Aldrig tidigare har så många människor besökt Gullbrannafestivalen. Årets biljettförsäljning visar på en ökning med hela 33 procent jämfört med i fjol. är lördagen summerades hade 3 000 besökare köpt festivalpass, 2009 var siffran knappt 2 300.

Och eftersom Gullbrannagården är en camping dit folk också "bara" kommer för att semestra, alltså utan en tanke på att det är festival, är det många som hänger utanför konsertställena och lyssnar i det fria.

– Fantastiskt roligt, säger Ewa Bylander, som tillsammans med sin man Magus jobbar som platschef på Gullbrannagården.

Och som om inte festivalrekordet skulle vara nog spränger campingen alla gränser. Det strålande vädret bidrar förstås, i kombination med det kraftigt ökande antalet festivalbesökare. Husvagnar och tält är nu inklämda på de mest osannolika platser på området.

– Det har aldrig varit så fullt som natt. Vi ligger 20 procent över förra årets beläggning. Just nu bor cirka 3 000 personer på området, mot vanligen 1 500–1 800. Det är rekord för alla tider, berättar Ewa Bylander.

Rekordsiffrorna märks tydligt på konserterna. Både kyrkan och Skeppet har varit fulla gång på gång. Till och med på avslutningskonserten med Samuel Ljungblahd, som började halv två i natt, var Skeppet knökafullt. När strålkastarna slocknat och publiken troppade av, rev sig artistbokaren Andreas Joakimson i huvudet samtidigt som han pustade ut:

– Hur ska vi toppa det här?

I dag söndag avslutas Gullbrannafestivalen med en gemensam gudstjänst.

Fredagskvällen på GF kännetecknades av några kära återseenden. Främst handlade det om Open Hands, en konstellation huvudsaklige bestående av gamla Koinnia-medlemmar med Abraham Laboriel i spetsen, och så Jerusalem, snart skivaktuella igen med första studioalbumet på sexton år.

Publiktrycket var mäktigt. Förväntan hög.

Att som artist möta en publik som är så taggad måste vara något alldeles extra. Och speciellt blev det, fast på olika sätt. Världsmusikerna från Kalifornien är så glada och framför sina sånger med en sådan lekfullhet att jag tror vi blev smittade varendaste en som var där. Förutom Laboriel på bas består Open Hands av Bill Maxwell, trummor, Justo Almario, diverse blåsinstrument och Greg Mathieson, klaviatur. Hans krulliga silverhår skulle förresten lätt kvalificera honom för att ta Morgan Freemans roll som Gud i "Bruce den allsmäktige" om en nyinspelning skulle bli aktuell. Vet faktiskt inte vad sm imponerar mest med dessa musiker, skickligheten, ödmjukheten eller den kristallklara Jesusglädjen som de förmedlar. Förmodligen kombinationen.

För egen del måste jag erkänna att jag är barnsligt förtjust i tanken på att de spelat med både Alison Krauss och Ray Charles. Och en hel hög andra världsartister också för den delen.

När det senare var dags för Jerusalem skanderade några i publiken "Jesus" i väntan på att bandet skulle inta scenen. Hur de än tänkte så kändes det rätt på något vis. Jerusalem bestod för kvällen av Peter Carlsohn, bas, Michael Ulvsgärd, trummor och Ulf Christiansson, gitarr och sång, förstås. Den här gången förstärktes de av Simon Höidal, gitarr,, och Harald Höidal, klaviatur. Jodå, de är bröder och norrmän.

Festivalspelningar har alltid sina begränsningar, på Gullbrannafestivalen stavas begränsningen 60 minuter, vilket är vad artisterna har till sitt förfogande. Det gör det svårt att sätta ihop den ultimata låtlistan. Tolv sånger hanns med, däribland "Plunder hell and populate heaven" som Jerusalem inte spelat live på mången god dag. Mest spännande var förstås smakprovet från nya skivan; ett melodiöst, riktigt rockigt nummer med namnet "Calling on", som för övrigt är inledningsspåret på plattan som enligt uppgift släpps den 22 oktober. Vad den ska heta får ni läsa i Dagen på onsdag. Hehe ...

Senare på natten fick GF-publiken ytterligare ett kärt återseende. Kraftigt försenade intog partybandet Fingerspitzgefühlers kyrkscenen och den fullpackade lokalen formligen exploderade när grabbarna gungade loss i "Volare". Femte gången gillt för vad som kan vara Sveriges roligaste dansbandsparodiband.

