Ah, har ju glömt bort/inte hunnit med länklistan. Men här kommer det lite länkar frånd et senaste (varav en del inte är så nytt, men har du missat det kan du ju kolla in det).
Lovsång inte alltid synonymt med tillbedjan
Evangeliska Frikyrkans ung-kontor skriver om att inte bara fastna i sånger när man lovsjunger/tillber. Och när det gäller de sjungna sångerna, som kan bli både skrivna och sjungna med så mycket slentrian, kan det vara värt att påminna sig om Matt Redmans perspektiv
Hedersdoktorer förunnat?
Teologen David Nyström har reagerat på att Jonas Gardell vill slå fast sanningar och gärna hänvisar till sin hedersdoktor-titel för att ge det tyngd. Andra teologiska doktorer Nyström stött på har aldrig agerat likadant, konstaterar han. Dessutom rymms i det här flera intressanta saker, jag har fastnat för följande lilla paradox: Gardell vill å ena sidan betona att det inte går att säga saker med bestämdhet, som i samtalet med Stefan Swärd, och att man därför bör vara ödmjuk för att det finns andra tolkningar. Å andra vill han ofta slå fast hur saker ligger till och avfärda andras åsikter. Det där är intressant.
"Smörja om smörjelse"
Joachim Elsander, pastor i Korskyrkan Borlänge (EFK), sågar försvarsorden "Rör inte Herrens smorde".
Filadelfia 2020
Du har inte missat att Niklas Piensoho bloggar lite nu och då kring det framtidsprojekt som försigår i Filadefliakyrkan Stockholm, va?
Uppgörelse med Svenska kyrkan
Sofia Lilly Jönsson har en form av uppgörelse med Svenska kyrkan utifrån sin, tja vad ska man kalla den... hatkärlek? Hon har skrivit ett antal texter som kanske kommer landa i bokform så småningom, nu senast en riktad till Kyrkans tidning som tackade nej till erbjudandet om en intervju med skivaktuelle David Åhlén, bland annat med motiveringen att man skriver väldigt lite om "alla dessa trosvissa lovsångare" som finns i frikyrkligheten.
En tvättäkta Tomas
Trollkarlen Samuel Varg Thunberg "kommer ut" som tvivlare. Fast jag tycker inte det känns särskilt uppseendeväckande. Man ska komma ihåg att tvivel inte är motsatsen till tro, det är det otro som är. Jag brukar säga att tvivlet är den plats där tron söker fäste.
Sprang på en ny lovsångssamling på Spotify idag. Blandade artister, 28 sånger. Spännande, kanske möjligt att hitta lite ny och annorlunda lovsång?
Ack nej.
Allt låter som allt. Totalt strömlinjeformat. Gigantisk övervikt av män med gitarr, sjungandes texter med ungefär samma meningsbyggnad, spelandes sånger i snarlik takt och med liten variation rent musikaliskt. Akustisk pop/rock, typ.
Lovsång har helt klart blivit en genre. Och det kan aldrig vara bra, det utestänger i så fall såväl en hel del musikskapare (som har den udda smaken att skriva annan typ av musik...) och en hel del av de som ska stämma in med själ, hjärta och stämband (som har den udda smaken att tycka mer om annan typ av musik...)
Jag hade hoppats få bli överraskad den här gången. Men nej, lovsång var en genre denna gång också. Så nu efterlyser jag er hjälp med att sätta ihop "Lovsångens blandband". In på Spotify (klicka på länken) och lägg till goda lovsånger.
Och jo, det är okej med sånger som passar in i den klassiska mainstreem-känsla som jag beskrev här ovan. Men inte bara, okej?
Det är uppenbarligen fler än jag som förespråkar Equmenia som namn, istället för Samfundskyrkan. Inte överraskande, det visste jag redan.
Men den riktigt spännande tanken är att gå ett steg längre och helt enkelt låta de tre "modersamfunden" ta klivit in i det som redan existerar, det som de tre ungdomsförbunden redan byggt.
Jag tycker det vore spännande, nutid och framtid i ett. Och så skulle man kunna komma åt den där uppdelningen mellan unga och äldre som behöver ifrågasättas både nu och då.
I förra veckan var jag i Jönköping på Evangelistveckan, och där lyssnade jag bland annat till ett spännande samtal som bland annat Fredrik Wenell (pastor i Johanneskyrkan, Linköping) deltog i. Han sa, bland annat:
"Länge var exempelvis pingströrelsen och Örebromissionen (senare en del av Evangeliska Frikyrkan), som jag har mina rötter i, tveksamma till separat ungdomsverksamhet. Men man svängde av två skäl; Moralpanik kring sånt man menade behövde styras upp och att staten började ge bidrag (1950-talet) till verksamhet bland unga".
