I Aspnäskyrkan i Järfälla har man rensat ut kyrkbänkarna den här veckan och ersatt med hoppborgar, bollhav och annat roligt för barn på höstlovet.
Pastor Marcus Sönnerbrandt säger: "Jesus sa inte "fyll alla kyrkor med hoppborgar", men vi är kallade att välsigna och ta hand om barnen. Det här är vårt sätt den här veckan, och först och främst gör det vi detta för de barn som kanske inte är så vana vid att ha roliga lov, som kanske inte har råd att åka iväg på en massa aktiviteter".
Vad säger ni om det här? I samband med Magnus Betnérs stand-up i Metodistkyrkan S:t Jakob och Rockbandet Angtorias inspelning av rockvideo i Njurunda uppstod funderingar och debatter om vad kyrkorummet får och bör användas till. Och frågan är flitigt debatterad, kolla bara här, här och här. Ett antal artiklar det senaste året på ämnet hur kyrkan och kyrkorummet egentligen kan och får användas.
Får det användas till kommersiella syften; i sammanhang där budskapet inte rimmar med församlingens bibelsyn? Eller är allt annat än församlingens egen verksamhet otänkbar?
Och finns det gränser för vad en församling bör hitta på för egna arrangemang i kyrkolokalen? Håller sig Aspnäs inom gränserna när kyrkan blir en lekplats?
Jag, uppvuxen och präglad av frikyrkorörelsen som jag är, har i grunden en ganska pragmatisk inställning till kyrkans lokal. Samtidigt förstår och gillar jag vördnaden för kyrkorummet som finns i andra traditioner, så jag är lite kluven i de här frågorna. Tenderar att förstå alla, liksom.
Fast i Aspnäsfallet är jag inte det minsta kluven vilken den vane läsaren av denna blogg troligtvis inte överraskas av: att flytta undan och anstränga sig för barns skull är naturligtvis rätt.
Eller vad tycker du?
