Hej Freda´,
vad trevligt att se och höra er igen. Ni har saknats oss. Livet har rullat på ändå och visst har det varit trevligt att ha Uno under tiden men ändå - välkomna åter.
För min del, och jag vet att jag talar för många fler, har ni varit betydelsefulla. Det är först på senare år, kanske först de senaste veckorna faktiskt, som jag riktigt insett hur mycket ni betytt för mitt liv. Och ja, låt mig vara konkret: för min gudstro.
Ni hade ett slags ambivalent hållning till såväl kyrka som tro. Emellanåt trosvisst, ibland tvivlande. Ni fick en del skäll för det minns jag, det suckades över svårigheten att placera er. Men jag vill tacka er, tydligt och rejält.
Jag har haft svårt att identifiera mig med artister som enbart spelat i dur, i så väl musik som texter. Var finns smärtan, frågorna, funderingarna? Och samtidigt har jag känt främlingskap även inför dem som bara målat med svarta färger och aldrig sett några ljusglimtar eller hittat några svar.
Ni hittade balansen, bättre än några andra på svenska, under min uppväxt. Tack för att ni satte ord på era tankar och känslor åt båda håll. Jag har behövt era texter för mitt liv, kunnat spegla mig i dem, hämtat kraft och energi ur dem.
Och nu är ni som sagt tillbaka, med ett nytt album. Det är en glädje, och genom dem har jag upptäckt era äldre skivor på nytt, än en gång. Jag kommer troligtvis för alltid att älska dem. De för mig tillbaka genom tid och rum, men de får mig även att drömma om nuet, om framtiden. Därför Freda´, här har ni min längtan, min uppmaning till er:
Ge er ut på en turné.
Den får gärna bli lång, men om den bara blir kort - låt den så bli. Men ge oss möjligheten att lyssna på nytt. Ta oss med på resan än en gång, den som går genom livets och trons berg och dalar. Jag har låtlistan klar (se nedan, jag tar mig friheten att lyfta in några av Unos sololåtar i reportoaren), det är bara gå och repa. Putsa gärna något, det är okej. Men låt oss uppleva er i konsertform igen.
Ska vi säga så?
1. Så lekande lätt
2. Bäste vän
3. Vindarna
4. Så länge jag lever
5. Triumfens ögonblick
6. Under ytan
7. Gå aldrig ensam
8. Jag vill se dig lycklig
9. Tusen eldar
10. Det som gör mig lycklig
11. Nära sanningen
12. Vågorna
13. Det måste gå
14. Erika
15. Allt man kan önska sig
16. Stannar kvar i min dröm
17. Kan inte se dig här
Extranummer:
19. En människa
20. I en annan del av världen
21. Alltid där
Om jag ska vara ärlig, och det ska man ju, så skrev jag bloggposten "Philadelphia eller Filadelfia?" mestadels utifrån den potentiella möjligheten att skoja lite kring amerikanska städer samt mjukost.
Men det blev lite diskussion i kommentarsfältet så låt oss fördjupa det hela något.
Att det blir fel emellanåt är inget märkligt, det händer oss alla, vi har alla saker vi inte har hundra koll på. Vi googlar och kollar när vi är osäkra, frågar någon annan som kan tänkas veta. Då och då blir det ändå fel, och då och då har vi inte tid att dubbelkolla för att deadline är nära förestående.
Att det i Sverige finns en okunskap kring kyrkans värld och kristen tro är bara att konstatera. Det märks inte minst i media. Knutbytragedin avslöjade det och jag tycker att förra veckans Aftonbladetintervju med Carola om "Haiti och den yttersta tiden" visar på samma sak; på en oförmåga att förstå och sätta in sådant som rör kristen tro (kanske speciellt i frikyrkotappning) i sitt rätta sammanhang.
Naturligtvis kan man tycka - jag tycker det - att media borde ta en så stor folkrörelse på bättre allvar. Men man gör det väl enkelt om man bara vill förlägga det hela utanför sig själv.
Niklas Piensoho, pastor i nämnda Filadelfia Stockholm, har berättat hur en man som bott mittemot den jättestora pingstkyrkan i flera år en dag tittade in i caféet och konstaterade att han aldrig förstått att det låg en kyrka där.
Drastiskt exempel, men tänkvärt.
Delvis kanske kyrkan befinner sig lite vid sidan av för att man blivit ditpressade av ett samhälle som ibland tycks ha en förkärlek till att gudstron helst ska vara lite vid sidan om. Men delvis och ibland har man också knallat dit av egen fri vilja. Glömt bort kallelsen att leva i världen och istället skapat en slags intern subkultur vid sidan om.
Lösningen på detta, om man inte är nöjd med att vara en subkultur vid sidan om? Kanske helt enkelt att, vid sidan om att unna sig en och annan suck över att bli ofrivilligt marginaliserad, anstränga sig för att bli mer offentlig, som Piensoho talade om för bara någon månad sedan.
Kan bara inte låta bli att blogga något om detta. Expressen skriver om Carola och bland annat att hon ska ha en välgörenhetskonsert i "Philadelphiakyrkan i Stockholm den 25 februari". Se här:
Det här väcker frågor.
Antingen anses församlingen vara otroligt amerikaniserad eller så pratas det om dem som "det där lilla extra som gör livets smörgås smakrik".
