Just när man trodde att man sett och läst allt så dyker något nytt upp. Via min kusin Camilla Baglers facebook hittar jag följande notis. 

Någonstans hoppas man ju att den är fabricerad, men jag befarar att så inte är fallet. En snabb googling gör gällande att den tycks äkta, dock är den inte ny utan tycks vara från sisådär 2005.

Kommer att tänka på den här gamla bloggposten och riktar samma uppmaning på nytt: Säg hej till människor, fortsätt le. När det verkar ha blivit så udda att somliga ser det som ett mycket märkligt beteende är det dags att växla upp och göra motstånd.

Dags att börja ofreda, helt enkelt.

Det stönas, suckas och förfasas en hel del kring förändringar och förnyelser inom församlingar och samfund just nu.

Det är på många sätt förståeligt, förändringar är ofta jobbiga och svåra och åsikterna går isär kring vad som ska göras och inte, vad som är rätt och fel.

Men lite roligt är det när sådana kommentarer har drag av "Detta nya kan jag inte se i Bibeln, vi ska hålla oss till det som står där i och inte använda den här världens metoder".

Och publiceras på Facebook, Twitter eller annat modernt forum.

Får ett mail från en god vän som läste Marcus Birros krönika häromdagen och tyckte den var uppfriskande, "provocerande som en krönika skall vara för att vara intressant."

Därefter läste han i tidningen om de skarpa reaktionerna efteråt. Han skriver vidare:

"Idag har jag bläddrat lite bland kommentarerna på dagen.se och nu blev jag helt ställd. Vad är det för språkbruk som utvecklats? Även de som håller på Birro använder ju ett vårdslöst och respektlöst språk. Så har jag aldrig hört folk kommunicera så inom affärsvärlden där jag befinner mig. Här har vi ju ofta mycket olika åsikter inom och utom företagen och tycker det är helt normalt. Vi argumenterar för vår ståndpunkt men är alltid angelägna att inte "mobba" eller förringa människor. Även i hetsiga politiska debatter så försöker de flesta skilja på sak och person."

Mycket tänkvärt, tycker jag. Det må vara förståligt att man vässar pennan och ger igen med samma mynt som man själv eller det man står för drabbats av, men det är även beklagligt. Konstruktivt och respektfullt är det inte. 

Det kan finnas anledning att fundera kring varför en del reagerar så skarpt och skriver som det gör till och om Marcus Birro. Men det kan även finnas anledning att fundera på hur man skriver om dem. 

Det blev som sagt mindre sociala medier och mer böcker under helgernas ledigheter kring jul. Bland annat läste jag Zlatans självbiografi, inte minst intressant gällande resan från utanförskapet till elitscenen. fascinerande. 

Det blev några romaner också, bland annat Håkan Nessers "Berättelse om herr Roos", i serien om kommisarie Barbarotti. Nesser är en favoritförfattare sedan många år, och jag tycker bara att han blir bättre. Inte minst när det gäller tecknandet av personligheter som känns både trovärdiga och intressanta, i synnerhet gäller det den här boken där själav kriminalhistorien är en parantes i förhållande till människoödena som står i centrum.

Och så fortsätter kommisarie Barbarotti och hans fru Marianne att fundera kring Gud. Även om det skedde ännu mer och tydligare i den förra boken i serien, "De ensamma", så finns här några guldkorn.

Som denna, där Barbarotti just sagt att han nästan är rädd för att klara upp mysteriet med herr Roos: "Så snart vi får reda på det, i samma stund som korten ligger på bordet, kommer det att verka banalt och trist och ingenting annat."

Då svarar Marianne:

"Jamen, det är ju så det är med själva livet? Det är frågorna och det outforskade som är det stora, inte svaren och det uppenbara."

Samtalet rullar vidare och landar i Gud. Marianne på nytt:

"...jag är i alla fall säker på att en gud utan frågor och mysterier på sin höjd kan vara en avgud. Det är inte meningen att vi ska förstå allting. Framförallt inte honom."

Mycket intressant. Jag vek sidan lite i högerhörnet och har återvänt någon gång sedan dess, läst och funderat. Det ligger mycket i det där, i vikten av att frågorna och det outforskade får finnas och att det inte bara är svaren och det uppenbara som är det stora.

Kristen tro är att ha en berättelse om en hel del svar där de som kretsar kring Jesus är de allra tydligaste. Men kristen tro är även att inse sin litenhet inför en stor Gud, det är att få slappna av i att någon annan bär bortom det jag inte behärskar eller förstår.

Många av oss har en tydlig berättelse att dela och bekänna. Men man ska inte frestas tro att man har alla svaren om allt helt i sin hand, det går inte plocka bort att kristen tro till stor del är mysterium. Den är på många sätt konkret, ja, men den är mysterium samtidigt.

Vissa saker är svåra att se och begripa, och det är som det ska. 

Efter en lång rad år i församlingstjänst var det dags för nytt arbete. Efter avskedsmöten och dylikt så blev det en utandningstid, trots att familjen bodde kvar i samma stad så gick man inte i kyrkan på en tid. Efter lång tid med stort engagemang kändes det skönt med en paus och ett markerande både för sig själv och alla andra att det fanns en skillnad mellan förr och nu.

Inget konstigt med det.

Men så gick det en månad, det gick två, det gick ytterligare någon. Och sen väckte pastorn en fråga till sin fru: "Du, det var ett tag sedan vi gick i kyrkan nu och vi har inte talat något om det. Saknar du att gå dit?"

Frun funderade ett kort ögonblick innan hon ärligt svarade nej.

