Lördagens Youtube
På 1990-talet skulle frikyrkoungdomar bara lyssna på kristen musik, helst. Men det fanns som sagt undantag: Paulo Mendonca, Toto och annat som var polerat och musikaliskt togs i mångt och mycket emot med öppna armar.
Och den största favoriten av dem alla under en period var Michael Ruff.
Det vallfärdade frikyrkoungdomar till jazzklubben Fasching och andra ställen när Ruff kom på Sverigebesök. Han var inte kristen (men blev faktiskt senare) men var ju så otroligt svängig at det liksom var okej ändå. Och så hade han frikyrkans största bidrag till den svenska musikereliten bakom trummorna: Per Lindvall.
Lindvall växte upp i Sollentunas pingstförsamling och spelade till i stort sett allt i kyrkan. Och övning ger färdighet, sannerligen.
Jag har hört många trummisar i mina dagar men tror ingen bräcker Per Lindvall. Ett fullkomligt taktfenomen med ett driv och ett sväng som är få, om någon annan, förunnat.
Här kommer ett stycke nostalgi för oss som sprang till Fasching på 1990-talet, och ett stort stycke hedersomnämnande till Per Lindvall. Lyssna på variationerna, hur han blandar det sparsmakade med det storstilta. En mästare.