Om det nu inte beror på okunskap, förstås.
Nu tar jag ut några dagars välbehövlig kompledighet. TV-spel och lek i snön hägrar. Gott.
Vi ses här igen nästa vecka, om det nu inte blir något bloggande på lördag från barn-ungdomsledardagen i Huskvarna som jag ska vara talare på. men det är kanske inte så troligt att det hinns med jämte alla samlingar den dagen ska innehålla.
Hursomhelst, om du kommer dit så ses vi. Annars hoppas jag på ett återseende här i början av nästa vecka.
Och förresten, den där atmosfären är förstås inte bara viktig i församling eller i hem. Om Frank Mangs hade skrivit det där brevet i dag är jag övertygad om att han skulle ha haft med den nya tekniken också. Bloggar, exempelvis.
På en del håll diskuteras och analyseras kristenhet och teologi med allt annat än en god atmosfär. Visst ska det få vara högt i tak, allt annat är otänkbart. Olika åsikter ska få uttryckas.
Men på sina håll trycks människor och församlingar åt med allt annat än "broderlig kärlek", "ömsesidig aktning" lyser med sin frånvaro mellan kommentatorer (citat från Paulus, om du undrar). Allt i "den rena lärans namn". De hittar ständigt något att slå ner och anmärka på, att avfärda utifrån. Alltid, jämt och hela tiden.
Men man glömmer bort vilken atmosfär man sprider, och missar att man därmed underkänner och avslöjar sig själv å det tydligaste.
Gör som jag: fortsätt läs bloggar! Där förs viktiga samtal, där lyfts perspektiv som inte kommer fram på andra ställen och av personer som tyvärr alltför sällan kommer till tals i traditionella medier (som Dagen, exempelvis). Och läs inte bara dem som du tycker lika som, läs även det som skaver. Bloggosfären, inte minst den del som diskuterar kristen tro, är ett oerhört plus.
Men gör gärna även som jag på andra områden: dra dig undan, plocka rent aktivt bort från bloggrollen (typ: skaka dammet av fötterna), och gå vidare där den ömsesidiga aktningen för andra människor är frånvarande. Där läsningen föder mer kiv än försoning med andra människor, där läsningen i praktiken leder längre bort från Gud än närmare.
Man ska vara noggrann med vad man matar sig med, man ska vara noggrann med atmosfären.
Besökte Sundbyberg i söndags - Centrumkyrkans dag. Som att komma hem, när jag och familjen bodde i Stockholm var det till just Centrumkyrkan vi gick. Har en speciell förkärlek till den lite udda mixen av människor med bakgrund i många olika kristna traditioner. Församlingen går liksom inte riktigt placera på kyrkokartan. Tar det bästa från allt, på något sätt.
Dessutom sjöng fantastiska By Grace i förmiddagsgudstjänsten och församlingens föreståndare Carin Dernulf predikade om längtan utifrån texten om blinde Bartimaios. När han förstod att Jesus var i närheten ropade han och fortsatte trots att folk försökte tysta honom.
"Han vågade ta sin längtan på allvar. De flesta av oss skulle inte ropa så där högt i första taget, och om man dessutom sedan blir offentligt tillrättavisad... då är man absolut tyst. Men den här mannen kände tvärtom: inget kunde stoppa honom, han var fast beslutsam att följa sin längtan. Ibland önskar jag att vi hade lite mer av det i oss, att vi vågade gå på vår längtan. För många anar ju att det är något speciellt med Jesus men med risk för att sticka ut eller göra bort sig så håller man hellre lite distans och sitter kvar där på vägkanten".
Väldigt sant, mycket bra.
Och sen, efter mitt seminarium om att växa in i en vuxen tro, så var det dags för Tomas Sjödin - pastor i Smyrnakyrkan Göteborg och författare till en rad böcker. Få har, genom predikningar och skrivande, betytt mer för min tro genom åren så det var en glädje att få lyssna än en gång.
Och naturligtvis var det utomordentligt bra, precis som vanligt. Tomas Sjödin talade om atmosfär - om detta märkliga som inte går att ta på men som ändå är så påtagligt. Han refererade bland annat till evangelisten Frank Mangs brev till Nordens kristna där han just påtalade atmosfärens betydelse. Jag citerar ur Mangs brev:
"Atmosfären i våra kyrkor och sammankomster, i vår gemenskap och i våra kristna hem har en alldeles otrolig betydelse. Den andliga väckelsens viktigaste villkor är den levande och nyskapande atmosfären. Detta oförklarliga något, som inte syns och som inte kan analyseras, varken av mekaniska instrument eller av människohjärnor. Detta offatbara något, som slår emot kyrkobesökaren då han träder in genom helgedomen. Som lockar honom att lyssna och som i hans innersta skapar en helig törst efter att få dricka in den verklighet, som finns bakom detta något som "ligger i luften"."
Tomas Sjödin fokuserade sig kring Paulus ord till församlingen i Rom som vägledande för att den atmosfären ska bli en verklighet: "Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek, överträffa varandra i ömsesidig aktning".