Och så har det förblivit. Eller ja, det har ökat, bara ökat. Inledningsvis kompletterande samlingar i församlingarna, sedan alltmer fristående ungdomsverksamheter som i praktiken ofta blev egna församlingar som man växte ut när man blev för gammal.
Så har det varit, och är, på lokal nivå. Och så har det varit, och är, på nationell nivå. Varje samfund (eller finns det något undantag?) har ett ungdomsförbund av något slag.
Det går förstås hitta en massa bra med det, det är ju långtifrån bara negativt, förstås. Det är klart att den viktiga och så avgörande ungdomstiden är förtjänt av extra resurser. Självfallet.
Men baksidan av myntet är det fristående, när det frikopllas ifrån det övriga och blir alltför självständigt. Seperationen av generationer är - jag har skrivit det förr och skriver det på nytt - ett stort bekymmer. Alla förlorar på det, både unga och äldre.
Men det är inte lätt att ändra på. När man väcker ett sånt här förslag - låt samfunden gå in i Equmenia - så kommer reaktionen snabbt: "Men då förlorar de sina statsbidrag, de måste ha ett eget namn och en egen organisation för att få det".
Cirkeln sluten. Det var på grund av statsbidrag som man startade det separata ungdomsdelen som sedan exalerat, det är på grund av statsbidragen som det fortsätter.
Hur vore det att fundera på den frågan utifrån annat än ekonomi först och främst? Borde inte teologi och ideologi gå före? Avgörande borde vara: Tror vi på detta, är detta det bästa för människors och Guds rikes utveckling?
I så fall kanske det är värt priset att förändra.
EFK Ung arbetar sedan några år utan statsbidrag, de fick beskedet att de var tvungna att förändra om de skulle fortsätta få dem eftersom de inte var "tillräckligt fristående" från Evangeliska Frikyrkan. De valde att inte förändra eftersom de inte ville bli för självstående.
Inte tillräckligt fristående... Så oerhört vackert.
Intressant med reaktionerna kring "Samfundskyrkan". De flesta verkar tveksamma eller helt avvisande och det lämnas en del andra namnförslag, bland annat "Ekumeniska Frikyrkan" vilket väl inte är så dumt (om man undantar att förkortningen blir EFK, det känns liksom redan taget).
Men om man ska välja spåret med det ekumeniska så finns det redan ett namn etablerat och inarbetat namn med gott rykte: Equmenia.
Ungdomsorganisationerna från de tre samfunden har ju redan gått samman (de hade kortare och snabbare väg till att hitta varandra och bygga gemensamt). Varför inte helt enkelt nyttja det namnet?
Jag kan tycka att det vore smart att ha ett gemensamt namn som inte innehåller ordet "kyrka" också, eftersom väl troligtvis de flesta församlingar kommer behålla sina nuvarande namn. Att då heta, typ, "Missionskyrkan i Borås - en del av Ekumeniska Frikyrkan" skulle kännas lite upprepande och konstigt. Kyrka hit och kyrka dit, liksom. Bättre då med "Missionskyrkan i Borås - en del av Equmenia", kan jag tycka.
Men det vore i och för sig synd om det som redan finns plötsligt ska få behöva heta "Equmenia Ung". Kanske kan det startas ett "Equmenia Gammal"...?
Fast allra bäst vore kanske att helt komma ifrån den där ständiga uppdelningen (som ju finns lite överallt inom kristenheten, inte bara här´) mellan ung och äldre. Och skulle det inte spara massa tid och kraft att helt enkelt låta de tre samfunden bli en del av det Equmenia som redan finns?
Då får man både nutid och framtid i ett, bryter (i alla fall delvis) uppdelningen mellan yngre och äldre samt sparar energi som istället kan ägnas åt det centrala uppdraget.
Det är förstås en djärv tanke, och kanske finns det en del organisatoriska bekymmer med det. Troligtvis, det är ju enklare att slänga ut det så här än att genomföra det. Men jag kan inte låta bli att lockas av tanken. In med de äldre i Equmenia, helt enkelt.
Då var det tåg igen, från Borlänge denna gång. Givande helg, på alla sätt. Roligt att dela gemenskap med vänner man aldrig tidigare mött och upptäcka hur mycket man har gemensamt.
