Hur ska den stora kyrkflykten stoppas? Mer andlighet? Visst.
Men även mer mänsklighet.
I torsdags medverkade jag i en ganska snabbt ihopdragen tankesmedja. Tolv ledare från fyra samfund möttes för att samtala om problematiken att så många unga lämnar kyrkorna (läs artikelserie del 1, del 2 och del 3) Olika sammanhang, olika uttryckssätt och med delvis olika betoningar kring förklaringar och tankar kring förändringar.
Men ändå så samstämmigt. Dels i analysen - alla är överens om problemet - och i hjärtats brinnande engagemang för frågans stora vikt. Det var en hoppingivande dag, inte för att den löste någonting utan för att den satte ljus på en fråga som inte kan ligga under bordet - den måste upp och ta plats.
Så hur ska den stora kyrkflykten tacklas? Det är en komplex och stor fråga utan patentsvar. Lokala församlingar och sammanhang skiljer sig så mycket åt att det inte går att ge generella svar, även inom samfund skiljer sig verkligheten åt. Målet är detsamma, resan olika.
Ska ändå något allmänt och utmanande sägas tror jag att utmaningen är dubbel. Dels gäller det naturligtvis att skärpa bibelundervisningen och för sig själv tydliggöra rollen som vägledare till och närmare Gud. Mer andlighet och ande, alltså.
Men jag tror också att vi måste skärpa oss rent mänskligt. Våga titta på naturliga processer i ungdomars liv.
- Det svartvita tänkandet präglar tonåren, men blir sedan mer grått. Det har ofta kopplats ihop med att radikaliteten försvunnit, men är det verkligen av nödvändighet sant? Kanske behöver kyrkan snarast se att det är naturligt att gamla sanningar blir mindre självklara när vuxenlivet träder in?
- Hormonerna lägger sig. Tonåren är som en berg-och dalbana känslomässigt, vuxenlivet mer att lika vid ett intercity-tåg. Många ungdomar tycker sig tappa bort Gud när de lämnar tonåren eftersom de inte "känner som förut". Borde vi inte undervisa om det?
- Tonåringar växer i praktiken ofta ur sin församling, den som träffas på fredagskvällen i kyrkan. Steget till "söndagsförsmalingen" är många gånger för stort. Är det hög tid att fundera på om det byggs klokt när generationer segregeras i så stor utsträckning? Och är det inte hursomhelst dags för försmalingledningarna att ta tillbaka huvudansvaret för ungdomsverksamheten?
- Kyrkan har alltmer övertagit hemmets roll som andlig fostrare. Ska det nå djupt och bli vardagsliv av tron är köksbord och vardagsrum viktigare platser än kyrkorum. Församlingen är ett komplement till familjen, inte tvärtom.
Jag tror alltså att andligheten måste få sig ett lyft och är helt förvissad om att inget sker utan Guds nedslag - en kyrkoverksamhet med enbart smarta människotankar är ingen kyrka. Lika övertygad är jag om att det kan vara hur andligt som helst men ändå bli väldigt fel om inte mänskliga principer tas med i beräkningen.
Andligt och mänskligt ligger inte i konflikt med varandra, de samverkar.
Jesus är ett gott exempel därpå.
Vill du får ut mer av Dagen?Prenumerera på tidningen Dagen.
Klicka här för ett bra erbjudande.
Alla kommentarer till denna bloggpost via RSS
Perfekt analys, Carl-Henric. Kunde inte sagt det bättre själv.
Charlie63 - 2009-02-02 11:17
En sak som ofta glöms bort i samtalen kring denna viktiga fråga är alternativen till det som kallas "kyrka".
Kyrkan = det andliga etablissemanget.
I likhet med andra föreningar och organisationer (inte minst politiska) så är det svårt att rekrytera unga medlemmar.
Det handlar inte alltid om det andliga innehållet. Det handlar också om allt som "kyrkan" för med sig; att man får en stämpel.
Man blir alltså inte bara kristen, man blir på köpet ytterligare något; pingstvän, livetsordare, efs:are etc.
Dessutom förväntas man ställa upp i körsång, musik, städning, servering, bli ordförande mm.
Därför kan den enkla hemgruppen, cellgruppen, husförsamlingen, vara ett fullgott alternativ.
För övrigt har jag en känsla av att det är den formen av kyrka som kommer att överleva på längre sikt.
Lasse V - 2009-02-02 13:19
Väldigt bra skrivet!
Jag håller med väldigt mkt i punkt 4. Jag tror man växer som lärjunge när det är kyrka i hemmet! och jag tror det är en miljö där ungdomar och människor kan växa. Man slappnar av i vardagsrummet.