Överträffa varandra i ömsesidig aktning... Låt dem orden sjunka in. Det innebär inte, menade Tomas Sjödin, att alla måste tycka lika kring allt och aldrig framföra en avvikande åsikt. Självfallet inte. Men det påverkar hur det görs, hur det sägs, hur det pratas om andra. Att överträffa varandra i ömsesidig aktning... Så vackra och viktiga ord.
Jag satt där i bänken och drömde om församlingen och såg hur vacker hon kan vara. Hon är försoning, inte strid. Hon är olikhet men ändå en och samma kropp.
Det är det där jag ser i Centrumkyrkan - mångfalden och olikheten och ändå denna sammanlänkning av allt detta till en enhet. Det är troligtvis det jag gillar. Det är en atmosfär att trivas i, helt enkelt.
I söndags visade Livets ord och Ulf Ekman upp nya tv-studion för första gången. Att det skulle bli en ny sorts program, en utveckling av de intervjuprogram som Ulf Ekman tidigare haft, har varit känt ett tag och nu bjöds gudstjänstbesökarna på en inblick i det nya tänket.
Det blir intervjuer, undervisning, livemusik och en del annat.
Hur det blir, innehålls- och kvalitetsmässigt, återstår förstås att se. Men helt klart är Livets ord duktiga på tv-området (som bland annat förre kollegan Emanuel Karlsten påpekat) och gör stilrena produktioner. Så förutsättningarna får anses goda. Och inblicken i studion, som man får i det här inslaget, förstärker onekligen det intrycket.
"Kväll med Ulf Ekman", ska det heta. Livets ords svar på "Sen kväll med Luuk", typ. Och visst kan man se inspiration från andra talkshows i studiobygget, helt klart. Men snyggt är det, det går inte komma ifrån.
Och ja, om du kollar på klippet och hör mitt namn nämnas som en av de kommande gästerna i programmet så är det helt korrekt. Jag har fått förfrågan och tackat ja till att (i slutet av februari) komma och medverka i ett samtal kring ungdomar och församling, vilket är temat i den bok jag kom ut med i höstas.
Nyligenhemkommen från ledarsamlingen med gänget i Filadelfia Stockholm. Ett gott gäng med så mycket uppenbar vilja att leda tonåringar till en tro på Gud. Och de lyckas, det kommer ett stort gäng fredag efter fredag till de olika samlingarna.
Det är stort hjältevarning på det.
Vi snackar om en av de viktigaste - om inte den viktigaste - perioderna av livet. Så mycket avgörs och formas under tonåren. Omkring 85-90 procent av alla kristna har kommit till tro under just den livsperioden.
Alla som arbetar och sliter, kanske speciellt de som gör det på sin fritid, och finns till hands för unga är hjältar. Har du sådana i din församling - uppmuntra dem till max. Visa din uppskattning, buga och bocka. Egentligen borde det vara slagsmål om att få vara med och bidraga in i tonårsarbetet, just eftersom resultaten är så påtagliga och konreta. Låt det bli så.
Gänget i Filadelfia är värd all uppmuntran för vad de gör för tonåringar. Deras (och många med dem) stora utmaning ligger inte där (även om man alltid kan putsa och förändra, förbättra). De gav uttryck för det, att de kändes ganska trygga i det som finns för den åldersgruppen.
Den som stora utmaningen finns istället i det som kommer därefter - att vägleda tonåringarna vidare till en tro i vuxenlivet. Det pratade vi om idag, funderade på varför det där paradigmskiftet är svårt och vad som kan göras för att underlätta och leda fram till det. Inga enkla frågor, inga enkla och schablonmässiga svar. Men ack så viktigt.
Men nu tar jag lördagskväll, innan jag ger mig i kast med ämnet i morgon igen. I Centrumkyrkan Sundbyberg då.
Ps. Vill du läsa mer om de här bitarna, om mina tankar kring vad som är viktigt att tänka på kring det där paradigmskiftet, kan du kolla in den här bloggposten.
Sitter och åker tåg genom ett helt osannolikt vackert Sverige. Snö och sol. Det är mig obegripligt hur det kan klagas på detta väder. Ack om varje vinter kunde vara sådan här.
I eftermiddag ska jag hålla i en ledarsamling i Filadelfia Stockholm, i morgon eftermiddag är jag en av talarna på "Centrumkyrkans dag" i Sundbyberg.
Det blir en hel del sådana här arrangemang i jobbet för mig under närmaste halvåret, typ ett per vecka i snitt. Dey är roligt att komplettera skrivandet med talande, speciellt när det gäller ämnet som engarerar mig mest av allt: Att leda tonåringar till vuxenlivet med gudstron intakt och stärkt.
Det är en jätteutmaning, för mig är det en av kyrkans allra största. Svinnet är enormt, så många växer bort när de växer upp. Entrédörrarna är inte bekymret, det är bakdörrarna som står på glänt.
Naturligtvis är det så att Jesus hade rätt; en del av det som blir utsått faller på ställen där det inte växer till. Men jag tror inte det är hela förklaringen till det stora tapp som sker. Jag är övertygad om att många försinner bort för att de tror att de inte tror längre, eftersom det inte är likadant som det var förr.
Den första kärleken, den man inte ska överge, sammanblandas med de yttre attributen som präglade tiden när man kom till tro (som för de allra flesta är just tonåren): hur man tänkte och kände. Och dessutom försvinner mycket av det där som varit ens liv i så många år: kompisgänget splittras, kyrkans riktade tonårsverksamhet växer man ifrån.