Igår och idag på förmiddagen har vi (eller ja, mycket jag eftersom det var jag som hade micken, men även viss dialog och en hel del samtal kring samlingarna) berört frågan kring steget från tonår in i vuxenlivet, att ta sig igenom sin egen Emmausvandring där det tidigare självklara ska hitta nytt fäste utan den tidigare så starka gemenskapen.
Jag visste att det var så redan innan jag skrev bok i ämnet, men det blir bara tydligare och tydligare för mig hur mycket vi bär den här problematiken tillsammans i svensk kristentenhet. Olika traditioner, samma smärta och utmaning. Att ta steget in i det nya skedet av livet, som är så annorlunda mot barn-och tonårstiden, med tron och församlingsengagemanget i behåll är svårt för väldigt många. Det är tydligt.
Jag tror det är viktigt att fundera kring det, lyfta problematiken. Våga möta det svåra, fundera, be och studera. Jag tror inte att det finns någon enkel manual att ta tag i, en "sju nycklar till framgång" som gäller överallt och hela tiden. Vi har olika situationer på olika platser och med skiftande praktiska utmaningar. Så är det förstås, det går inte kopiera utan man måste gräva där man står.
Men jag tror det finns principer att fundera kring, som är allmängiltiga, och som varje församling kan ta med in i sitt eget byggande. Det är kring dem vi funderat de här dagarna utifrån exempelvis texten om Emmausvandrarna. Att ta den som utgångspunkten i hur man möter och leder en människa vidare till en levande tro i en ny tid ger goda möjligheter för att hitta rätt i en stor utmaning.
Tack Borlänge för goda dagar, och allt gott i utmaningen att vara församlingar där människor kan växa till.
Läser nyheten om att det gemensamma namnet för Missions-, Baptist- och Metodistkyrkan föreslås bli - Samfundskyrkan.
Jag satt med goda vänner på Evangelistveckan i går och funderade någon minut på vad namnet skulle kunna bli. Det här alternativt kom inte upp, kan jag säga.
"Samfundskyrkan är ett namn som inte har någon "wow-faktor"", säger Jonas Edenvik vid Edenvik Strategisk kommunikation & Reklambyrå som tagit fram förslaget.
Det har han ju rätt i, fullständigt rätt. Wow-faktorn är ytterst minimal. Och en Wow-faktor är naturligtvis inget självändamål. Det borde däremot signalvärdet vara. Och inte är det väl samfund som är det centrala och viktiga i sammanhanget?
Det här är alltså ett sammangående, en väg vidare från invanda samfundsspår. En chans att bygga något nytt. Och det görs i en tid där allt färre tycks bry sig om just samfund, kollar man md unga så är det mindre viktigt än någonsin. Utifrån det perspektivet är namnförslaget oerhört förvånande, minst sagt.
Jag är förvisso inte konsult kring sånt här, men dristar mig ändå till att ge några namnförslag som dyker upp rent spontant, efter någon minuts fundering:
Lärjungakyrkan. Efterföljelsekyrkan. Jesuskyrkan.
Där har ni tre namn som jag tycker riktar in sig på något centralt och viktigt, som signalerar den "trygghet och stabilitet" (för att låna Jonas Edenviks ord om förslaget Samfundskyrkan) som en kyrka mår bra av och behöver.
Efter två dagar på Evangelistveckan sitter jag nu på ett morgontåg i riktning Borlänge. Kan bara minnas att jag varit där vid något enstaka tillfälle tidigare, i samband med lunchstopp på bussresa till läger i Åre. Kupolen hette stället där McDonalds låg, vill jag minnas.
Därefter tar min egen på plats-kunskap om Borlänge stopp. Ska bli kul att se något litet mer.
Fast jag inser att min kunskap lär vara begränsad även efter denna helg. Är på plats i 26 timmar och ska under den tiden tala vid fyrs samlingar (utifrån min boks tema om unga och församlingen). Till Kupolen kommer jag i alla fall kunna lägga Kvarnforskyrkan (EFK), det är en sak som är säker.
Extra roligt med de här dagarna är att det är tvärekumeniskt, nästintill alla (om jag förstått det rätt) församlingar i stan ordnar den här helgen tillsammans. Kul, och väldigt naturligt kring det här temat. Alla samfund och rörelser tycks nämligen ha samma problematik med att många av de unga som finns med under sina tonår växer bort från när de växer upp.
Hoppas att den här helgen kan få betyda något för att bryta den trenden.