Den här historien har dröjt sig kvar sedan pastorn berättade den för mig i ett samtal vi hade för en tid sedan. Visst skulle man kunna tänka att det mest handlade om att de upplevde föränmdringen som skön efter år och åter år av helgarbete och stort ansvar, men det var inte bara det, sa pastorn.

Han fick även en ökad förståelse för alla dem övriga som aldrig eller sällan gick, dem han hade svårt att förstå tidigare. När han själv nu kunde välja så kändes det inte självklart att gå.

"Jag skulle vilja göra en enkät", sa han, "kolla varför människor egentligen går till kyrkan, helt anonymt så att de kunde vara helt ärliga."

Frågan är om inte många skulle svara att de går "av tradition", "för barnens skull", "det är där jag har mitt sociala sammanhang" eller dylikt. Inga dåliga anledningar, men inte lika bra som "annars är min vecka inte komplett", "där får jag lovsjunga och tillbe tillsammans med andra", "i kyrkan får jag vägledning som mitt liv inte kan vara utan."

Eller tänk om många skulle svara att de mest eller bara går för att människor skulle undra och prata annars, att de inte skulle sörja utan snarare bli lite lättade om församlingen försvann. Jag vet inte om jag tror att det är så, hoppas det gör jag definitivt inte. Men jag befarar att det handlar om betydligt fler än jag vill tro.

Varför går du till kyrkan, på riktigt? 

Så kom då till sist beskedet, efter lång tid och många turer. Lasse Svensson föreslås bli Gemensam Framtids första kyrkoledare. Och han lär bli vald på kyrkokonferensen i maj, det skulle förvåna mycket om inte styrelsens val även blir församlingarnas val.

Om det blir bra? Det får vi hoppas. Jag har inte tillräcklig insyn i sammanhanget eller kring Lasse Svensson för att veta åt något håll.

Jag funderar istället mest på vad som händer med Joakim Hagerius nu. Blir han kvar i Saronkyrkan Göteborg?

Hela nomineringsprocessen och kandidaturen till kyrkoledarvalet inom Gemensam Framtid har varit väldigt offentlig. I det finns förstås en rad fördelar men man kan kanske även se en del nackdelar, om man tänker på vilka kandidaterna blev: centralt anställda inom något av de tre samfunden som blir Gemensam Framtid eller distriktsföreståndare. 

Undantagen var "sångarpastorn" Ingemar Olsson, Håkan Englund (pastor i Metodistkyrkan Oskarshamn och komminister i Svenska kyrkan Döderhult) och så Joakim Hagerius.

Två pastorer i lokala församlingar. Varför inte fler? Kanske för att det är en ganska stor risk att uttala sitt intresse för det nya jobbet. Vad händer om du inte får det, kan du fortsätta arbeta i din församling då utan att det känns som att du egentligen hellre skulle vara någon annanstans?

Den som arbetar centralt eller regionalt har ett annat läge, där står du inte i samma typ av tjänst som i en församling. Det är stor skillnad, skulle jag vilja påstå.

Här finns säkert olika traditioner, inom vissa delar av kristenheten är det säkert ganska odramatiskt att ens pastor tydligt visat intresse för ett annat jobb. Men så är det inte överallt, traditionellt är det inte så inom pingströrelsen och Evangeliska frikyrkan, exempelvis.

I så stor utsträckning som möjligt brukar den typen av processer hållas så diskreta och hemliga som möjligt. För många pastorer är det en förutsättning för att det ska vara möjligt att samtala om en eventuell flytt till ett nytt sammanhang, annars är risken så stor att man inte får det nya jobbet och samtidigt tappar fart och kraft i den församling man redan finns i eftersom man signalerat att ens hjärta liksom är på väg vidare.

Det kan kanske låta konstigt, men så är det, i alla fall i många fall. 

Därför tog Håkan Englund och Joakim Hagerius de största riskerna, sett ur det perspektivet, med sin kandidatur. Och kanske Hagerius allra mest eftersom han var med in i de sista diskussionerna. 

Nuläget kan innebära en stor glädje för Saronkyrkan Göteborg förstås, över att Joakim Hagerius inte verkar försvinna iväg till Gemensam Framtid. Och samtidigt, kan han tända till för en ny period i församlingen? Han själv menar det, i intervju i dag. Och kan församlingen helt avbryta de funderingar den måste ha haft kring vem som skulle ta över efter Hagerius om han försvann till den tjänst som många hållit honom som favorit till under hösten?

Joakim Hagerius har varit och är uppskattad i Saronkyrkan, och känslorna har varit besvarade. Därom råder inget tvivel. Ändå är detta inga enkla frågor varken för honom eller dem.

Får via vännen och musikern Johan Mauritzon tips om att jämföra två låtar, nämligen Kenny Loggins "Love has come of age" och Salts "Bästa konsument".

Och nog är det, som han påpekar, ganska likt i "kompfigur, blåsriff, delar av melodin och till och med avslaget"? 

Eller vad säger ni, ni får agera domstol i Dagens musikpolisextra.

Vid sidan om de där vattkoppveckorna så var det alltså mycket ledighet över helgerna, men lite arbetsinsatser han jag också med. I Åre, bland annat. 

För drygt två år sedan tog jag med min äldste son Alfons till Åre och bodde på fina Hållandsgården, vars delägare Mikael Eklöf är vän från förr till mig. Vid sidan om all skidåkning så hann det bli en del samtal vid måltiderna och bland annat väcktes frågan om jag hade några tankar kring nya grupperingar som Hållandsgården skulle kunna locka dit. Jag funderade och svarade ungefär:

"Borde man inte anordna ett läger för dem som vanligtvis brukar vara lägerledare? De som annars åker upp hit med sina tonårsgrupper och har ansvar för undervisning och allas välmående, tänk om de kunde få komma iväg och slappna av, få njuta i skidbackarna och få god vägledning och fortbildning."