Vart ska man ta vägen med sina frågor och sina funderingar, sina nya känslor? Vilken gemenskap finns kvar när ungdomsgänget sprids över landet?
Det behöver funderas kring hur vi bekräftar en reflekterande vuxentro istället för att försöka trycka tillbaka in i tonårslivets mer svartvita, och sen är det ett måste att varje församling funderar kring hur den bygger. Byggs det i realiteten ungdomsförsamlingar i församlingarna som man sedan växer ur? I så fall gör man det mycket svårt för nyvuxna att ta steget vidare.
Knäckfrågan har jag skrivi om tidigare: Generationssegregeringen är en katastrof. Bryt den och vägen framåt ser hoppfull ut. Behåll den och det är kört.
Lyft och samtala om de här frågorna, ta dem på allvar och tänkt till på hur församlingens tonårsverksamhet ska formas så att det inte enbart blir något som är bra där och då utan blir en grund för något som komma skall och som ska vara livet ut.
(Läs gärna min bok i ämnet, för att aktualisera frågorna och få vägledande tankar framåt)
Var på besök hos svägerskan med familj i juldagarna och såg att de tryckt upp en låtstrof och ramat in som tavla.
Enkel och lysande idé.
Åkte hem och funderade kring vad jag skulle välja, vad som bäst sammanfattar mitt funderade och liv. Har haft en hel rad förslag, här kan man ju tveklöst tänka utifrån olika horisonter och perspektiv, men jag tror att jag landat i några textrader som jag gärna skulle rama in och se dagligen på min vägg:
"Gud om du hör mig, jag kommer som den jag är. Gör nånting vackert av allt det som går sönder här".
De raderna av Tomas Andersson-Wij (från fantastiska låten "Gör nånting vackert") är de jag idag har som hetast alternativ.
Vilken låtstrof väljer du?
Predikade i hemförsamlingen igår förmiddag och fick en lycka till-hälsning från kollegan Andreas Nilsson som även innefattade en form av utmaning/uppmaning:
"Har fortfarande inte sett någon #gtj-twittra från predikstolen...".
En liten uttydning för en som inte förstår vad det där : Twitter är en mikroblogg där man skriver korta meddelanden, typ vad man gör eller tänker på för tillfället, som alla som vill kan följa och se. För ett tag sedan skapade Nils Brynte, internetpastor i Svenska missionskyrkan, hashtagen (vilket helt enkelt är en ämnesbeskrivning som förklarar inom vilket område man skriver) #gtj. gtj är en förkortning för gudstjänst och genom att söka på den skulle man kunna se vad alla som är på gudstjänst skriver.
Reporterkollegan Andreas Nilsson är en av dem anammat det hela och emellanåt skriver något från gudstjänsten han är på, kanske ett citat från predikan eller så. På frågan från en twittervän varför frågade han: "Det är inte konstigare än att koppla till ytterligare en högtalare till predikantens mick."
Bra svar. Och ändå sitter jag här och känner mig tveksam. Jag är en van twittrare, använder det någorlunda flitigt i arbetet. Men att twittra från gudstjänst?
Från predikstolen (och den utmaningen från kollegan vet jag inte hur seriöst menad den var, ska tilläggas) twittrade jag inte och det kommer aldrig ske framöver heller, det kan jag lova. Då måste man vara helt närvarande där man är.
Men bör man inte vara det även när man är där i andra roller än som predikant? Finns det inte en uppenbar risk att man blir passiv, allt för mycket åskådare, när man sitter och twittrar eller uppdaterar Facebook under gudstjänsten?
I arbetet har jag twittrat från många konferenser och gudstjänster, men då är det naturligt eftersom jag verkligen på många sätt sitter just vid sidan om som reporter - jag är främst där och rapporterar för någon annans skull.
Det kanske egentligen är helt naturligt, som ett sätt att utvidga kyrkan och få den att nå ut till fler? Att inte bara vara närvarande för dem som är där i kyrkan utan även för dem som inte är det - som ett slags reporterroll för allmänheten? Men finns det inte en risk att bli splittrad, att tappa fokus på den Gud man är där för att göra tjänst inför?
Uppenbart kluven, även om jag lika uppenbart lutar åt att inte twittra från gudstjänster (utanför yrkesrollen).
Hur tänker du?
Så vad märker man under fem veckors ledighet om man tar fasta från mycket av det som upptar ens värld annars? Mycket, bland annat hur man är. Och det är ju inte alltid bara en glädje, precis.
Ibland är det enklare att vara på språng, på väg. Få vara viktig någon annanstans.
För några år sedan intervjuade jag en artist som citerade en vän: "Man märker inte hur mycket syndare man är förrän man blir förälder".
Det ligger så mycket i det. Det är en glädje, en ynnest, en förmån och massa andra storord som finns att vara förälder. Jag tror att jag, på många sätt och ofta, är en ganska bra pappa. Men som det mesta i livet så är föräldraskap en paradox. Det är även påfrestande och jobbigt. Dels utifrån att få små människor i totalt behov av mig för att klara sig, som dessutom ofta sover dåligt och orsakar en mer eller mindre konstant kraftbrist.