Som lite extra nördinfo bifogas här hela Jerusalems låtlista i Gullbranna:

1. Loves you more

2. In His Majestys service

3. Moderne man

4. Krigsman

5. Plunder hell and populate heaven

6. Hej lyssna

7. Rip my heart out

8. City on fire

9. Dancing on the head of the serpent

10. Risen

Extranummer:

11. Calling on

12. Noa

I fotboll och hockey pratas det ofta om MPF, Most Valuable Player, allstå mest värdefulle spelare. Just utkommen från Audiovisions timslånga rykande rockiga sejour på kyrkscenen slår mig uttrycket från till synes ingenstans. Fast i denna stund är läge att modifiera det en aning, till MJPM, Mest Jesus Per Mellansnack.

Den tävlingen kan Audiovision svårligen förlora. Inte ens på en kristen festival som Gullbranna.

Fast riktigt säker kan man ju aldrig vara. 22.15 i kväll spelar Jerusalem i Skeppet.

Har ägnat en timme av eftermiddagen åt att live-intervjua artister i kyrkan här på Gullbrannagården. Först Jonas Sandwall och sedan Ulf Christiansson. Det gick bra. Tror jag.

Med Sandwall handlade diskussionen om att ta betalt för musik eller inte. Jonas har just släppt ett soloalbum som har erbjuder folk att tanka ner gratis på sin hemsida. Drygt tusen har nappat. Hittils.

Plötsligt inser jag att halva intervjutimme gått och det är dags för Ulf Christiansson. Inser att vi borde haft ett musikinslag emellan, men då försvinner ju en massa tid från snacket med Uffe. Asch!

Så Ulf Christiansson tar plats på intervjupallen. Vi hinner inte mer än börja förrän hans iPhone ringer. "Ursäkta, jag måste ta det här. Det är Anticimex." Uffe lämnar kyrkan för att klara av samtalet med sina hantverkare och där står jag.

Frågar Jonas om han skulle kunna tänka sig att dra en låt. Det kan han! Och han gör det bra. Villken gudasänd kille! Medan han sjunger hinner Uffe tiillbaka och vi kan återuppta intervjun.

Tack Gud! Tack Anticimex!

Endast familjen Christianssons myror har nu något att frukta.

Torsdagskvällens konsert med Salvador utvecklades till rena dansfesten. Vad publiken egentligen hade förväntat sig – bandet gjorde sin första Sverigespelning – är oklart, men när Texasbandet gick av scenen hade publiken helt klart tagit de åtta musikerna till sina hjärtan. Salvador blandar latino med rock, spanska med engelska. Det är glatt, det är lekfullt och de 1 500 i Skeppet tycktes älska det.

Sällan har det dansats så på Gullbrannafestivalen. Vid något tillfälle tycktes faktiskt all uppmärksamhet ha hamnat på de dansande ute på golvet och inte på de spelande och sjungande på scenen.

Två killar precis där vi stod makade sig ett utrymme där de försökte överträffa varandra i hip hop-dans. Såna gånger spelar det ingen roll att man inte har hört låtarna tidigare.

PS. Måste bara återknyta till spelningen med Tomas Andersson Wij. Den timmen var helt magisk. Något undrade varför de lägger den bästa konserten redan tidigt första kvällen. En annan konstaterade träffsäkert att detta är ju som att få en storgäddan redan första dagen på fisketuren. Och, som redan sagts, Gustav Spetz och Per Eklund är det bästa kompband TAW haft. Ett perfekt format. DS.

Gud om du hör mig

jag kommer som den jag är

Gör nånting vacker

av allt som går sönder här

(ur "Gör nånting vackert" av Tomas Andersson Wij)

Kommer precis från Tomas Andersson Wijs spelning, en triumfartad återkomst till Gullbrannafestivalen som han inte gästat sedan början av 2000-talet. Den åldersmässigt rätt blandade publiken fick höra Tomas tillsammans med vad som måste vara hans bästa kompband någonsin. Här är hela låtlistan:

1. Svenska zoombies

2. Det ligger i luften

3. Tommy och hans mamma

4. När ditt tåg kommer

5. Allt är bättre än ingenting

6. Hälsingland

7. Sanningen om dig

8. Om det var Gud

9. Landet vi föddes i

10. Sommaren 77

11. Spår

12. Blues från Sverige

Extranummer:

13. Där får jag andas ut

Kuriosa i sammanhanget: Tomas var bara 17 år när han skrev Sanningen om dig.

Sånt är svårt att fatta,

En glad blåsorkester marscherade just förbi lägenheten där vi installerat oss på Gullbrannaområdet. "Oh, when the saints" – på en torsdag! Det är man minsann inte van vid.

