mig, som tror och vet att valet att bära slöja i en del fall är och kan vara ett totalt självständigt beslut.

Över till det som detta inlägg egentligen skulle handla om. Spjuth växlade snabbt mellan olika ämnen som tas upp i just bergspredikan. Han pratade om mötet med Gud, att det är som att gå upp på ett berg och se morgonrodnaden. Det fantastiska mötet är något vi längtar efter, men också något vi är rädda för. Vi önskar ofta något som vi känner till, som vi med säkerhet vet är möjligt och som är gripbart. Gud vill inte att vi ska drömma oss bort, han vill att vi ska se verkligheten som den är och få se Guds verkliga rike och det otroliga möte som han ju faktiskt planerat för var och en av oss.

När jag lyssnar på Roland Spjuth känner jag att jag också vill gå upp på det där berget. Jag vill också se morgonrodnaden. Jag vill ha det där mötet. Jag försöker att inte drömma mig bort och fantisera om hur det skulle vara, för hur skulle vi någonsin kunna föreställa oss ett mötet med Gud? Jag vill säga att det mötet bara finns i drömmarna, för det gör det till stor del för mig, jag önskar och hoppas att jag någon gång ska få uppleva det. Men jag hoppas att det är mer än bara en dröm.

Frizon-frukost får man i påse:

Festivalhäftet plockas fram och dagens highlights ringas in.

"Varför har de lagt de båda mest intressanta seminarierna på samma tid?! Om jag springer från konserten kommer jag inte jättesent til samtalet i Ladan..." Det gäller att planera för att hinna med så mycket som möjligt!