Och ett exempel kan vara en kristen kommunitet där man bor tillsammans, ber och lovsjunger tillsammans. Äter mat och diskar och även löser konflikter - tillsammans med Jesus så kan man hjälpa varandra att bli Jesu lärjungar.
Det är ett exempel - funkar det i praktiken?
jojomen det gör det :)
jag avslöjar med ditt citat "Därför kan den enkla hemgruppen, cellgruppen, husförsamlingen, vara ett fullgott alternativ.
För övrigt har jag en känsla av att det är den formen av kyrka som kommer att överleva på längre sikt.
"
Christian - 2009-02-03 00:03
Enligt en mycket välmeriterad sakkunnig, Paulus, så kan man bygga Guds församling av två helt skilda material:
1. Guld, silver och ädelstenar
2. Trä, hö och halm
och han tillägger, att det "en gång" skall visa sig vad för ett slags material byggarna - församlingsledarna - använt, då Guds "eld" skall pröva det. Det senare kommer att brinna upp.
Nu är ju en möjlig tanke, att framförallt unga människor redan här i livet märker - utan att medvetet kunna formulera det - vad för slags byggmaterial som används i församlingsbygget, och om de själva behövs i något slags andlig mening, t.ex. som arvtagare av Guds omätliga, andliga rikedomar;
då det första, vid punkt 1 har attraktionskraft medan de andra saknar den. Och konsekvensen av det kan bli, att man går och söker meningen med livet på något annat håll.
Oaktat att Människan är skapat för att leva tillsammans med Gud och som en lem i den levande Gudens församling, som är Jesu kropp på jorden, med ett innehåll som svarar mot punkten 1.
Du skriver C-H att det kan behövas mer mänsklighet, och jag förstår vad Du menar, och det är en fin och viktig tanke: "Saliga är de barmhärtiga.." bl.a.
men min erfarenhet är, att det mänskliga i många fall kväver det Gudomliga/andliga - Andens kraft och utrustningar; den JESUS och Hans lärjungar vandrade i - och som ju trots allt är Guds församlings helt omistliga "kärnverksamhet"
I min ungdom var jag - som "ofrälst" - verksam i en idrottsförening, både som aktiv utövare och som ledare, och vi gjorde i princip samma saker som församlingarna av i dag gör:
offrade tid och pengar, utförde, frivilligt praktiskt arbete på anläggningar, vaktmästeri, kokade kaffe, bakade bullar och umgicks etc etc,
den stora och nästan enda skillnaden var, att vi frälste inga människor och utförde heller inga tjänster som krävde Andens kraft och mångfaldiga utrustningar:
det var aldrig vårt uppdrag helt enkelt; till skillnad från Guds församling!
S-E Sköld - 2009-02-03 07:03
Denna diskussion är typ ”bara” 30 år försenad, så den kommer inte en dag för tidigt.
Jag tycker man aldrig lärt sig i frikyrkan att livet som kristen kostar. Vi försöker locka med alla de slag av aktiviteter men har helt glömt bort överlåtelsen och den heliga anden. Vi snackar om de olika berättelserna i bibeln men glömmer att relatera dessa till vardagslivet. Vi måste börja relatera till bibeln som den lika verklig idag som den var för 2000 år sedan. Vi behöver vara tydligare i vårt budskap, likt Paulus var. Var behöver passionerade kristna som brinner för sin tro. Det spelar ingen roll hur verksamheten ser ut om passionen, kärleken och överlåtelsen saknas. Samtidigt som vi har detta måste vi lära oss att samarbeta över samfundsgränserna, typ Jesusmanifestationen. När detta finns kommer fler att våga stå upp för den kristna tron och börja profetera som aldrig förr. På så sätt slipper vi fler villoläror, typ Knutby och kyrkor som ballar ur, typ Karisma. Exemplen ovan är lika fel som kyrkor som fastnat i gamla mönster och mänskligt påhittade traditioner. Min uppfattning är att Knutby och Karisma var en motreaktion mot de allt för traditionella församlingar, ungefär som en omogen tonåring som inte vill göra som sina föräldrar och ballar ur.
Det finns församlingar som säkert är väldigt passionerade, kärleksfulla och överlåtna, så samtliga är ju helt ute och cyklar. Din församling kanske är jättebra, men överlag är det tyvärr inte så. Om så vore fallet så skulle det komma flera till kyrkorna och antalet kristna skulle öka i skandinaven.
Så.. färre konferenser, lovsångsteam och dramagrupper, mer överlåtelse, passion och heliga ande, tack!
Ha en bra dag!! Bless på Er
Robert - 2009-02-03 08:06
Anden är tidlös, evig, de andliga nådegåvorna är visserligen tidsbestämda, men finns under församlingens hela tid på jorden;
det innebär, att de Andens gåvor som verkade genom JESUS och sedan genom de första kristna, är exakt på kornet likadana i dag; och behöver få vår tids människor att verka genom:
eftersom Guds verk - Guds rikes kommande och utbredande - inte skall ske genom NÅGON människas styrka eller kraft, oavsett ålder, "utan genom min Ande, säger Herren, Sebaot".
