Uppdaterat 16:30: Vill bara, innan själva bloggposten, be om ursäkt å tidningens vägnar för en felaktig rubrik i papperstidningen. På förstasidan står det "Nybliven pingstpastor förkastar vattendop", angående predikan som KG Larsson hållit. Det är fel och missvisande, vilket den som läser intervjun med KG och referatet ur predikan också ser. Vi ber KG Larsson om ursäkt för det och ber läsarna bortse från den felaktiga rubriksättningen.
Man kan fundera över varför Dagen lyssnar till en enskild pingstpastors predikan och citerar ur den. Det gör vi knappast varje vecka.
Det finns flera anledningar till det. Dels på grund av sommarens funderingar kring om KG Larsson var troendedöpt eller inte, något han själv inte ville svara på. Den baptiska traditionen är ju oerhört stark inom pingströrelsen. Därför är det nu intressant när KG Larsson nu talar över rubriken "det kristna dopet" - och levererar en syn som får nytillträdde föreståndaren för Pingst FFS, Pelle Hörnmark, att lyfta på ögonbrynen.
Men ämnet är även intressant ur ett vidare perspektiv. Dopfrågan är väldigt spännande i dessa tider när ekumeniken blomstrar och samfundsgränser rivs allt mer. Vad händer med de skillnader som funnits traditionellt, håller de i sig? Eller blir de gränserna mindre uppenbara, kanske helt bortsuddade, på sikt?
I pingströrelsen, den rörelse som KG Larsson nu arbetar i, skulle man kunna tycka att den predikan han höll i söndags inte vore något problem i och med att den fokuserar dopet i den helige Ande så tydligt, är inte det pingstvännernas själva signum? Jo, men man förknippar även andedopet väldigt starkt med vattendopet. Den pentakostala traditionen är med andra ord väldigt baptistisk, så pass att i svenska pingstförsamlingar blir man medlem genom vattendopet Historiskt har exempelvis Centrumkyrkan i Sundbyberg fått nej på förfrågan att få räknas som pingstförsamling för att man tog emot medlemmar på bekännelse och inte bara genom dop.
Och den traditionen hålls det konsekvent fast vid. I alla fall nästan. För verkligheten har medfört att vissa förändringar behövt göras. På många mindre orter har det blivit allt vanligare med så kalalde samarbetsförsamlingar där två, eller fler, församlingar slagits samman men behållit sina båda samfundstillhörigheter. Församlingsmedlemmarna räknas då som fullvärdiga medlemmar i mer än ett samfund, bland annat med följden att ett ganska stort antal barndöpta från exempelvis Svenska Missionskyrkan är pingstmedlemmar. Ett avsteg från praxis men bara i vissa och speciella lokala situationer kan tyckas, men i förlängningen är detta en tickande bomb enligt Kent Cramnell, församlingskonsulent på Pingst ffs.
För vad händer när barndöpta medlemmar ur samarbetsförsamlingarna flyttar tlll ny ort där det enbart finns en pingstförsamling, en sådan som man allt mer kommit att identifiera sig med: får man bli medlem där då? Inte med nuvarande praxis.
KG Larsson aktualiserar även den pågående debatten och samtalen som redan finns kring vlken hållning man bör ha. En inte helt ovanlig tankegång är att man ska fortsätta förkunna och praktisera vuxendop enbart men att medlemskapet i församlingen ska bero på bekännelsen av tro på Jesus. Den åsikten delas dock av långtifrån alla.
Så den här predikan är intressant att skriva om ur flera perspektiv. Dels för att KG Larsson som pingstpastor i sig är en intressant historia, dels för att den behandlar ett ämne som är av allmänintresse och ligger i tiden.
