Stefan Swärd, ordförande i Evangeliska Frikyrkan, har intresserat sig för Emerging Church på sin blogg de senaste veckorna, den amerikanska "rörelsen" (ordet sätts inom citationstecken eftersom det inte är någon homogen rörelse utan snarare en strömning eller ett samtal om kristen tro).
Swärd skriver i dag en debattartikel i ämnet där han säger att det finns mycket gott hos Emerging Church men att han är tveksam till vissa delar, bland annat fokus på att västvärlden är postmodern och att kyrkan måste väga in det och våga förändra efter det. "Evangeliet får inte bara bli kulturanpassat", skriver Swärd.
Hela den postmoderna diskussionen är svår, precis som allt som beskrivs medan man står mitt i det. Alltid enklare att kolla efteråt med facit i hand än att skriva om vägen samtidigt som man går den.
Det är det jag upplever att exempelvis Brian D McLaren och Rob Bell, som är de som Swärd nämner som Emerging-författare, gör - de skriver mitt i den tid de nu lever i. Det är modigt, för sådant leder alltid till mycket reaktioner eftersom det utmanar tidigare arbetssätt och betoningar. Både McLaren och Bell (och andra som placerats i Emerging-facket) har flitigt kommit att kallas villolärare (jämte beskrivningar som profeter).
Det jag tycker många skarpa kritiker missar med McLarens och Bells författarskap är just inbjudan att pröva. Det är mer eller mindre att betrakta som deras väsen. Allt ska prövas: tradition, uttryck, teologiska tolkningar som man är van vid sedan tidigare (via sin kultur, kyrka eller utifrån den moderna världsbilden, exempelvis). Och prövningen gäller även deras eget, inte minst betonar Rob Bell oerhört tydligt att han inte menar sig ha absolut rätt kring allting. En inbjudan till att sätta igång samtal och funderingar kring hur vi ska vara kyrka i denna tid och det är, precis som Swärd skriver, oerhört viktigt de samtalen förs och lever.
Men hur är det då med sanningsanspråket?
Swärd skriver, helt korrekt, att "det postmoderna utesluter Jesu sanningsanspråk" och menar att det finns en risk att Emerging-inspirerade pastorer och kyrkor hänger på. Och är det inte just det man kan ana i exempelvis Bells hållning att man inte bara ska köpa hans bild och tankar av det hela?
Jag ser det inte så.
Det är sant att relativiseringsfällan är att se upp med, men jag tycker att varken Bell eller McLaren relativiserar på centrala punkter. Jag upplever dem snarare som skarpa och utmanande just där. Deras förhoppning är att kliva in i och besmitta det postmoderna med Jesus och kyrka, inte tvärtom.
En av McLarens boktitlar kanske kan anses sammanfatta mycket av tanken: "En generös radikalitet". Det är där han vill landa. Går det att mixa de två, generositeten och radikaliteten, utan att det kompromissas med Jesu sanningsanspråk? Kanske är det just det frågan gäller. Vissa ser främst motsättningar, andra snarare möjligheter.
Jag hör till de senare.