Men inte bara utifrån den typen av praktiska bitar utan även för vad som avslöjas i det egna livet. Livet omkullkastas; egoismen utmanas fullständigt, tålamodet likaså. Det är så ytterst avklädande och smärtsamt, den egna karaktärens brister och otillräckligt avslöjas brutalt.
Jobbigt, men ack så nyttigt. Utifrån mötet med sig själv finns möjlighet till förändring, att finna sin egen brist och otillräckligt på djupet är inte en fara utan en möjlighet. Att inte göra den upptäckten, genom föräldraskap eller annat, är däremot en otrolig fara. Inte nog med att man riskerar att bli odräglig i en felaktig självgodhet, man riskerar också att inte möta Gud. Det är i bristen, i brustenheten, som vi möter oss själva och Honom. Och då, först då, finns möjlighet att bli ledd någon annanstans.
Föräldraskapet avslöjar karaktär men är även en utmärkt plats att möta Gud och få en utmaning i att låta andens frukter blomma: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.
Men se där - angenämnt! Vad roligt att mötas igen i denna form. Sidådär fem veckors ledighet kom och sköljde över mig och tog mig bort från såväl denna blogg som alla andras. Men nu är jag tillbaka, redo och laddad för en ny arbetsperiod.
Det har varit välbehövliga veckor, fyllda av allt det där som hör jul- och nyårshelger till: släkt, kyrka, stillhet. Eller ja, glöm det där sistnämnda - jag är ju ändå trebarnspappa.
Men även om det varit mycket aktiviteter - med så här mycket snö blir det lätt full fart på små barn - så har det varit väldigt avkopplande på många sätt. Och nyttigt, som en fasta ifrån allt det där som vanligtvis tränger inpå livet. Bloggande, twittrande, jobbtankar i stort. Helt har det kanske inte försvunnit, men det har varit kraftigt begränsat.
Och jag har märkt hur nyttigt det varit, hur det hjälpt mig att se riskerna med hela det här livet. Så nu har jag satt upp ett antal regler för mig själv för att försöka så att alla dessa saker, som jag gillar, kan ha sin plats men inte för mycket plats. Jag tror att det kan bli bra, för alla parter.
Fasta är inte så dumt, helt enkelt. Hjälper med perspektiv. Själv är jag bedrövligt dåligt på att fasta från mat (vilket inte bottnar bara i ett frosseri utan i magbekymmer för ett antal år sedan som gjorde att jag fick rådet att absolut inte fasta eftersom min mage hade mått än sämre av det). Kanske borde jag bli bättre på det, eller helt enkelt leta de här andra formerna av fasta. Resultatet känns gott, i alla fall.
Inför bloggvåren kommer nog mycket att vara sig likt, det blir bloggande från konferenser och händelser som sker. Säkert en hel del populärkultur, alldeles jättesäkert en del teologiska funderingar inte minst kring ungdom och kyrka. Och på tal om det så blir det nog en del speglande av resor jag kommer göra under de kommande månaderna. Ska ut en del och tala utifrån min bok, det tänkte jag ta med er en del på.
Jag tror det kan bli bra, jag. Väl mött.
Läser recension i Sydsvenskan av Eddie Izzards standupshow i Malmö. Hade velat vara där, Izzard är en totalt lysande komiker, snabb såväl i huvud som tunga.
Precis som hos brittiske kollegan Ricky Gervais så dyker ofta Gud upp i showerna. Inte sällan försöker de avveckla Honom (även om de också ofta säger oerhört kloka saker om Gud - livet är en paradox), så också denna gång.
Ett av showens teman är, enligt Sydsvenskans recensent Alexander Agrell, Guds ickeexistens. Izzards centrala budskap sägs, återigen enligt recensionen, vara "Att en enda livsregel gör tio Guds bud överflödiga: "Behandla andra människor så som du själv vill bli behandlad"."
Jag sitter här och ler när jag läser det. Gud finns inte men när det ska formuleras något grundläggande för detta människoliv så vänder man sig till - just det, Jesus (som var den som sa det där).
Gud avvecklas inte så lätt.
2009 går in på upploppet, men på ett sätt är jag redan vid mållinjen. Jag har gjort min sista arbetsdag för i år. Nu väntar en mix av semester, komp- och föräldraledighet årets sista veckor och även några veckor in på det kommande 2010. Det känns skönt, även om jag älskar mitt arbete.
Och gårdagskvällen, med julfest och tillhörande julbord, kändes som en god avslutning. Vågar inte arbeta mer efter det, för mycket står på spel. I går kväll fick jag nämligen den hedrande utmärkelsen "Årets medarbetare på Dagen 2009" med följande vackra motivering:
För att ha vitaliserat den traditionella konferensbevakningen med hjälp av blogg, Twitter och gedigen tidningsjournalistik.
För att ha fått uppmärksamhet och respekt, såväl internt som externt, genom sin särskilda blick och förmåga att förstå den kyrkliga sammanhangen.
För att ha tagit klivet från reporterrollen till att även bli en efterfrågad opinionsbildare, kännetecknad av engagemang, omdöme och klokhet.
Ni kanske förstår vad jag menar - bäst att ta lite ledigt efter det där, vill ju inte äventyra med en dålig avslutning...
