Av någon outgrundlig anledning fick jag ingen inbjudan till den stora presslyssningen av nya U2-skivan i London häromdagen. Så jag får nöja mig med att läsa Anders Nunstedts och Markus Larssons tankar efter en genomlyssning av "No line on the horizon".
Båda recensenterna försöker hissa lite varningsflagg, även om de ger väldigt goda omdömen till en del låtar.
Markus Larsson skriver att ingen bör förvänta sig "samma rena, raka och lättillgängliga sound" som på de två senaste skivorna:
"Det är som att bandets experimentella Berlin-period pratar med den atmosfäriska widescreen-rocken på "The Joshua tree" via Skype."
Jag tyckte mycket om de två senaste skivorna, men jag jublar ändå över den här "varningen".
Den experimentella Berlin-perioden mynnade ut i "Achtung baby!", U2:s allra bästa album, och "The Joshua tree" med sin atmosfäriska widescreen-rock är på andra plats.
Någon slags kombination av de båda är nog det bästa jag kan tänka mig.
