Det pågår en hel del diskussion om Emerging Church, Brain D McLaren och Rob Bell i kristna bloggosfären just nu. Finns oändligt att säga i ämnet, massa trådar åt olika håll man skulle kunna dra i. Här är en.
Fastnade för ett meningsutbyte mellan Peter och Monica på Stefan Swärds blogg, om Rob Bells bibelsyn. Peter hänvisar till ett översatt citat av Rob Bell som han tolkar som att Bell verkar ha övergett "tron på att Bibeln har ett gudomligt ursprung och i stället ser Bibeln som en mänsklig produkt". Monica menade att citatet är felöversatt och därmed missvisande.
I sin bok "Elvis som hötorgskonst - att måla om den kristna tron" (Marcus Förlag) ägnar Rob Bell ett kapitel åt att berätta om sin bibelsyn.
Ett utdrag mitt i det hela säger naturligtvis inte allt, men en del frågetecken kanske det kan besvara om Bells syn på hur det mänskliga och gudomliga förhåller sig till varandra i Bibeln - och vilka konsekvenser han menar att det borde få för Jesu efterföljare i alla tider (även den postmoderna, eller vad den nu ska kallas) att ledas och inspireras till att förmedla evangeliet.
"Redan tidigt i Jesusrörelsens liv började vissa brev och skrifter utmärka sig som annorlunda, inspirerade "av Gud" på ett sätt som inte gällde andra skrifter. Under de århundraden som följde, pågick det sedan en livlig diskussion inom kristenheten om vilka böcker som skulle anses vara Skriften med stort S och vilka som inte var det. Men det var inte förrän på 300-talet, som man kom överens om att det var desextiosex böcker som dagens bibel består av, som verkligen utgjorde "Bibeln".
Här har vi en del av problemet med att ständigt hävda det absoluta kravet att kristen tro bygger på övertygelsen om "skriften allena" som rättesnöre. Det låter fint, men är inte sant. Som en reaktion på missförhållanden inom kyrkan under en period som kallas reformationen, var det en grupp troende människor som hävdade att man bara behövde ha Bibeln som auktoritet. Problemet var att man hade fått Bibeln från en kyrka, som till och med hade röstat om vad som skulle vara Bibeln. Så när man erkänner Bibeln som Guds ord, måste man i samma andetag erkänna att när det en gång i världen var omröstning, så var Gud närvarande och ledde dem som röstade. När man säger att Bibeln är allt som behövs, så är det inte sant.
När man erkänner Bibeln som inspirerad, måste man också erkänna Anden och tro att den inspirerade de människor som valde ut just de böckerna.
Band och löste de människorna alltså självaste Bibeln?
På något sätt måste vi tro det. Tro att Gud kan leda människor. Tro att Gud inte har övergivit oss. Tro att samma Ande, som ledde Paulus och Petrus och de där människorna som röstade på 300-talet fortfarande är med oss idag. Leder oss, pekar ut saker för oss och ger upplysningar."
Till det här stycket hör även en fotnot som kan vara värd att citera:
"Jag inser behovet av att grunda allt som vi gör och säger på Bibeln, för det är mitt livsverk. Men tron att denna bok har ramlat ner från skyn, som ibland smyger sig in, är farlig. Bibeln har nått oss via äkta mänskliga sammanhang, på väg genom en verklig tid och ett verkligt rum. Ledda av en verklig Ande."
Så där, håller ni med Rob Bell i hans syn (observera dock att det här alltså bara är ett kort utdrag ur ett större sammanhang där han utvecklar och förtydligar sin hållning)? Finns det svagheter och problem med den här synen eller har han helt rätt?