Och på tal om det här med att engagera flera sinnen - utanför pingstkyrkan i Jönköping finns dessa dagar en möjlighet att testa om man är djärv (konferens tema: "Varma, djärva och växande församlingar").
En isvägg att klättra upp för.
Gårdagens eftermiddag lyfte ett antal församlingsexempel under en intressant och spännande samling. Jag skrev en kort nyhetstext, och dessutom en kommentar kring något jag funderat mycket på och kom att tänka på under eftermiddagen igår.
Vikten av att inspireras av andra men inte kopiera.
Jag minns en samling, just i denna kyrkolokal, Pingst Jönköping. Det var andra halvan av 1990-talet och det var Willow Creek-konferens, en av de första. Bill Hybels var på plats och berättade sin församlings story. Och hemligheten, berättade han, var denna:
De hade läst apostlagärningarna andra kapitel, om församlingen där, och därefter funderat - hur tillämpar och lever vi ut detta i Chicago nu?
Det var oerhört inspirerande. Han borde åkt hem efter det, eller så borde vi andra ha gjort det. För se kom berättelserna om hur de hade gjort, hur de la upp sin söndagsskola, hur de använde drama och annat. De sa kanske inte församlingar skulle åka hem och göra som de gjort, men så blev det i stor usträckning.
Men Skövde, Fagersta, Luleå, Askersund, Borås, Lycksele, Lund, Umeå, Kalix, Göteborg, Nässjö, Karlstad - ingen av dem är Chicago. Det finns stora skillnader, på så många sätt.
Läxan, inspirationen, från Hybels frånd en dagen borde ha varit att åka hem och läsa och apostlagärningarna 2 och börja fundera kring den egna staden i den egna tiden. Likadant nu. De exempel som berättades igår är i första hand inte något att kopiera, det är att inspireras av.
En hjälp att förstå att det går, om man gräver där man står och inte där någon annan befinner sig.
Och här har ni den, uppgörelsen på innebandymatchen. 5-5 efter full tid, efter en osannolik upphämtning av föreståndarna. Efter de gick de in med en mentalt övertag i straffläggningen, och så här gick det.
Sommarens fotbollsmatch på Nyhemsveckan fick ikväll sin fortsättning i en innebandymacth på Evangelistveckan, mellan föreståndare och medarbetare i pingströrelsen.
Även denna gång skedde arrangemanget till förmån för församlingsplantering; alla församlingar betalade för att deras pastor skulle medverka och dessutom togs det upp en kollekt i pausen. Sen dubblar Pingst - Fria församlingar i samverkan den insamlade summan.
Här har ni ett klipp från den första perioden, när medarbetarna tog initiativet vilekt de behöll länge. De ledde med 5-2 när det var tre minuter kvar men då började upphämtningen. Med osannolika tre sekunder kvar kvitterade föreståndarna. Straffar fick avgöra.
Hur det gick där, det återkommer jag till. Spelade in det rafflande slutet men det har inte laddat upp än.
Det illustrativa har Evangelistveckan varit väldigt bra på de senaste åren. Gärna använt drama och dans för att tydliggöra ett budskap, och förra året när temat var "Brinnande hjärtan" hade man en elsprutare som tände ett hjärta.
Och i år gör de det igen. På väg in i kyrkan står stora skålar med (förutom choklad) hjärtan.
Värmande hjärtan är det: "Knäpp på metallbiten i hjärtat, hjärtat kommer då bli varmt", står det på instruktionen. Och minsann, det funkar, funkar alldeles utmärkt och blir en slags predikan.
Man ska inte underskatta att göra budskap fysiska, låta det drabba fler sinnen än hörsel. De har en tendens att drabba tydligare och framförallt leva kvar längre då.
Årets internationella talare på Evangelistveckan är Chilly Chilton från Detroit. En ny bekantskap, och jag hörde på Chatrine Carlson att hon var aningen nervös inför besöket. Hon hade bara hört honom via internet men rekommendationerna var goda. Så lite av en chansning var det.
Och helt ärligt, en del av de internationella besöken på de här konferenserna genom åren har varit allt annat än lyckade. En del har alltför tydligt känts från ett helt annat sammanhang, med väldigt lite relevans in i svenskt liv. Men så känns det inte med Chilly Chilton. Han känns snarare som en chansning som verkligen gick hem.
Han avslutade just sin första predikan och har uppmanat alla att bli - ett träd.
Och inte vilket träd som helst utan det som tullindrivaren Sackaios klättrade upp i.