S-E Sköld - 2009-02-03 08:31
Kloka tankar!
Joel Schwartz - 2009-02-03 08:33
Robert: Karisma sköttes fruktansvärt illa när det gällde ekonomin framförallt. Det är väldigt sorgligt att tänka på alla skadade människor efter konkursen. Andra saker var positiva, längtan efter att nå en postmodern generation. Jag tror jag är ganska neutral i förhållande till den församlingen.
Men när du i samma mening nämner både Knutby och Karisma så är det väldigt orättvist! Det är helt olika saker och bör hållas i sär.
Niclas Nilsson - 2009-02-03 09:54
Niclas Nilsson, Robert vill väl iockförsig peka på en trend som han tycker sig se, han säger inte att de bägge församlingarna är identiska vad jag kan se.
Jag vill hålla med Robert om en sak och det är att kyrkan inte borde ordna konferenser hela tiden. I Svenska kyrkan existerar nästan en parallellkyrka till den lunkande vardagskyrkan med seminarier, workshops, utbildningar, samtalsserier osv. Jag avskyr detta, verkligen avskyr det. Det är fullständig oreflekterad podie-teologi, det är vad det är. VAD VILL MAN SÄGA MED ATT LÅTA MÄNNISKOR KÖPA EN BILJETT FÖR ATT HÖRA ANDRA MÄNNISKOR TALA (oj, vad arg jag var, första gången jag capsar). Har Svenska kyrkan glömt den liturgiska lärdomen, att handlingen ÄR kyrkan? Svar: ja, det har den.
Orden är inte Ordet men det glömmer pseudoakademiska teologiska brödrasystraskapet så gärna och behändigt bort när affischdjävulen kallar.
Bra tankar Jaktlund! Punkt 4 borde vara prio nr 1. Familjen är viktig för hela vårt samhälle och den är den plats där tron på Gud tar sin början och frodas. Mina föräldrars tro på Gud och deras överlåtelse till Guds församling har präglat hela mitt liv.
Min kärlek till Jesus och församlingen blir inte sämre med åren. Däremot kan jag som ungdomsledare i min församling se vikten av att ungdomarna får ta del av tron på Gud i sina familjer. Men det är inte lika självklart idag tyvärr, att Jesus alltid är i centrum i kristna familjer.
Bra C-H! Jag är kär i dig! ;)
Ile: Hoppsan. Men kan du verkligen ha så starka känslor för någon som har så starka känslor för U2?:-)
Carl-Henric Jaktlund - 2009-02-03 14:21
Din slutsats är lika sann nu som den var för en del år sedan. Och inget fel med det. Den tål att upprepas.
Stanley Almqvist - 2009-02-03 15:09
CH, din punkt 3 tror jag är väsentlig. Att vara en församling med en ledning (kollektiv)tror jag är avgörande. Hur denna församling sedan organiseras, träffas eller vilken liturgi som används är en annan om än kanske viktig fråga. Det jag undrar över är hur frågan "vad skall jag med församlingen till" kan vändas till "hur kan jag bidra till Riket Annorlundas utbedning?"
C-H, tack för artikelserien och för denna blogg-analys!
Allt....ja nästintill allt du skriver är så klockrent. Du har blivit min stora journalistidol :-) Fortsätt skriv - du har mycket att ge!
Therése - 2009-02-03 20:21
C-H: Nej, det skulle aldrig hålla! :P
Måste bara tacka för en mycket bra och välarbetad artikelserie som tydligt visar på en hel del av de saker som ligger till grund för varför så många 60- 70- och 80-talister lämnat församlingsgemenskapen de senaste årtiondena.
Det jag, som 25-åring, känner är det svåraste just nu i den församling jag tillhör - är att många äldre (och även Äldste) _säger_ att de vill se att vi yngre (60-80-talisterna) tar över stafettpinnen, medan de samtidigt verkar vara rädda för att lämna "makten" över församlingen - då de nog faktiskt själva vill ha kontrollen så att inte allt för mycket förändras. Jag får därför upplevelsen av att de inte helt litar på oss trots att de ständigt säger att de vill se en föryngring.
Egentligen är det nog så att de vill ha en föryngring, men inte någon förändring... Detta tycker jag mig även kunna se på de val av nya Äldste som gjorts de senaste årtiondena, då de med något undantag, inte direkt har varit av den förändringsbenägna kategorin...
Ta det jag skriver med en stor nypa nåd, då jag alla i församlingen nog inte håller med mig. Dock är detta min uppfattning - kanske lite tillspetsad (för att tydliggöra problematiken).