De gillade idén och jag tog med den hem, bland annat satt jag och ledarcoachen Josefine Arenius (som då jobbade på Dagens syskonbolag Swedmedia ledare) och diskuterade ett möjligt upplägg. Vi gillade tanken, men insåg att det inte var lätt att ro i hamn. Hur skulle vi nå ut med informationen, kunde vi vara huvudmän för något sånt här? Det kändes svårt.

Bollen släpptes, med visst vemod. Det hade kunnat bli så bra, tänkte jag.

Så går det ett drygt år och så dimper det ner ett mejl från equmenias idrottskoordinator Samuel Hummerdal med en förfrågan om att komma och tala på en fjällkurs för ledare i början av 2012. Se där, tänkte jag, ganska lik den där tanken ju.

Men det skulle bli än värre/bättre.

För när vi hördes av ytterligare för att spika min medverkan så frågade jag vart i Åre fjällkursen skulle äga rum. "Hållandsgården", svarade Samuel Hummerdal och jag kände tillvaron svaja en aning.

Tänk, i början av året så fanns jag med på just det där lägret/kursen (du kan läsa kort artikel om den här) som jag drömt och visionerat om men inte lyckats ta vidare. Gud hittade andra vägar, bättre vägar, och ändå fick jag vara med på ett hörn och föreläsa, umgås och åka skidor.

Jag tycker det är stort. Så lätt att tro att det snurrar kring en själv och de initiativ man tar. Som om inte Gud är större, liksom.

Förvånad att se mig, glömt att jag existerar? Förstår det i så fall, i dagens kommunikationssamhälle finns man ju knappt om man inte syns och det är något jag inte varit särskilt bra på det senaste. Här, på denna blogg, har det varit helt dött i nästan en månad och inte meddelades det något angående uppehåll heller.

Vilket ohyfs, eller hur?

Jag håller med, men ursäktar mig delvis med hur det var. Skulle landa mjukt och fint med att skriva en del artiklar som skulle publiceras i mellandagarna, därefter hade jag inplanerad ledighet över jul-, nyår- och trettonhelgerna.

Men så blev det inte riktigt, det blev hets istället. För plötsligt insjuknade mellansonen i vattkoppor vilket gjorde att jobb som skulle ta två dagar, minst, fick trängas ihop på en lång arbetsdag där bloggskrivande inte rymdes. Därefter var det omsorg om den plågade sonen och hans ansatta kropp som gällde.

I övrigt kan sägas att jag blivit allt noggrannare med att ligga lågt med blogg, Twitter och annat arbetsrelaterat när jag är ledig. Det sväller lätt väldigt mycket och tar fokus från det som borde få min uppmärksamhet övrig tid. Den här dryga månaden har därför allt sådant, inklusive Facebook, legat väldigt lågt i jämförelse. 

Och det är rätt skönt, det medges. Jag uppmanar med glädje alla att finnas med i olika typer av sociala medier men jag uppmanar med lika stor glädje alla att vara restrektiva och se över hur man använder dem. Risken är att det kväver och blir en stor tidstjuv. Under dessa veckor, när allt det där har vilat i jämförelse med det normala, så har jag hunnit läsa böcker på ett sätt jag inte hunnit med på ett antal år. Tankeväckande.

Men tro inte att ni slipper undan denna blogg eller blir av med mig på Twitter och dylikt, nu är det dags att växla upp igen. Men lite ordningsregler har jag satt upp för mig själv, till dem kanske jag återkommer.

Ser fram emot en ny arbetstermin nu, efter vattkoppsvabbande, ledighet och därefter vattkoppsvabbande på nytt. För jo visst, när mellansonen var frisk så var det natyrligtvis dags för lillebror att insjukna. Men nu är det över, tror vi. 

Om inte herr eller fru Bältros knackar på dörren till föräldrarna, förstås.

Edin-Ådahl är ett av de band som jag tydligast förknippar med mina tonår, i synnerhet de första. Jag minns stoltheten när de vann melodifestivalen - tänk, några av "de våra" vann.

Visst, Carola kom också från kyrkan men hon var liksom från en annan planet, född rakt in i schlagervärlden.

Edin-Ådahl däremot hade fram till dess spelat kyrksvängen runt, inklusive Scandinaviumgalor. Jag och min kusin Mattias lyssnade på "Big Talk"-skivan och tyckte det snudd på var ett mästerverk, "Lonely without you" var bland det vackraste och samtidigt sorgligaste som någonsin skrivits. 

Vid evangelisationsatsningar med ungdomskören på stan var "Jag väntar på dig" om Jesu återkomst ett stående inslag. Jag sjöng med den blandning av stolhet och pinsamhet som alltid präglade de där stunderna av offentlighet i tonåren.

Det är märkligt med musik, den bär liksom hela världar med sig. Den är i sig själv en tidsmaskin, väcker minnen till liv med ens man hör sånger som präglade en viss tid. Dessa korta minnesbilder vaknade alla till liv när jag fick ett infall och lyssnade på samlingsskivan (som lämpligt nog heter "Minnen") av Edin-Ådahl i bakgrunden i går kväll.

Och allra mest, så pass att leendet blev riktigt stort, vaknade historien till vid lyssnandet av "Jag lever (genom dig)". Tänk, när den här låten kom kändes den helt nyskapande i min värld. Vågad liksom. Det var ju, det var... rap, var det inte? Jo, men visst var det väl rap som Frank Ådahl levererade där i verserna?

