Lördagens Youtube är inte av det underhållande eller enkla slaget.
En av förra årets svåraste artiklar att skriva rörde Michael Guglielmucci. Pastorssonen, ungdomspastorn och lovsångsledaren som fick en hitlåt med "Healer" som skrevs utifrån hans egen cancer. Men han hade inte cancer, det var en lögn. Läs historien här.
Jag fick en del reaktioner om det hela, somliga tyckte det var dumt att vi skrev om det: "Skriv positivt istället". För mig var inte det en fråga, självklart måste man skriva om en sådan sak. Hans sång och vädjan om förbön har spridits stort, titta bara på det här klippet från Hillsong där han sjunger sin sång iförd syrgasmask. Ljudet är rätt dåligt, tyvärr, men titta speciellt på de hängivna ungdomarna.
Innan den här sången framfördes läste Michael Guglielmucci ur Jesaja 53 i mikrofonen, om Jesus som bar människans smärta och sjukdom. Och sen sången, med alla dessa ungdomar som ger sig hän och lovsjunger, ropar till Gud om helande för Michael. Och så var allt en bluff.
Det gör ont att se, att tänka på. Men för mig är det självklart att det måste berättas: har sjukdomstillståndet basunerats ut måste det också basuneras ut när det visade sig vara en bluff.
Ändå smärtar det naturligtvis att berätta om någons olycka. Och speciellt tyckte jag det var svårt att skriva om det när jag förstod anledningen till att han ljög. Michael Guglielmucci hade sedan länge ett pornografiskt missbruk som plågade honom, som bröt ner honom. Men det gick bara inte, säger han, att berätta om det - det var förknippat med så mycket skuld att det var omöjligt att berätta.
Så han skrev sin sång och sjöng ut sin längtan efter befrielse och fick andra att be och sjunga med honom. Men det vara bara han som visste vilket besvär han kämpade med.
I följande intervju försöker Michael Guglielmucci förklara. Cirka 7 minuter in i klippet berättar han om porrmissbruket och säger att det nog kan vara svårt för någon utanför kyrkan att förstå, men att det bara är så skamligt att berätta om ett pornografiskt missbruk att det bara var omöjligt.
För mig är det här en väldigt tänkvärd berättelse. Dels oerhört sorglig förstås, och naturligtvis är det en story som gjort många besvikna, arga och ledsna.
Men det är inte enbart tänkvärt, tycker jag, utifrån att "man ska passa sig för att lita på auktoriteter", som en del kommenterat den här historien som. Jag tycker även att det är värt att fundera över vad det är för kultur och sammanhang som byggts när en människa med problem känner att det är omöjligt att berätta för någon, utan känner att det är enklare och bättre att ljuga ihop en svår sjukdomsdiagnos.
Jag är inte säker på att det bara säger något om Michael Guglielmucci, jag tror att det kan säga något om ett helt system. Och i så fall är det verkligen värt att tänka till kring, fundera över.
Så nu är jag nyfiken: hur reagerar och tänker du?