Nej, allvarligt: Väldigt fina ord, svåra att ta till sig. Men jag försöker. Oerhört uppmuntrande att efter ett spännande yrkesmässigt år med såväl digitala medier, tidnings- och bokskrivande få en sådan utmärkelse av kollegor man älskar och högaktar.
Och tack till alla er som förgyllt detta 2009. Tack för respons, för dialog, för uppmuntran och för tips. Jag gillar er med.
Nu är det mycket som talar för att det blir lågvarv här på bloggen ett tag. Vi får se. Om inte förr så ses vi när det drar ihop sig till ett nytt intressant arbetsår.
Allt gott!
Uppdaterad: Daniel Zackrisson filmade ett klipp från kvällen:
Jag har lite svårt att förstå reaktioner, de dyker upp lite här och lite där, kring att man inte ska fundera runt hur arbetet i en församling ska formas, hur evangeliet förkunnas. Istället tycks man mena att det gäller att bara lyssna in vad Bibeln säger.
Japp, just så, det gäller att lyssna in vad Bibeln säger. Och då är det oundvikligt att fundera kring de här sakerna: Vad är det för klimat som finns och som önskas? Det handlar om att utvärdera arbetet och se om det stämmer med de principer som Jesus visade, undervisade och levde. Det finns massor att lära därav och det vore märkligt att inte ständigt utvärdera gentemot det.
Jag inser naturligtvis - dummare än så är jag inte - att det finns risker även här. Det gör det som bekant med precis allting. Risken är att det blir ytligt, att metoderna blir målet. Absolut så, då kan man lika gärna lägga ner.
Men det finns en risk att ha målet men inte metoden också. Att ha svaret men inte kunna lyssna in folks frågor.
Jesus förkunnade uppdraget budskapet om Gud och hans rike där människor fanns och så att de berördes, så att de förstod. Han var en mästare på att kommunicera i sin samtid. Han tog bilder ur omgivningen för att förklara. Självfallet finns det att lära av det.
Ja, jag ser risken att springa iväg på egen hand och försöka vända trender med mänskliga strategier; att glömma bort att det ytterst är Gud som talar; att leka Gud och tro att allt hänger på oss.
Men jag ser den omvända risken också: Att glömma bort att vara kropp åt huvudet (enligt Paulus bild om att församlingen är kroppen och Jesus huvudet) och handla enligt de signaler som sänds ut.
Det är sant att vi inte ska glömma den hunger och längtan som föregick förra århundradets stora väckelse, att vi inte får glömma bort att be till Gud om ande och kraft. Men jag tycker att det ofta har stannat där, vid en timmes bön på onsdagskvällarna där man ber Gud sända en ny väckelse. Man överlämnar allting åt honom, liksom.
Och det är i en mening sant, förstås, som jag redan sagt. "Inte genom någon människas styrka eller kraft ska det ske utan genom Guds ande", som det brukade sjungas.
Men det är också sant att Jesus sa så här: "Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder arbetare till sin skörd". (Matt. 9: 37).
Den ordningen känns logisk för mig - att tydligt rikta sig till Gud, inte försöka ordna det själv, men inte bara påminna honom om att han får ordna det utan tydligt ställa sig till förfogande som arbetare.
Och en arbetare funderar naturligtvis på hur han arbetar.
Okej, här kommer fortsättningen på förra bloggposten, utifrån dem som tyckte att den där siffran på att 90 procent försvinner genom kyrkans bakdörrar efter intensiva och hängivna tonår bara inte kan stämma: "Det stämmer inte med min erfarenhet", sa några stycken.
Man ska inte dra förhastade slutsatser kring generella ting, men jag undrar om det är en slump att det är pastorer från mindre församlingar som sa det där? Ingen från större sammanhang oponerade sig.
Jag tror inte det är en tillfällighet. Jag anar, utifrån detta men även utifrån andra samtal jag haft, att procentsiffrorna är bättre i de relativt små församlingarna. Man kan fundera på varför. Jag tror så här:
1. Där är antalet unga färre, det finns inte underlag för att bygga en isolerad ungdomsförsamling i församlingen. Generationerna skiljs inte åt lika hårt.
2. Det finns sällan ekonomi att anställa en specifik ungdomspastor utan församlingens föreståndare, och andra ideella krafter, är ledare för de riktade ungdomssamlingarna och håller i undervisningen. Resultat: kanske inte alltid så spännande men genuint med erfarenhet och perspektiv som berikar.
Vad lär man sig av detta? Att församlingar inte bör vara för stora? Ja, kanske det faktiskt. Eller i alla fall att stora församlingar bör tänka till kring hur de bygger sitt arbete kring unga. För vad är vitsen med att samla stora skaror om väldigt stor procent av dem försvinner bort?
Talade alltså på Predikantveckan i onsdags, kring kyrkans uppenbara bekymmer att leda tonåringar till en vuxen tro. Fick väldigt god respons, nästan överväldigande, men också en fråga vid upprepade tillfällen: "Vad menade du med de 90 procenten - det där måste du väl ändå fått om bakfoten".
Så här sa jag, ungefär: "90 procent av alla som kommer till tro gör det innan 20 års ålder, det har vi förstått och satsar extra med tid, kraft och resurser på barn- och tonårsverksamheterna. Men av dem som kommer till tro så försvinner 90 procent ut genom bakdörren - när vuxenlivet kommer växer de upp och kyrkan bort".