Hiphopen hade inte nått min frikyrkliga värld, helt enkelt. Albumversionen finns tyvärr inte på spotify (det finns alldeles för lite Edin-Ådahl där, hade gärna satt ihop en best of-lista annars) men hittade en liveversion av "Jag lever (genom dig)" med Frank Ådahl solo.

Lyssna extra uppmärksamt till rapen.

I går skrev Anders Mellbourn, chefredaktör på Sändaren, en ledarartikel i sin tidning som tämligen bums fick kommentarsfältet att fyllas på. Mellbourn skrev utifrån utfrågningen av de fyra kandidaterna till kyrkoledare för nybildade Gemensam Framtid och valde att ta ställning för Olle Alkholm, samtidigt som han relativt tydligt - delvis på raderna och kanske ännu mer mellan dem - utryckte att Joakim Hagerius inte är rätt val i det läge som nu är.

Kommentarerna, som i mångt kom från pastorer inom Missionskyrkan, ifrågasatte exempelvis hur Mellbourn kan mena att man som rörelse inte befinner sig i kris utifrån den medlemsutveckling man haft under lång tid.

Och dessutom, vilket bland annat Equmenias ordförande Johan Arenius uttryckte tydligt i sin bloggpost om saken, så reagerade man på att tidningen tar tydlig ställning kring valet och speciellt att man (även om Mellbourn själv inte tycks hålla med) tar ställning mot en kandidat.

Och det kan man ju tycka, varför inte nöja sig med ett förordande av någon? Samtidigt blir det konstigt om en tidnings ledarsida inte ska kunna ha en åsikt i en så central fråga som valet av kyrkoledare. Nu är Sändaren förvisso inte bara en fristående journalistisk produkt, den är även att betrakta som "samfundsorgan" och utifrån det skulle man kunna tänka att de skulle ligga lågt i en fråga där Gemensam Framtids styrelse inom några veckor ska förorda sin kandidat. Låt dem sköta sitt jobb nu, liksom.

Och samtidigt, det är ju inte så att alla andra är speciellt tysta i nuläget. Lite överallt tar pastorer och andra tydlig ställning och uttrycker sitt stöd för en speciell ledare, och då inte minst Joakim Hagerius. 

Är det egentligen det som irriterar och stör, att det dyker upp en röst med pondus och spridning som går i annan riktning än dem själva?

Det måste man vara beredd på, det måste man tillåta och acceptera, kanske till och med uppmuntra, i en folkrörelse. Och dessutom, det går att se som en utmärkt möjlighet att tydliggöra varför man tycker annorlunda, varför man nu anser att Joakim Hagerius är ett bra val som kyrkoledare. Att ha något att ta spjärn emot är inte dumt alls. Det var ju det som hände nu, direkt i kommentarsfältet. Bra så, tänker jag. Bra för demokratiska processen, bra för styrelsen som nu funderar och ska föreslå, bra för församlingarna som slutgiltligt ska ta besluta i vår.

Hellre för mycket mycket input och engagemang i frågan än för lite.

Personligen stannade jag allra mest till vid ett konstaterande i ledarkrönikan, nämligen Hagerius "sympatiska intryck" vid utfrågningen "som torde lugnat många som å andra sidan sett hans kandidatur som ett hot mot fortsatt öppenhet och mångfald i rörelsen."

Väldigt fascinerande om det är sant, vilket jag tar för givet när Anders Mellbourn skriver det, eftersom Joakim Hagerius snarast tidigare kritiserats för att ha för stor öppenhet (tydligast i frågan om medlemskap för homosexuella i Saronkyrkan Göteborg, Evangeliska Frikyrkan, där han nu är föreståndare).

För liberal ena gången, för konservativ nästa. I sanning spännande och intressant.

De flesta har sett svårigheten och problemet med att barn och tonåringar växer bort från kyrkan. Jag skriver "de flesta", och det gör jag inte för att det finns församlingar som inte upplevt/upplever detta utan för att alla inte sett och konstaterat det.

För att man inte vill se det, troligtvis. Och ibland är det skönt att göra som strutsen, men speciellt konstruktivt är det inte.

Equmenia har lagt pannorna i veck och funderat utifrån sina erfarenheter av församlingsarbete samt studerat forskning (läs artikel här och kommentar här). Resultatet är ett arbete för församlingar att ta spjärn emot och hämta inspiration ifrån för att möjliggöra för fler barn och tonåringar att växa till som människor, som troende.

Naturligtvis är det så att en del ändå, hur man är gör, kommer att välja en annan väg i livet. Vissa kommer fram till att de inte tror, exempelvis, och det ska respekteras. Det handlar inte om att tvinga barn och unga till tro och kyrkoengagemang, det vore sekteristiskt och osunt.

Men lika naturligt och självklart vore det att tänka till så att pedagogiken är så god som möjligt gentemot de olika åldersgrupperna,att man det i lagom och rätt steg. Och det borde vara ett absolut tvång att varje församling som arbetar med barn och tonåringar utarbetade någon slags plan kring hur de olika verksamheterna hänger ihop så att det inte blir ett glapp mellan dem.

Det är nästan så att samfunden borde utfärda "Barn- och tonårskörkort" till de församlingar som gör den här hemläxan, övriga får inte bedriva verksamheten riktat till unga.

En överdrift förstås, men ett sätt att understryka att det här är viktigt. Det ligger ett ansvar i att fundera på stor allvar kring helhetstänket så att det finns möjlighet att växa till istället för bort.