"Vi behöver bli träd som människor kan klättra upp i och få syn på Jesus från. Hur kan vi lyfta människor så att de får se Honom? Tänk om vi kunde få vara människor som människor utbrister "Jag ser Honom, jag ser Jesus" när de möter!"
Chilton betonade att det där mötet inte skedde i en kyrka, det skedde på en väg. jesus var på väg till Jerusalem, men han hade tid att söka upp och rädda det förlorade. Han hade alltid tid med det ochd et bör prägla hans efterföljare också.
"Kom ihåg: Du är inte den slutgiltiga attraktionen - det är Jesus. Det är helt okej om de inte stannar i trädet. Vi behöver vara en plats där de kan upptäcka Jesus men sen måste de kunna vandra med honom".
Det handlar om att skapa lärjungar, att leda till förändring. precis som Jesus ledde Sackaios till ett förändrat liv.
Försökte fånga lite känsla under inledningsmötet. Har inte hunnit titta på det själv än, så om du är snabb så får du premiärtitten. Exklusivt som bara den.
"Ropa till Gud", heter lovsången som sjungs här. En modern klassiker. Och det kan faktiskt sägas som en spontan anteckning hittills - det är inte så mycket nya lovsånger utan ganska många med i alla fall sisådär tio år på nacken.
Inte imponerande gammalt naturligtvis, men tendensen har annars varit att det antingen ska vara riktigt gammalt eller riktigt nytt.
Förresten, ni missade väl inte texten i gårdagens tidning om längtan efter en generationsväxling i pingströrelsen? Inte på bekostnad av de äldre, förstås - de församlingar som inte vill ta tillvara på erfarenhet och mognad kommer missa något viktigt.
Men när de yngre generationerna inte får axla ansvar missas också något väsentligt.
Tänkte tipsa om den här texten som jag skrev i slutet av Predikantveckan 2008. Jag tycker att den på ett bra sätt tydliggör problematiken samt Pelle Hörnmarks längtan efter att vända utvecklingen.
Chatrine Carlson, föreståndare i Jönköping pingst, står och drömmer på estraden i Evangelistveckans inledningsmöte. Hon är ivrig, ibland nästan forcerad. Entusiasmen är påtaglig.
"Varma, djärva och växande församlingar" är temat för konferensen och för predikan. Chatrine Carlson utgår ifrån bibeltexten där Jesus möter en Samarisk kvinna (Joh. 4) och talar om hur han han sammanfattade allt i temat i det mötet, hur han rev barriärer och murar. Chatrine Carlson
"Jesus rev många av den tiden murar - köns-, ras-, religions-, politiska murar för att nå henne med evangeliet".
Kvinnan sa "Hur kan du som är jude be mig om vatten, jag är en samarisk kvinna" och Chatrine Carlson gjorde en jämförelse som var en utmaning:
"Tänk om vi kunde vara lika djärva så att vi skulle få såna frågor från omgivning: "Hur kan du som är kristen bjuda in mig till kyrkan, jag är ju muslim?". Eller: "Hur kan du som kristen bjuda in mig till din cellgrupp, jag är ju homosexuell?"
Nåd och sanning. Det präglade Jesus såpass att han blev omtalad för det. Tänk om det kunde bli likadant med dagens pingströrelse, drömde Chatrine Carlson.
"Vad präglar oss, är det Jesu sätt? Eller är det fariseernas?"
Varmt framfört av Chatrine Carlson, rakt igenom. Men djärvt, i längtan efter tillväxt.
Sitter på tåget till Jönköping för att bevaka pingstkonferensen Evangelistveckan, som i dessa tider av effektisering allt mer kommit att förkortas E-veckan. Kanske för att den inte, på samma sätt som förr, är riktad till just evangelister utan är bredare. På gott och ont, kanske.
Hursomhelst, tänkte bara säga att det blir en del bloggande från Jönköping i dag och i morgon, så håll lite koll här om du är nyfiken. Jag är dock inte där som enbart bloggare utan ska försöka skriva artiklar och fotografera till morgondagens tidning också, så förvänta dig något rimligt under denna dag. Men ändå, det som blir kan förhoppningsvis vara värt en titt.
Du kan även följa mitt twittrande från E-veckan, tillsammans med alla andras, här på bloggen.
Det här hade jag tänkt registrera i ett blogginlägg direkt efter att jag först hörde det för några veckor sedan, men det föll bort. Och det gör väl inte så där jättemycket, precis.
