Okej, ni missar väl inte del 2 av "Den stora kyrkflykten" va?
Nu är det 1980- och 90-talisternas tur att berätta sina historier, upplevelser och tankar. Det här är alltså personer som fortfarande räknas som ungdomar (eller "unga vuxna", som det talas allt mer om). Redan har många, även bland dem som fortfarande är tonåringar, lämnat kyrkan eller börjat trappa ner sitt engagemang.
Att människor lämnar sin kristna gemenskapen och/eller sin kristna tro är inget nytt. Så har alltid skett, genom alla tider. Räcker att läsa Bibeln för att se det, i Johannesevangeliet 6 läser vi exempelvis om en stor skara lärjungar som slutade följa Jesus.
Men det som plågar extra i berättelserna som hörts de senaste årtioendena och fortsätter att höras nu, bland annat i den här serien, är att människor lämnar utan att man egentligen vill det.
Man lämnar för att kyrkan inte fyller någon funktion i ens liv, för att den har en jargong och stil som snarare leder bort från tron än till den, och så vidare. Gudstron bär många med sig vidare, men kyrkan lämnas bakom.
Det här gäller naturligtvis, det är värt att påpeka det på nytt, inte alla. Och lika självklart är att varje persons berättelse är unik, formad och avgjord i det egna sammanhanget och livet.
Men ändå, det går inte slå dövörat till det här. Det får bara inte göras. Att en fråga är komplex och svår är inte skäl att fly den, det gör bara att man måste prata, fundera och be mera kring den.
Och i nästa led fundera på vad som kan och bör göras för att lösa en av de allra största knutarna som svensk kristenhet har.