Här kan Equmenias arbete få vara till stor hjälp, som direkt inspiration genom det man utvecklat och tagit fram och indirekt genom att de tydliggör och lyfter frågan. 

Uppdaterat 10.30: Här kan du se en bild från Equmenia som ger en liten inblick i tänket, det fördjupas och tydliggörs sedan i övriga materialet.

Klicka Här för att se bilden större.

Läste Marcus Birros text i Expressen i dag, om att låta bli alkoholen i jul, för barnens skull. Han skriver ur den nyktre alkoholistens perspektiv men det är värt att läsa för både den som kan se att man har ett problem och den som tycker sig kunna hantera drickandet. 

Och kopplingen till barn, alltså... Det är där det på riktigt griper tag. Och då tänker jag inte bara på alkoholfrågan, det gäller i allt. 

Det är få saker som når mig så, som vidrör hjärtat så totalt, som förebildsaspekten och att ge sina barn en så god uppväxt som någonsin är möjligt. Naturligtvis är vi människor, med våra brister och fel, så perfekt blir det aldrig. Men det där får heller inte bli ett försvar, något som ställer sig i vägen för det bästa av försök.

Jag bläddrade i gratistidningen Skövde Nyheter i går och hittade artikel som dessvärre inte tycks finnas på nätet. Den handlade om en man vars son i ett drog-och alkoholrus dödat en annan människa. I intervjun beskrev pappan hur han känner skuld:

"När det hände blev jag besviken på mig själv. Hur kunde jag låta det gå så långt? Jag borde ha lagt mer tid på min son. Följt med på fotboll och så där när han var liten, men jag missade helt den tiden."

Det är naturligtvis inte enkelt sånt här, många aspekter spelar in, och det finns exempel på barn som haft det utmärkt bra på alla sätt under sin uppväxt som hamnat snett.

Ändå är det värt att lyssna till pappans röst, till hans samvetsskuld. Det är värt att lyssna för att fundera på om det finns saker att göra nu som innebär att man inte står där senare och säger som han: "Jag borde..."

Det kan handla om att låta bli den där alkoholen, men det kan även handla om att arbeta mindre eller smartare, att lägga bort mobiltelefonen så att inte Facebook, Twitter och allt vad det må vara tar det fokus som barnen är förtjänta av. Och det kan säkert handla om en rad andra saker. 

Fundera, och våga lyssna till vad den där rösten säger till dig kring prioriteringar.

Hittar detta klipp med Loney Dear, alias Emil Svanängen, via missionspastor Pea Karlsson och bara måste posta det här.

Allt annat vore att beröva er en upplevelse, det vore att bestjäla er på en inblick i en talang som spelar ut sitt fulla register.

Njut.

Loney Dear - My Heart (live at la fleche d'or) from valerie toumayan on Vimeo.

Lussekvällen innebar alltid innebandyturnering förr. Minns dem från när jag tog klivit upp i tonåren, hur vi var med och spelade och lyssnade på konserter i gympahallen. Kyrkan var arrangör, och så fortsatte det när jag själv stod som ung vuxen och arbetade som ungdomspastor. Kyrkorna fixade tillsammans med fritidsgården ett drogfritt alternativ på en annars stökig festkväll.

Vart tog det där vägen?

Jag slogs av den funderingen i går kväll. Har kyrkorna tappat det engagemanget eller är det bara jag som är i ett annat skede av livet där de små barnen innebär att jag inte vet vad som sker?

Jag kastade ut frågan på Twitter i går kväll och fick höra att det på många håll fortsätts, i Göteborg och Lidköping bland annat. Men helt klart är intrycket ändå att det blivit betydligt mindre och jag kunde inte låta bli att fundera kring om det är vi/jag som blivit för bekväma?

Där hemma satt jag och tittade på fotboll på tv, kanske anordnas det mindre för att sådana som jag inte är med och arrangerar? Jobbig tanke.

Men så rullade samtalet vidare. Maria Melin, diakon i Tierp, skrev att det nog ändrats så att "det finns andra dagar som blivit större festardagar", såsom Valborg och skolavslutningen, och att kyrkorna nog förhoppningsvis är mer på tårna då.

Och sen kom ett än intressantare perspektiv, från Håkan Fransson som arbetar i Öckerö kommun som drogförebyggare. Han skrev att han nästan hoppas att såna arrangemang inte finns längre, att de nuförtiden snarare riskerar att skapa ungdomsfylleri än motverka det.

"Kort: Lucia blev fyllefest då föräldrar för en gångs skull lät sina barn vara ute hela natten eftersom de skulle lussa sina lärare. I samband med mellanölet blev lussandet alltmer supande. Runt 1980 började man med drogfria arr. Med supandet det bestod. Först när föräldrarna höll barnen hemma och skolan bestämde att inga lärare fick lussas slutade lussesupandet. Det var alltså INTE drogfria arrangemangens förtjänst vilket många fortfarande tror. I de enstaka kommuner ungdomar super på lusse beror det förmodligen på lussearren. Slutsats: Drogfria arr kan SKAPA fylla!"

Mycket intressant, värt reflektion. Kanske är det faktiskt så att jag med gott samvete ska titta på fotboll eller liknande även framöver på lussekvällen, tillsammans med mina barn och kanske några av deras kompisar. Kanske är det den bästa insats jag kan göra?

Uppdaterat 10.04: DN skriver i dag om att lusse verkat ha kommit av sig som stor festardag.

I Norge har Tor Haugnes blivit en snackis. Ett youtubeklipp på Haugnes, föreläsare på Handelshögskolan i Oslo, har snabbt fått massor tittare och medfört att stortidningen Verdens gang uppmärksammat både klippet och honom i en intervju.

