Gårdagens bloggpost om Ole Børud kommenterades av signaturen Samuel: "dina hänvisningar visar hur brutalt frikyrklig du är haha".
Jag antar att han syftar på de artister jag räknade upp referenser till Børuds musik, och i så fall har han helt rätt. Michael Jackson och Eric Gadd har väl kanske aldrig räknats som typiska frikyrkoartister (även om många där naturligtvis gillat och gillar dem) men Paulo Mendonca och Airplay måste sannerligen göra det. Det är namn som kan droppas med igenkännande nickar av i stort sett alla i den egna generationen. Ja, förutsatt att de växte upp i frikyrkosvängen på 1980-och 90-talen, förstås.
Västkustrocken i sina olika former omfamnades i stort sett totalt. Jag minns att det var ungefär samma sak att åka på Scandinaviumgalor med sina enbart uttalade kristna artister och Toto-konserter med sina... inte enbart uttalade kristna medlemmar, om jag uttrycker mig så. Det var i stort samma publik på de båda ställena. Smått surrealistiskt egentligen.
Det skulle på något sätt antingen vara radikala och överlåtna artister eller så fick de stå för vad som helst och bete sig hursomhelst, bara de spelade västkustrock. Då var de ändå okej, trots att vissa av dem tillbringade en del tid i fängelse till följd av droginnehav och ofta hade väsensskilda åsikter kring livstilsfrågor än vad som predikades i kyrkorna. Jag menar, lyssna exempelvis på Paulo Mendoncas texter och hur han sjunger om sex... skulle något sådant sagts av en ungdomspastor i en kyrka skulle han troligtvis landsförvisats. Men när Paulo sjöng det så skränade vi alla med.
Varför? Man kan frestas spekulera kring att det hade att göra med att vi inte var överlåtna nog, att vi inte kunde skilja på sant och falskt, eller att det var något slags uppror.
Men anledningen var troligtvis väldigt enkel: artisterna var väldigt musikaliska. Det svängde helt enkelt, vilket tilltalade de finkänsliga frikyrkokidsen. Västkustrocken kom att kallas i huvudsak tre saker: recensenternas hatmusik (eftersom den var så polerad och perfekt) samt Musikermusik och Frikyrkomusik (eftersom den var så polerad och perfekt).