Men lite roligt är det, så det får bli en smärre bloggpost kring det nu och här.
Alcazars bidrag i årets Melodifestival (som åkte ut i lördags) innehåller en inlånad klassisk strof: "This little light of mine, I´m gonna let it shine". Den textraden sitter så djupt i mig från alla gånger den sjungits i kyrkor att jag reagerade direkt när jag hörde den, trots att den nu var planterad i ett annat sammanhang och i en annan melodi.
Och jag är säker på att jag inte var ensam. Den sången är söndagskolelåten framför andra för många, gissningsvis vandrade en del tankar iväg till barnatro och annat som förknippas med de där orden.
Man ska naturligtvis inte överdriva det och får för sig att det här var någon slags evangelisationskampanj. Men det vore även ett misstag att underskatta det, tror jag. Gud rör sig nämligen som han vill, använder vad han vill i sitt ständiga sökande efter människor. Stenar ropar.
Sitter här och funderar lite kring Jonas Gardell och hans "Åh, Herregud!". Det är jag bevisligen inte ensam om. Många är de bloggare som skrivit senaste veckan, än fler de som kommenterat bloggar och artiklar här på Dagen eller annanstans.
Han berör och upprör. Jag gillar det. Uppskattar samtalet och funderingarna som kommer igång, som stöts och blöts. Tycker om att vissa hittar saker de vill understryka i Gardells program, att de passar på att berätta sin historia och syn på Gud. Gillar att andra tar spjärn i vad han säger för att föra fram en åsikt som inte ligger i linje med Gardells (så gjorde jag själv).
Bra så.
Men det finns något annat som också blivit tydligt senaste veckan. Det är väl inte direkt chockerande, det har synts förr, men det har kanske blivit påtagligare än på länge. De hårda orden, fördömandet. De som tycker att man inte ska lyssna till Jonas Gardell och samtidigt knappt verkar göra annat själva - helt upptagna med att skriva bloggkommenterarer om att han inte borde få yttra sig om Gud.
Det begriper jag inte. Vad är det för oro och för rädsla bakom det? Om bara den som tycker och tänker som jag kring Gud och kristen tro ska få yttra sig och bli bemött med respekt - var hamnar vi då? En del tänker säkert "väckelse!". Tänk, jag tror precis tvärtom.
Den som inte kan lyssna, som inte kan samtala, blir snabbt ensam med sin pulpet. Där i kan han/hon vara radikal (enligt sin egen definition), men till vilken nytta? Jag är övertygad om att nutiden - eller ja, alla tider egentligen men inte nutiden mindre - behöver lyssnande och samtalande kristna. Man behöver inte sluta tala och skriva själv för det nämligen, man behöver inte upphöra att vara tydlig med var man själv står. Skillnanden är att man blir lyssnad till om man lyssnar.
Det är egentligen väldigt grundläggande och enkelt: Det handlar om människovärde, om att bemöta och behandla andra människor med respekt. Därför gillar jag Ulf Ekmans slutkläm på bloggposten där han tydligt markerar mot mycket (kanske till och med det mesta) av Jonas Gardells teologiska uppfattningar:
"En sak till... att slunga förbannelser är fullständigt ovärdigt kristna. Varje människa bör behandlas med respekt!"
Har man inte det riktigt klart för sig, ja då bör man överväga att vara tyst både i det offentliga rummet och i näromgivningen.
Och det är värt att betänka inte bara gentemot icketroende utan även i förhållande till andra kristna. Så här skrev amerikanske pastorn Rick Warren på Twitter häromdagen:
"Jesus grieves everytime I'm more ready to die for a doctrinal/political view than for the ChristianBrother I disagree with".
Fritt översatt: "Det smärtar Jesus varje gång jag är mer redo att dö för en doktrin/politisk åsikt än för det kristna syskon som jag inte är överens med".
Gissar att många av er såg Jonas Gardells "Åh, Herregud!" igår kväll. Jag också.
Finns mycket man skulle kunna kommentera eller fundera kring, för det är ju så Gardell jobbar i mycket - provocerar, utmanar, vill få igång lyssnaren/tittaren. Inte sällan väljer (jo, jag tror att han just väljer det) han att gå ett steg längre för att skapa reaktioner.
När jag tittat klart dröjer jag mig kvar vid i synnerhet en sak: Jonas Gardells återkommande (genom böcker, intervjuer och nu även här) upprepning kring behovet av att välja vilken bild av Gud i Bibeln som är den rätta och som vi tror på. Förenklat: Tror vi på Gamla eller Nya testamentets Gud? Den frågan är ständigt central i Gardells funderingar.