Det är en, milt uttryckt, engagerat föreläsare. Röster gör upp i falsett, han skriker och visker om vartannat, går fram och tillbaka och upp och ner, gömmer sig bakom katedern. Det är en uppvisning i engagemang.

Jag hänger inte med på allt han säger, dels beroende på halvdant ljud och dels beroende på norska språket. Hör att han pratar om att eleverna och Norge i allmänhet behöver bort från bortskämdhet, självgodhet och tro på sig själva som världens elit, men i övrigt är det mycket jag inte hänger med på.

Men det spelar liksom ingen roll, jag lyssnar ändå. Och jag ser på eleverna att ingen av dem ens tycks nära att låta bli att lyssna.

Tor Haugnes smittar, helt enkelt. Kolla in själv (om Youtube krånglar, titta här):

Och här sitter jag och tänker att jag gärna skulle se lite mer av det här i predikstolarna. Tvinga fram det ska man inte, det går inte att klistra på, man ska vara noggrann med att vara sig själv. Men vissa har just det här i sig och då ska det fram.

Släpp lös desperationen, hängivenheten, innerligheten! 

"För mig handlar föreläsningar om att skapa engagemang och motivation för lärande", säger Tor Haugnes i intervjun om sin stil. 

Vi skulle behöva mer av det i våra kyrkor, sannerligen. Engagemanget som motiverar, som skapar engagemang, lyssnande och lärande.

Till dagens tidning skrev jag en reflektion/kommentar/analys (kär text har många namn) kring ledarskap utifrån megakyrkor och tongivande pastorer. Läs den och fundera.

Det finns förstås mer att säga, fler sätt att vrida och vända på det hela och det finns goda exempel där man lyckats också. Men det här är värt att betona att fundera kring,  i stort men också i smått. För principen att bygga bortom sig själv, så att det inte tar stopp med en själv, är viktig. Och det är en riktigt stor prövning för egot.

För man vill ju så gärna vara den det kretsar kring, den som tillför och gör skillnad. Det är roligt och ofta kan saker bli väldigt bra. Där och då, alltså. 

För risken är att det står och faller med just mig, med min person. Josefine Arenius har bloggat bra om det här i dag utifrån ungdomsverksamhet i kyrkor, där blir problematiken så oerhört påtaglig. Jag vet inte hur många exempel jag sett där man i stort sett helt börjat om när ungdomspastorn slutade - visionen, drivet, riktningen berodde så mycket på just den personen.

Jag tror att det till stor del var precis just så när jag själv slutade som ungdomspastor. Jag konstaterar det självkritiskt.

En god pastor och ledare tar ut riktning med den spetskompetens och begåvning han/hon har i just den tid som är nu och här, men är samtidigt mån om att andra ska växa fram och ta över.

Tyvärr finns det alltför många exempel där det varit svårt att växa i ekens skugga.

Det var lilla julafton igår - Tomas Andersson Wij släppte ny singel, "Jag är på väg till dig". På många sätt en sommarlåt, en bilglidarlåt, men den passar perfekt in i Decemberkänslan också. Gissar att det är den tydliga pianslingan som är tricket.

Jag har tidigare bloggat om Andersson Wij som medvandrare i livet och tron, jag skrev: "Vissa känslor och tankar har han hjälpt mig formulera i sina texter. Han är en av de där pusselbitarna som fört mitt liv och min tro framåt. Jag omfamnar inte allt men tar i glädje emot det som hjälper mig vidare. Hans ärlighet utmanar mig."

Jag slås återigen av att det är så det är när jag läser min vän Jörgen Kjellgrens (lyssna gärna på hans egen strålande EP från tidigare i år) intervju med Tomas Andersson Wij kring kommande skivan.

Jag bekräftas och utmanas om vartannat, liksom.

Som så ofta blir det en hel del tal om Gud och kristen tro, bland annat säger Wij: "...ofta när jag träffar kristna från den frikyrkliga tradition jag vuxit upp i så känner jag att jag har mer gemensamt med en ateist. Men till skillnad från ateisten kan jag inte se att tillvaron bara är atomer och molekyler, och det vi kan väga och mäta." 

Det finns en "slags trång atmosfär" inom kyrkan ibland, tillför Jörgen Kjellgren, och Wij kompletterar: "Jo. Fast samma trånga atmosfär kan jag känna i det sekulära samhället. Det finns en nästan komisk överkänslighet för den här typen av frågor. En kristofobi. Det är helt unikt för Sverige. Det räcker att åka till Norge eller Danmark, där är det inte alls samma paranoia kring det andliga."

En känga åt varje håll, liksom, åt kyrkan och åt det sekulära samhället. Kan inte låta bli att gilla det.

Dessutom har jag, sedan jag läste intervjun häromkvällen, gått och funderat på följande citat:

"De som säger sig vara de mest troende känns ofta som de minst andliga. Jag tror ofta de som talar mest om Gud gör det för att de saknar Gud."

Satt i samtal med en handfull pastorer förra veckan och pratade om nutidens och framtidens församling. Mycket intressant och givande timmar. De hoppfulla tendenserna staplades jämte de mer frustrerade.

En av sakerna jag bär med mig är när en av pastorerna berättade om den längtan som fanns i hennes församling att nå nya människor. "Men när kyrkan väl fylls av människor som inte brukar gå dit annars - vid konfirmationsgudstjänster, barnmusikaler och dylikt - då väljer många församlingsmedlemmar att inte gå eftersom de inte tycker att det är riktigt till dem."

Klassiker.