I eftermiddag har festivalen rullat igång så sakteliga och i skrivande stund har gruppen (Lö:Da), ett spralligt gäng från Smålandsstenar, precis dragit igång på den närbelägna kyrkscenen. Basen och trummorna hörs tydligt i vår kåk. Repertoaren består av gamla väckelseklassiker som de hottar till – "Ovan där" i reggea-tappning till exempel.

Om drygt en halvtimme intar Tomas Andersson Wij med band stora scenen i Skeppet. Det blir grejer det. En promenad bland festivalutställarna och alla vimlare i alla åldrar skvallrar om att det är förväntan i luften. Stämningen är helt enkelt uppsluppen. 

Blåsorkestern är bara ett av många bevis på det.

Vad kan man egentligen säga om en musikfest som den i Gullbranna så här på förhand? Med VM-semifinalen mellan Tyskland och Spanien i färskt minne – ingenting! Tyskland var obesegrade och hade manglat allt motstånd, senast lågoddsaren Argentina. Spanien åkte på torsk direkt men hankade sig vidare till semi via den ena 1–0-segern efter den andra. Jag inte bara hoppades att Tyskland skulle vinna, jag trodde faktiskt att det skulle bli så. I stället blev det en repris på EM-finalen och bilderna växlade mellan en gråtande Bastian Schweinsteiger och en jublande Carles Puyol.

Har i veckor studerat laguppställningen för Gullbrannafestivalen 2010, men inser att slutresultatet är ytterst osäkert. Startfältet säger att det kan blir riktigt bra i år, men med fjolårets Six Pence None the Richer i färskt minne inser man att ju högre förväntningar desto större kan besvikelsen bli. Sångerskan Leigh Nash var ärligt talat inte särskilt taggad, och med tanke på hur mycket hon betyder för bandet, gjorde det omöjligt att nå några musikaliska höjder. Med andra var det precis tvärtom.

Om man ändå ska krafsa lite bland årets deltagare verkar talarna vara i högform. Gatuprästen från Göteborg, Marcus Olson gjorde bestående intryck på Nyhemsveckan strax före midsommar. Ett par som väcker höga förväntningar är Team Pommac (Kristian Renström och Petter Jacobs) från forna Jönköpingssuccén Punkt gör en oväntad men emotsedd comeback på GF. Att årets lovsångsband utgör stommen i tillika GF-aktuella Soulit känns också spännande.

En mängd utländska namn, varav några aldrig tidigare spelat i Sverige, kan nog sätta Skeppet i gungning rejält. Thebandwithnoname (England) är ute på avskedsturné, finska gothmetalbandet HB har aldrig gjort en svensk spelning. Ett kollektivboende folkrockare vid namn MewithoutYou är internationellt heta och om de inte fyller kyrkan på fredag kväll så lovar jag att gå hem från Gullbranna. Neweorldson är Kanadas eget Blues Brothers, fyra svängiga grabbar som älskar att få publiken att dansa. Texasbandet Salvador har lirat ihop i tio år, men först nu gör de det på en svensk scen. Danska Lingby avviker från rockfåran – gitarr, trombon, piano, dragspel och klockspel bådar för en annorlunda musikupplevelse.

Ytterligare ett utländskt namn är publikfavoriten från de senaste två åren, för detta Newsboysmedlemmen Paul Colman.

Gullbrannafestivalen håller på torsdag till söndag, men sista dagen är inga konserter, bara avslutningsgudstjänst. För den som bara har för avsikt att gå en av dagarna gäller det att tänka noga. Nostalgiker väljer nog fredag. Då kommer Open Hands med Abraham Laboriel, Justo Almario och Bill Maxwell, alla från 80-talssuccén Koinonia, en grupp som för övrigt firar 30-årsjubileum i år.

Skivaktuella hårdrockarna Audiovision med bland annat sångare från Narnia (Christian Liljegren) gör sin första GF-spelning, ett band som verkar i samma anda som Stryper. När det gäller gamla favoriter är dock min egen förväntan som allra störst när det gäller Jerusalem. Gruppen kommer med en hel binge nya låtar i bagaget. Nya skivan (Första studioalbumet sedan ”Prophet” 1994) släpps den 22 oktober. Gullbrannapubliken blir nog den första att höra materialet live.

En sak till utifrån fjolårets erfarenheter; tiomannabandet Elefant på kyrkscenen sent lördag kväll får inte missas. De svängde hejdlöst förra året.

15.00 i eftermiddag drar GF 2010 igång med båtrace i bäcken. En halvtimme senare är det dags för första konserten – Urban Chaos i Skeppet. Måste bestämma mig vad jag egentligen ska tycka om ett sådant bandnamn.