Är det fler än jag som känner av ovan nämnda tendenser?
Therese: Tack för den varma uppmuntran!
Ile: Nej, möts man inte i de väsentliga delarna är det svårt:-).
Acke: Sant, det är en del av utmaningen.
Oskar: Jag tror inte att det är en unik situation du befinner dig i. Viljan att lämna över är stor. Föryngring men inte förändring, just så vill nog många ha det.
Carl-Henric Jaktlund - 2009-02-04 08:33
Hej Carl-Henric,
Tack för din artikelserie.
Du tar upp en mycket viktig fråga som jag har funderat på länge. Det jag tänker mest på nu, utifrån de svar som människor ger i dina intervjuer, och som jag även läst i många andra intervjuer, det är att alla utgår ifrån att "jag känner inget behov av kyrkan eller församlingsgemenskap". Och jag tänker varje gång jag läser ett sånt påstående (vilket är ganska ofta!): "Men tänk om församlingen behöver dig då!". Dvs, varför tänker människor inte tvärtom, "vad kan jag tillföra", utan alltid bara "vad kan jag få"? Tror du att detta synsätt är en del av problemet? Dvs att vi tänker för egoistiskt om församlingen, att den ska ge oss nåt istället för att vi kan ge de andra församlingsmedlemmarna något av det vi har?
Lisa, alla behöver vad JESUS har att ge: Han har inte kommit för att få, utan för att ge;
för att göra alla dem rika som tror på Honom - andligt rika och andligt välsignade, för att i sin tur kunna välsigna andra.
JESUS: "Ni har fått
för intet,
ge också för intet"
Men så länge församlingarna inte förstår det, utan i stället för att ta vara på allt det JESUS har att ge till var och en och genom var och en,
räknar främst med -och tar vara på, vanliga köttsliga/mänskliga gåvor och talanger, plus en del annat liknande.
Den som saknar sådana gåvor/förutsättningar, kommer liksom bort i sammanhanget.
När såg Du senast en församlingsledning på knä, ivrigt sökande de andliga nådegåvorna och övrig andlig utrustning - som ju Bibeln uppmanar oss till - och från den positionen, på knä inför Gud, var ett föredöme för hjorden?
Eftersom Guds rikes utbredande INTE skall ske genom några mänskliga förmågor och talanger, utan genom Guds Ande; så är det märkligt hur vi gärna prioriterar det motsatta, nämligen det köttsliga.
Den som vill se Guds rike komma, och utbreda sig, och går förbi Den helige Ande, kommer aldrig att få se det.
S-E Sköld - 2009-02-04 22:54
An viktig ingrediens i Yeshuas liv var att Han sade eller gjorde inget eget, utan lydde Fadern.
Han sa inget som Faderns sagt.
Hur långt ifrån vad Fadern sagt är dessa försök att 'förnya' kyrkan?
Frågan är om kyrkan ska förnyas?
Kanske den ska dö?
För har vi inte kommit ganska långt från den bild av Församlingen som ges i Bibeln?
Och är det möjligtvis detta som ungdomar har genomskådat?
Och är detta isåfall inte ett hälsotecken?
McLean - 2009-02-05 14:43
Rättelse
Det ska naturligtvis vara:
Han sa inget som INTE Fadern sagt.
McLean. Jag håller med om att ungdomarna är andligt mer medvetna är de flesta vuxna.
Apg 3:19-21,
Gören därför bättring och omvänden eder, så att edra synder bliva utplånade,
20på det att tider av vederkvickelse må komma från Herren, i det att han sänder den Messias som han har utsett åt eder, nämligen Jesus,
21vilken dock himmelen måste behålla intill de tider nå allt skall bliva upprättat igen, varom Gud har talat genom sina forntida heliga profeters mun.
Vad är det som ska upprättas innan Yeshua kommer tillbaka?
Jer 31:33(Hebr 8:10) kanske.
Nej, detta är det förbund som jag skall sluta med Israels hus i kommande dagar, säger HERREN: Jag skall lägga min lag i deras bröst och i deras hjärtan skall jag skriva den, och jag skall vara deras Gud, och de skola vara mitt folk.
Det är ett hälsotecken hos våra ungdomar helt klart.
Frågan är när 'guiderna' inser det.
När är man villig att börja leva efter den Bibel man predikar?
Hej alla glada,
Jag letar efter människor som tänker särskild på människorna som är i behov av hjälp i dagens egoistiska värld!! Säkert finns det. Om du är en av de få, då vänligen kontakta mig.
Med Mänskliga hälsningar,
Ronny
rnaroey@yahoo.com
Mobil;0709522558
Namn (Måste anges)
Epost (Måste anges, publiceras ej)
Prenumerera på nya kommentarer via epost
Hemsida
Kommentar