Är det så det tydliggörs att man är en egoistisk konsument snarare än en längtande evangelist?

Klart människor är välkomna - som det passar mig, på mina villkor. 

Lyssnade på "Teologiska rummet" i P1 i söndags som denna gång grottade ner sig i bibelberättelsen om hur Abraham av Gud uppmanades offra sin son Isak. 

En svår berättelse som väcker svåra frågor varav många på ett förtjänstfullt sätt kom upp i programmet, med utgångspunkt i Sören Kierkegaards bok i ämnet.

Men det som dröjer kvar hos mig är främst tidigare ärkebiskop KG Hammars kommentarer om "att det är viktigt att komma ihåg att det här är en myt", liknande säger författaren Anita Goldman. Det är bara en berättelse, liksom, och Hammar tycks i programmet avfärda att den skulle ha hänt på riktigt. Det är personen som berättar om Abraham som räddar honom, inte Gud, säger han bland annat.

Och här sitter jag och funderar på vilket som stör mig mest: När en sån här bibelberättelse med självklarhet förklaras vara bara en myt eller när en så här uppenbart problematisk och svår berättelse förklaras med förenklade och odiskutabla svar? Det senare har jag mött mycket av i den karismatiska tradition jag vuxit upp i.

Hur tänker du?

Jag tänker att det är så typiskt, så typiskt. 

Just nu tycker många att Laleh är fantastisk, att hon är Ängeln i rummet som de kallar tv-rum, rent av. Och samtidigt finns det säkert människor På gatan där jag bor som inte tycker att hon borde vara med i "Så mycket bättre". För såna tycks det finnas lite överallt dessa dagar. Twitter rymmer en hel del av dem, kvällspressen skriver om kändisar som tycks anse ungefär det.

Hon pratar nämligen för lite, tar för lite plats, är för profillös. 

Vid sidan om att hon står på scenen, alltså. Lalehs fyra versioner av de andra artisternas låtar (programmet bygger på att artisternas tolkar varandras sånger) ligger nu samtliga topp sju bland mest köpta låtar på iTunes. Så stavas genomslag. Covers kan falla, gör det ofta, relativt platt till marken. En del originalversioner mår bäst av att vila i frid. Men då och då tillförs något nytt och unikt som skapar nytt liv. Laleh har gjort det fyra gånger i rad nu och bevisat att allt hon rör vid blir poesi, allt blir nerv. Det går från hjärta till hjärta.

Men det tycks somliga missa. Laleh pratar för lite, hon tar för lite plats. De andra verkar ha hur mycket ord som helst och därmed passa in perfekt i bilden av hur man ska vara, men hon - hon som i stort enbart tilför briljant musik till musikprogrammet, vad gör hon där!?

Laleh har sagt att hon hade svårt för de där småintervjuerna i programmet där allt som de gjort ska kommenteras i efterhand. Hon blev trött efter anspänningen som framträdandet innebar, har hon också sagt, likaså att hon är mycket av en betraktare vilket innebär att hon inte alltid pratar så mycket.

Men man kanske inte får vara blyg och originell? Det verkar knappt så. Tänk så vansinnigt mycket djupt berörande musik, texter och annat vi skulle berövas om Laleh-personligheterna trängdes bort. Det är obehagligt att ens tänka.

Eller ja - tänk så oerhört mycket kreativt och berörande vi går miste om därför att de personligheterna trycks åt sidan. För så ser det ut, de blyga och originella är så marginaliserade att det tycks utgöra rena rama chocken för somliga när en av dem tränger igenom och ställs bredvid de andra "normala". Att hon gör musik och avtryck som ingen annan hjälper inte.

Tänk om det är så att alla vill beröra men ingen vill göra våld på sig själv, för att travestera Alla vill till himlen men ingen vill dö. 

Leve mångfalden. 

Ps. Här är en egengjord "Lalehs bästa"-lista som innehåller de fyra "Så mycket bättre"-låtarna från ovan men även en del av hennes tidigare egna material. Hon är mycket mer än bara en coverartist.

Vi talade om brytningspunkten mellan det nya och det gamla, jag och Josefin Fållsten, i samband med intervjun angående EFK Ungs ekonomiska problem. Det är svårt det där, att hitta balansen mellan att vara beredd att förnya och att inte ge upp. Det senare ligger nära till hands för många som slitit med barn- och ungdomsarbete, när luften går ur och det inslagna spåret inte fungerar är det lätt att tänka att det är dags att dra vidare och bordlägga sitt engagemang.

"Jag tänker på Symeon, han gick i det gamla templet och väntade på att det nya han hade visshet om skulle komma", sa Josefin Fållsten om mannen som efter lång tids väntan på Messias till slut fick ta gossebarnet Jesus i sin famn (Luk 2:22-35)

En bra och talande bild.

Hålls gamla metoder och arbetssätt vid liv med konstgjord andning så kan det motverka det nya som vill spira fram. Men att kasta in handduken och ställa sig vid sidlinjen eller på läktaren är inget bra alternativ. Det allra bästa är en lyhördhet gentemot när det är dags att dröja kvar men stanna upp.

I den dubbelheten kan det finnas en nyckel och hemlighet.

Kyrkliga namn alltså, ibland gäckar de mig.

I går satt jag och intervjuade och skrev om EFK Ungs ekonomiska problem som gör att verksamheten ses över (text 1, text 2). En av de sista informationerna som föll på plats var att avgående tf ungdomsdirektor Elin Gert kommer finna skvar på 25 % efter nyår och den behövde jag få in utan att den färdigskrivna artikeln blev längre, då skulle det inte funka redigeringsmässigt.

