Intressant att ta del av bloggkommentarerna kring serien "Den stora kyrkflykten". Fortsätt kommentera, jag tror att det här är ett jätteviktigt samtal att ha levande.
I morgon kommer del 3 i serien, och då är det fyra ledare från olika sammnhang - som har erfarenheter från såväl förr som nu - som kommer till tals. Där kommer det fram en hel del tydligt konstruktiva tankar, som en del av er läsare efterlyst.
En sak till: Signaturen "Lennart J" skriver och undrar över artikelseriens namn, han tycker att vi överdriver flykten. Jag håller inte med.
Jag har betonat i de tidigare bloggposterna i det här ämnet att alla inte lämnar kyrkorna, absolut inte, och gläder mig storligen över Lennarts berättelse att alla i hans egen familj under fem generationer behållit tron.
Men det är faktiskt ingen överdrift att tala om flykten som stor. Jag har fått många mail de här dagarna som bekräftar det, och jag har i dag suttit i en tankesmedja med 12 personer som arbetar med tonåringar i olika sammanhang (fyra samfund representerade: Efs, Pingst, Efk, Livets ord) och alla ger samma verklighet: många ur de stora tonårsgrupperna lämnar kyrkorna när de blir vuxna. Jag tror alltså att det är för enkelt att säga att flykten inte gäller de karismatiska kyrkorna. Det gör den.
Jag har i stort sett aldrig träffat någon som vuxit upp i en kyrka som inte berättar att många jämnåriga kompisar, de som man tidigare delat tron och församlingsgemenskapen med, försvunnit bort från kyrkan.
Ta pingströrelsen som exempel: 1985 hade man sin toppnotering på över 100 000 medlemmar i Sverige, samtidigt hade man över 80 000 barn och tonåringar inskrivna i pingstförsamlingarnas verksamhet. Sedan dess har man gått bakåt i stort sett varje år och är nu under 84 000 medlemmar.
Hur hänger det ihop? Visst, många i den stabila och tongivande pionjärgenerationen har blivit gamla och dött, det är en naturlig orsak och förklaring. Men borde inte alla dessa unga åtminstone ha vägt upp det och skapat ett status quo?
Jag får inte ihop den statistisken på något annat sätt än att många av de unga då lämnat pingströrelsen, och de verkar inte ha gått konsekvent till andra kyrkor/samfund för de växer inte heller. Och så har det fortsatt, och fortsätter.
Men jag säger det inte med glädje, och vi skriver inte en artikelserie i ämnet för att alla ska bli deppiga och tycka att allt känns dåligt. Vi vill sätta fingret på ett problem, släppa fram röster som belyser problematiken från sina håll och på så sätt få upp frågan till diskussion - i tidningen, på lokal församlingsnivå, vid köksbord.
För jag är övertygad om att det går att vända trenden, om vi erkänner problemet och låter oss utmanas av det.