Ungefär så sa jag innan jag sprang vidare i min iver på att peka ut Jesu exempel för hur det går att vägleda in i en fördjupad tro. Jag borde utvecklat det där något, får göra det nu istället.
De första 90 procenten är odiskutabla, att den övervägande majoriteten kommer till tro där är tveklöst. Men det andra - stämmer det att 90 procent försvinner bort? Min erfarenhet, från flera sammanhang, säger det.
Men det behöver tydliggöras - vilket jag även sa snabbt i förbifarten i onsdags - att det inte innebär att alla dessa 90 procent mister sin tro på Gud. Honom blir man inte av med så lätt, han dröjer sig gärna kvar. Och för en del lever kanske tron starkare än någonsin, jag har mött sådana exempel: "Jag var tvungen att lämna församlingen för att min tro skulle överleva".
Så kan det vara, men jag tror inte att det är standardmodellen. Tvärtom - jag tror att ett kristet liv hör hemma i en församlingsgemenskap (utan att för den sakens skull vara en ersättning för det personliga naturligtvis: församlingen är ett komplement, inte en ersättning till hemmet. Men det är ett ack så viktigt komplement).
Min erfarenhet är alltså att många som tidigare varit bergfasta i tron och hängivna i ett församlingsengagemang försvinner ut genom bakdörren efter de intensiva tonåren. Somliga återvänder senare, det är sant, men långtifrån alla. Det finns statistik som säger att pingströrelsen hade haft en bra bit över en miljon medlemmar idag om den nått alla barn och tonåringar som varit en del av dess verksamhet (istället för de dryga 85000 man är idag=mindre än tio procent av potentialen utifrån dem i egna huset, alltså) .
En utopi förstås, alla når man aldrig, men ändå - det säger något om att bakdörren läcker och att kyrkan har svårt att leda in i vuxenlivet med tron i behåll.
Jag menar att det finns fog för den där siffran kring att (omkring) 90 procent försvinner bort, inte minst kan man se den trenden och tendensen i ovan nämnda räkneexempel från pingströrelsen. Men enklare är egentligen att fundera kring alla de jag varit på läger och konferenser med genom åren och se hur många som saknas idag. Om det inte är 90 procent så är det i alla fall inte speciellt långt ifrån (och den respons jag fått via mail eller på annat sätt av dem som läst min bok i ämnet eller som hört mig tala utifrån den säger mig att min erfarenhet långtifrån är isolerad).
Men jag vet att det här inte är enkla saker att räkna på och på sätt och vis är det oviktigt att slå fast någon procentform. Däremot tror jag att det är viktigt att identifiera bekymret och fundera på vad det beror på; om det finns systemfel som kan rättas till (vilket jag påstår i boken).
Och några reagerade alltså kring den där siffran, kände inte igen sig: "Det där måste du fått om bakfoten, det stämmer inte med min erfarenhet, så många försvinner inte". Jag tror mycket väl att de kan ha rätt, också. Och jag vill skriva om förklaringen till det men inser att denna bloggpost redan har svält i antal tecken, så ber att få återkomma i ämnet.
Jag ser i kommentarer på mina bloggar, och hos andra som bloggar med anknytning till Predikantveckan, att det missuppfattas en hel del. Somliga tycks tro att det enbart talas om form och kommunikation, utifrån något slags mänskligt försök att komma tillrätta med en negativ spiral.
Jag vet inte vad det beror på, om det är jag som rapporterat konstigt och fel eller om det är vilja att läsa in egna fördomar som är grejen. För det stämmer inte alls överens med bilden jag får här.
Nu har just pingstföreståndare Pelle Hörnmark talat:
"Vad bor i ditt hjärta? Ingenting kommer bli framgångsrikt om du inte har ditt rotsystem i Gud. Det är helt avgörande för dig och din församling. Var hämtar du din inspiration, var har du ditt hjärta?"
"Ibland pratar vi om visioner men det är mest vårt eget övermod som talar. Vi ska passa oss för inflation i detta. Jag har hört många halvljuga och sen nästan gett Gud skulden efteråt. Det är inte ok, vi måste vara sanna. Men om visionerna och drömmarna slocknat så finns det hjälp att få i rotsystemet"
Så ryktet om att pingströrelsen numera enbart skulle vara inriktat på att hitta en smart form och stil är kraftigt överdrivet. Det går djupare än så. Visst talas det, mycket dessutom, om förändring för att hitta rätt i samtiden men det är uppenbart - gång på gång, betonas med kraftig understrykning - att avsikten inte är något annat än en biblisk närhet. Men pingströrelse har en tradition som är föränderlig, som Stefan Beimark påpekar i intervjusamtalet jag gjorde för dagens tidning (läs det):
"Vi är inte satta att förvalta former utan förvalta evangeliet. Vårt existensberättigande som pingströrelse finns i detta, vi är födda in i en tradition av något nytt. Det måste vi förvalta och hänga med vår samtid, utan att det minsta tappa vårt budskap. Det är en stor och viktig utmaning."
Utifrån det ska pingströrelsens funderingar inför framtiden ses.