Och visst, jag känner igen den där kampen och funderingarna kring hur det hela hänger ihop, hur de olika bilder av Gud som målas upp förhåller sig till varandra. Det kräver sina funderingar, samtal och studier. Absolut.
Men jag kommer inte till samma slutsats som Katia Lidell, präst i Svenska Kyrkan, som formulerade sig så här i programmet: "Någonstans måste man bestämma sig, tycker jag, är Gud allsmäktig eller god?".
Jag har problem med den här formen av "antingen-eller"-tanke. Det vore enklare om det gick att rama in Gud på det sättet, men jag är tveksam. Jag tycker snarare att Gud ofta utmålas som "både-och" i Bibeln: allsmäktig och god, nåd och sanning, etcetera.
"Han är motstridig, motsägelsefull - Gudsekvationen går inte ihop", sa Gardell i tv-programmet.
Ja, Gud är motstridig, bilderna/sidorna av honom kan kännas motsägelsefulla. Och att "Gudsekvationen" inte är så enkel att få ihop, behöver det vara samma sak som att vi måste avskriva det ena till förmån för det andra? Eller är det snarare ett bevis för att Gud är något mycket mer än vad vi är - att vi liksom inte riktigt får det grepp vi skulle vilja, att orden och tanken inte helt räcker till för att helt fånga honom. Vi kan säga och tänka en massa om Gud, vrida och vända på det, försöka få ihop det logiskt utifrån vårt perspektiv - men ändå räcker det inte. Gud är större, mer.
"De föreställningar vi gör, de bilder vi gör av Gud är aldrig Gud i sig utan just bilder och föreställningar av Gud".
Så sa Jonas Gardell i tv igår och det ligger mycket i det. Men frågan är: Borde den principen enbart riktas gentemot de bilder och föreställningar som andra gjort genom historien? Borde det inte lika mycket riktas mot de egna bilderna och föreställningarna om att Gud är "antingen-eller" istället för "både-och"?
Ps. För allmäna reflektioner/åsikter kring Gardell och programmet - kommentera här Ds.
Förra veckan släpptes Tomas Andersson Wijs nya skiva "Spår". Idag har vi en stor och intressant intervju med Wij om att växa upp, psalmsång och mycket annat, missa inte den. Och skaffa skivan, det är den värd. Här hittar du min recension och dessutom "återrecensioner" av hans tidigare album.
Och som om inte detta vore nog: Jag skapade en Spotifylista med några av Tomas Andersson Wijs, i mina ögon, allra bästa låtar från de tidigare skivorna. Kanske lite speciellt för dig som ännu inte upptäckt honom. Då är det dags nu.
Jag fascineras - nej, imponeras är nog ett bättre ord - av Stefan Swärds engagemang för tonåringar. Jag har förvisso bara följt det på distans, via typ hans blogg, men det är omöjligt att inte få viss respekt för att en samfundsordförande, församlingsföreståndare, debattör och allt vad han nu är (många titlar har han) bland annat är ute en del fredagsnätter med Ungdomkyrkan Konnekt och bjuder på pannkakor och pratar med unga om Jesus.
Sånt är alldeles för ovanligt - alltför många församlingsföreståndare och andra ledare har släppt tonårsgenerationen till andra, yngre ledare. Stort misstag, det är klart att det behövs äldre, kloka ledare med goda perspektiv i just den ålder där så många avgör sig för eller emot kristen tro. Ta Swärd till föredöme!
Häromveckan skrev dock Stefan Swärd ett blogginlägg som jag reagerar lite dubbelt kring.
"Jag har en dröm, att få starta upp en helt ny tonårskyrka i Stockholm, som är helt fokuserad på att nå tonåringar, med gudstjänster för tonåringar, som får med sig helt vanliga tonåringar. Jag skulle vilja öppna upp hela Elimkyrkan för den generationen".
Så skrev han, bland annat, i ett inlägg som var kortfattat och utan detaljer kring hans tänk i frågan. Och jag gillar som sagt den där passionen och han helt rätt i sitt upprop - alltför få tonåringar berörs av någon församlings arbete.
Men jag ser även klara risker med "tonårskyrka" och alltför mycket av "gudstjänster för tonåringar". Jag tror säkert att det kan fungera och fylla en viktig funktion, men jag har sett alldeles för mycket av församlingsarbete som nått massor av tonåringar men sedan gett väldigt lite resultat i förlängningen. Alltför få tar med sig församlingsengagemanget och gudstron in i vuxenlivet, helt enkelt.
