Intervjuades i direktsänd radio i sisådär 45 minuter i går kväll. Ni kanske hörde?
Nej, troligtvis inte, närradion i Falköping påstås ha begränsad räckvidd såväl geografiskt som numerärt.
Det var rätt kul hursomhelst. Blev intervjuad av min pastor Thomas Henning och hans radiokollega Anette Sörman, om Dagen och varför så många unga lämnar kyrkan, bland annat.
Och som en del av det senare resonemanget kom vi in på drömmen om allgenerationsförsamlingen. Jag ska ärligen säga att jag emellanåt misströstar, men jag är ändå i grunden förvissad om att det är fullt möjligt. Och att det är oerhört bibliskt.
Rakt igenom Bibeln kan vi läsa om äldre som tar sig an yngre, blir mentorer, vägledare - använd vilken term du vill. Elia och Elisa, Eli och Samuel, och så vidare.
Men tyvärr har vi ofta tappat bort det där. Ungdomsverksamhet kan verkligen vara en genialisk tanke, men det kan lika gärna vara en ordentlig björntjänst som gör att vi särar på generationer. Då går den viktiga erfarenheten förlorad, då lämnas unga ut att ta ut kursen själva. Och dessutom blir steget alltför ofta alltför stort till söndagsgudstjänsten, för varför inte låta den vara i sina kulturella uttryck med musik och dylikt: ungdomarna kan få sitt tillgodosett på fredagskvällarna...?
Jag tror vi har en avgörande punkt just här, när vi pratar om unga som lämnar kyrkan och kyrkans framtid. Tillbaka till mentorskap, till att vara vägledare; fäder och mödrar i tron. Att börja leva för nästa generation, att först och främst se till deras behov. Det är dags att ställa sig frågan om vad som är viktigast: att den tro och gemenskap jag upplevt med Jesus går i arv eller att gudstjänsterna firas som jag är van vid och gillar? Jag vet, det är en skarp fråga och den kan låta väl drastisk, men jag tror den ska tas på fullaste allvar.
Jag brukar tänka på Hovav (som tidigare hette Jetro om jag inte missminner mig, märkligt när folk byter namn i och med nya översättningar) och Mose kring detta. När det var dags att ge sig ut på ökenvandring så bad Mose sin svärfar att följa med. "Följ med, så skall det goda Herren lovat Israel komma dig till godo. Men Hovav svarade: "Nej, jag följer inte med, jag vill hem till mitt eget land och min egen släkt." "Överge oss inte", sade Mose, "du vet ju var vi kan slå läger i öknen och måste visa oss vägen. Om du följer med oss skall allt det goda Herren ger oss komma dig till godo." (4 Mos 10:29-)
Mose vill ha med erfarenheten på vandringen, som kände till farorna och fallgroparna, som visste var fiender bodde och var de vilda djuren fanns. Som kunde hjälpa dem finna rätta vägen.
Men Hovav ville inte, han ville hellre hem till sitt land, till sin släkt. Och kanske till sin gudstjänstform...
Det skulle vara bra för folket om Hovav följde med, menade Mose. Men det hade också varit bra för Hovav: allt det goda skulle komma även honom till del.
Så tror jag det är, det är oerhört berikande att stå i mentorskap och leda framåt. Jag tror många äldre, från min generation och uppåt, tappar intresset och börjar känna trötthet inför församlingslivet just för att det här tappas bort. För när man bara går för sin egen skull så tappar man bort en stor del av grejen. Det handlar om Gud, det handlar om andra människor, och sen om mig.
Det sägs ibland att tonåringarna av i dag är individualister ut i fingerspetsarna, egoister rent av. Kanske är det så. Men jag tror att vi andra inte är så dåliga vi heller.
Och av vilka borde man kunna kräva bättring?