Sista dagen av Predikantveckan. Inleder den med att länka till Anna-Sara Bergwalls blogg på pingst.se. . Hon skriver några rader kring min session, men det är inte dem jag tänker på utan främst det hon skriver kring gårdagens kvinnolunch och funderingar runt kvinnligt ledarskap.
Intressant perspektiv som sällan lyfts fram i såna här konferenser (vilket är just det Anna-Sara kritiserar)
Just nu är det öppet kvällsmöte på Predikantveckan. I övrigt är konferensen intern och enbart öppen för anmälda deltagare, men ikväll är det alltså allmänt möte.
Soul- och gospelartisten Samuel Ljungblahd har sjungit sånger från sin nya skiva (Om det var bra? Skojar du?) och nu har just Marcus Ardenfors, pastor i Eskilstuna pingst, avslutat sin predikan där han försökt rikta sig till både de församlade pastorerna och övriga närvarande.
Han talade om en tid där frid är en bristvara, där omständigheter runtomkring lätt tynger och sänker människor.
"Vi har inte tid för verklighetsflykt. Och det är det här som jag gillar så med kristen tro - den flyr inte vår verklighet, ber oss inte fly den. Jesus kommer till vår verklighet, sökte upp oss. och han kommer inte för att enbart trösta oss, han erbjuder att komma och uppfylla oss. Och om han får fylla oss med sin verklighet kommer vi bli bärare av hans strid".
Perfekta omständigheter utlovas inte, påpekar Niklas Piensoho (Filadelfia Stockholm), men ett möte med fridens Gud - som når längre och djupare än det yttre - erbjuds. Och människor, en efter en, lämnar sina bänkplatser och går till en förebedjare medan övriga sjunger lovsång.
En vacker stund.
Klockan 12 på onsdagen stod jag naken på Filadelfias estrad. Utan dator, utan kamera, utan anteckningsblock. Då känner man sig aningen naken som reporter.
Att ha sisådär 600 pingstpastorer framför sig och under 30 minuter få utmana kring det som mitt hjärta brinner för mer än något annat - att leda unga till en vuxen tro, hjälpa dem att ta steget som så många misslyckas med - var speciellt.
Jag är förvisso en ganska van talare, både från historien och i nuet, men ändå. Här satt 600 pastorer med stort inflytande och möjlighet till att förändra. Jag ska inte gå in på allt det jag talade om, vill man veta mer kan man läsa här eller kanske ta sig an boken, men låt mig trycka på en sak här: Vikten av att inte skilja på generationer. För mig är det pudelns kärna i problematiken - det behövs äldre som lever nära de yngre och vägleder med sina perspektiv.
Så länge vi fortsätter med att skilja generationerna åt är det kört, då kommer historien upprepa sig: unga kommer växa upp och bort från kyrkan, från tron.
Därför blev jag så glad när en pastor kom fram efteråt och sa att han redan pratat med en kollega i sitt närområde kring det tonårsläger de och andra församlingar anordnar tillsammans varje år. "Vi har överlämnat det till de unga ungdomspastorerna, de har fått sköta det själva. Det måste vi ändra på kommande år".
Så nu sitter jag här och gläder mig. Praktik, inte bara teori. Äldre och yngre ledare sida vid sida för att vägleda i den viktigaste delen av livet.
Glädje.
Jag antar att en del av er undrar vad som hände med bloggandet idag. Hade tänkt skriva i förmiddags men hade lite bekymmer att fokusera då.
Jag ska snart berätta varför.
Det talas alltså mycket om förändring på Predikantveckan, som på många andra pingstkonferenser de senaste åren. Men hur ser förändring ut i praktiken? Kanske kan man se ett exempel på det i Filadelfia Stockholm.
Den gamla fasta talarstolen finns inte kvar på estraden längre, men Jesus-emblemet har man sparat och satt uppe på orgeln. Förändring, men ändå kvar. Frågan är om det är en beständig förändring eller om det är borta helt om några år, kanske ersatt med ett nyare emblem?
Efter att pastorerna Carl-Olof Hultby och Dan Salomonsson vänt och vridit på Bibeln utifrån temat "Med de rätta orden" är det nu dags för Marie Söderqvist, VD och grundare av kommunikationsföretaget United Minds och regelbunden fristående krönikör i Expressen.
Hon och United Minds har analyserat samhället utifrån många olika aspeketer, och bland annat har det mynnat ut i Söderqvists bok "Status: vägen till lycka" (Norstedts).
Utifrån det berättar hon nu om vad som är status i Sverige, vad svenskarna längtar efter och söker. Och det visar sig vara de kristna värderingarna som ger status: En tydlig livsåskådning, ett stabilt äktenskap etcetera. De svenska dygderna är, enligt Marie Söderqvist, bland annat: Ta hand om sin familj, hjälpa andra, ha en tydlig moral.
"Och det tror jag ni skriver under på allihop, det där tycker ni också. Så ni borde vara perfekt, ligga helt rätt i tiden. Men... i Sveriges får man status genom att ordna allting själv. Och kanske är det förklaringen till att det är svårt för kyrkan idag, för ni har ju ett budskap om att man inte klarar sig själv: Att man behöver Gud, att det är okej att inte klara ut allting själv".
Intressant, eller hur?