Det är förstås inte bra om man hamnar i diket "få eller inga tonåringar" heller, för då är ju möjligheten att forma bestående lärjungar än mindre. Men drömmen är församlingar som kan nå många tonåringar och samtidigt ge en grund som håller samt har förmågan att leda vidare in i den nya perioden av livet.
Där har Elimkyrkan i Stockholm, tillsammans med alla andra församlingar, den stora utmaningen. Inte bara att nå tonåringar utan att även leda dem till nästa steg.
Och då tror jag att man ska se upp med att hamna för mycket i "tonårskyrka"-tanken, där den blir fristående och blir något man som faktiskt växer ur. Bättre än inget - absolut - men inte bästa alternativet. Jag tror att separata samlingar för en viss åldersgrupp (barn, tonåringar, småbarnsföräldrar, daglediga etcetera) kan vara ett utmärkt och nödvändigt komplement till den gemensamma allgenerationsgudstjänsten, men jag ser det inte som en ersättning.
Så frågan är kanske snarast: Hur blir Elimkyrkan Stockholm (och andra kyrkor) en kyrka för alla generationer där den viktiga och avgörande tonårstiden får stor plats?
Just det ja, var som sagt med i "Kväll med Ulf Ekman" i förra veckan för att prata om ungdom och församling tillsammans med Joakim Lundqvist som leder ungdomsorganisationen Ny Generation.
I väntan på den egna medverkan gjorde jag en liten bakom kulisserna-inspelning som jag nu lagt ut på Youtube. Det är lite fladdrigt, lite knepigt med ljud och ljus här och var men ni får ta det som det är. Det ger hursomhelst en liten känsla av hur det ser ut i studion och hur inspelningen gick till, med producent Daniel Severin som spindeln i nätet och omtagningar när något blev fel.
Ibland kan resande innebära massor med tid för bloggande. Så dock inte denna gång, tyvärr. En liten uppdatering nu, dock.
I tisdags kväll var det fördjupningskväll i Sävedalens missionskyrka som gällde, och jag tyckte vi hade en riktigt bra kväll tillsammans. Det märks att det finns en stor smärta kring ämnet "Unga växer bort från kyrka och tro när de växer upp" - så många egna personliga erfarenheter - men det finns också hopp om en förändring.
Jag är så fascinerad av det exempel Jesus ger kring Emmausvandrarna och jag märker - varje gång - när jag talar i det här ämnet hur det slår an just där. Hur hoppet tänds, hur hjärtan börjar brinna. Precis som hos de där Emmaunsvandrarna. Utifrån det exemplet menar jag att det finns tydlig vägledning för att tonåringar in i en tro som bär även i vuxenlivet.
Därefter blev det onsdag, som innebar tre intervjuer och en flygresa Landvetter-Arlanda. Och titta vem jag stötte ihop med då.
Det blev lite suddigt, men kanske syns det att det är Tomas Sjödin, trots allt. Han - känd för sina böcker och goda talarkonst - skulle till Gävle och predika. Vi skiljdes åt på Arlanda och jag begav mig till Uppsala där jag gjorde ytterligare en intervju innan det var dags för inspelningen av "Kväll med Ulf Ekman" som sänds i Kanal 10 och på Livets ord play ikväll.
Kanske blir det något mer skrivet här om inspelningen och programmet under nästa vecka, jag skulle tro det (filmade och plåtade lite bakom kulisserna), men nu orkar jag inte. Har (efter smärtan och sorgen efter ishockeyn i morse...) suttit på ett antal tåg ochs krivit ut de där intervjuerna som jag gjorde igår. Två av dem kommer på tisdag, en slags fristående fortsättning på artiklarna om fastan från förra vecka, kan man säga.
Men nu pustar jag ut och njuter av att ha landat i hemmet igen. Borta bra... På lördag bär det iväg igen, till Skövde pingstförsamling denna gång. Men det är min hemförsamling det, där fanns jag med under mina viktiga tonår. Så det är som att komma hem det också, på sätt och vis.
Idag dök min bok upp för läsning på nätet. Eller ja, delar av den i alla fall: Förordet (av Niklas Piensoho), prologen och en bit av kapitel ett. Ingen helhet således, men lite känsla för stil och innehåll kan det nog ge åtminstone.
Ett smakprov, helt enkelt