Så jag la all kraft på att skriva om och samtidigt tajta till starten, utan att förlora viktig information. Tyckte att jag lyckades ganska väl. Ja, förutom att efternamnet blev fel då, Gert blev Giertz.

Inte det sämsta att bli ihopkopplad med legendariska biskopen och författaren Bo Giertz förvisso, men hon heter ju inte så. Bara att beklaga, på webben ändrar man ju sånt snabbt men papperstidningen finns för alltid tryckt om Elin nu skulle vilja göra anspråk på det klassiska efternamnet, då finns det svart på vitt att hon faktiskt heter så. Eller hette i alla fall, en dag.

Och själv sitter jag här och funderar över hur märkligt hjärnan fungerar. Fokuserad på något annat så hittade den ändå nästan rätt och lyckades hitta ett kyrkligt välfungerande namn. Så nära, och ändå så helt fel.

Jag satt på en av alla dessa tågresor kors och tvärs som mitt liv är fyllt av och hamnade i samspråk med stolsgrannen. Oftast blir det få eller inga ord med den som sitter bredvid, jag hamnar vanligtvis med blicken in i arbetsdatorn, men denna gång blev det inte så. Istället ett spännande samtal i all vardaglighet, sprunget ur våra olika jobb.

Mitt arbete på en kristen dagstidning väckte minnen hos min tåggranne. Hon var uppvuxen på västkusten, i ett område nästan helt utan frikyrkor. Svenska kyrkan fanns dock där och hon berättade att det enda som egentligen etsat sig fast i minnet var hur de talat om synd. På en skolavslutning på låg- eller mellanstadiet hade prästen uppmanat eleverna att "tänka på synden under sommarlovet", berättade hon.

Så fint och frimodigt, tänker säkert en del. Men inte hon, tåggrannen. Hennes minnesbild var präglad av att prästen och kyrkan var hård och dyster, livskuvande.
Det brukar i dag, ganska ofta både här och där, sägas att det talas för lite om synd i dag. Och det är på sätt och vis sant, det är väl värt att se upp med så att det inte rationaliseras bort.

Men jag är inte säker på att det är nedmontering av kristen tro som är orsaken, snarare kan det vara frågan om en vilja att tala så att orden nå fram så att de blir till vägledning, hjälp och befrielse istället för att de ska upplevas hårda och rigida och sätta sig som en fast minnesbild där kyrkan står för något livskuvande. 

Utifrån det samtalet kom jag att tänka på vad jag läste på Torsten Åhmans blogg häromdagen. Åhman hade varit i Umeå och talat om framtidens församling, tillsammans med bland annat Niklas Piensoho. Torsten Åhman återgav en sak som Piensoho sagt:

"Han talade om 'metaforer för vår självbild' och menade att den dominerande metaforen för frikyrkan varit uttåget ur Egypten. En pilgrimsvandring bort från Egypten, från världen. 'Jag följer korset och lämnar världen'. Han undrade om den metaforiken är användbar idag, om vi inte borde återta Abrahamsmetaforen. Abraham levde bland andra folk med välsignelse till alla som tog emot den. 'I dig skall alla folk bli välsignade'."

Intressant. Kanske finns det något pedagogiskt och smart i en sådan betoning i vår tid. Eller ingång snarast, för det är mycket det som det handlar om: Ingången till kristen tro, inte om att förändra tron och plocka bort något centralt utan att söka bilderna och orden som når och öppnar en människas hjärta istället för att stänga det.

Eller är vi så präglade av en metafor och ett språkbruk att allt annat känns fel, även om också de hämtas ur Bibeln?

Det kom ett mail till redaktionen igår, från en man vid namn Göran.

En ateist satt bredvid en liten flicka på ett flygplan. Han vände sig mot henne och sa:
"Vill du prata en stund? Flygresan går snabbare om man tar pratar med någon."
Den lilla flickan, som just hade börjat läsa en bok svarade den främmande mannen:
" Vad vill du prata om då?"
"Åh, jag vet inte,vad sägs om att det inte finns någon Gud, himmel, helvete eller liv efter döden?"
sa ateisten med ett finurligt leende.
"OK", sa flickan. "Det skulle vara intressant att prata om det, men låt mig ställa en fråga först:
En häst, en ko och ett rådjur äter alla gräs. Varför bajsar då hästen klumpar, kossan stora blöta blajor och rådjuren små hårda kulor?"
Ateisten, uppenbart förvånad över den lilla flickans intelligens, tänker ett tag och säger:"Hmm, ingen aning!"
Flickan sade:"Känner du dig verkligen kvalificerad att diskutera om Gud, himmel och helvete och livet efter döden om du inte vet ett skit?"
Och så återvände hon till sin bok.

Roligt, men också lite tänkvärt. Dråpligt att det där mailet kom just igår, när jag satt och sammanställde det sista kring enkäten som vi gjort med pastorer och präster om helvetet. Läs artikeln och Elisabeth Sandlunds ledare.

Det finns många svåra frågor och den som rör framtiden och evigheten hör kanske till de allra svåraste, för där har ingen av oss varit. Bibelns texter är inte alltid lättolkade och även i de fall där man kan tycka att det är tydligt så finns det ganska ofta andra bibelställen som kan röra till glasklara något.

Lägg till det att vi är människor som har svårt att förstå även väldigt jordiska ting ibland, som historien ovan visade, och det blir tydligt att viss ödmjukhet bör infinna sig. Bara Gud får nog sägas ha full koll på framtiden och evigheten.

Den som har koll på det perspektivet och den problematiken kan tala även om svåra ting.