Beskedet att Chatrine Carlson föreslås bli ny föreståndare i pingstförsamlingen Jönköping var inte direkt oväntat. Det var mitt grundtips.
Att det skulle bli en internrekrytering bland någon av de pastorer som varit med och arbetat med den förändringsprocess som ägt rum den senaste tioårstiden tog jag för givet. I vissa lägen finns inget naturligare än att ta in någon ny kraft för att få en nystart. Det gjorde Pingst Jönköping senast en föreståndare anställdes, när Pelle Hörnmark tillträdde. Bygdens son och redan tidigare anställd (ungdomspastor), visserligen, men från en ny generation och med lite annorlunda sätt att tänka som bland annat gjort att familjer och barn återkommit till en kyrka många av dem i stort hade lämnat.
Den här gången, i det läget församlingen nu är i, har jag inte hört någon där tala om behovet av nya tankar utifrån. Snarare har det talats om vikten av att jobba vidare på det som startas.
Så internrekryteringen känns logisk, och även att det är just Chatrine Carlson som föreslås. Dels för att hon är kompetent, naturligtvis, och har arbetat i församlingen i många år och har stor erfarenhet av dess arbete och människor. Men också för att hon ständigt omtalas som en team-människa.
Det där har det talats om kring Hörnmark också, en förmåga att uppmuntra och "frigöra andra att arbeta utifrån sina gåvor", som barnpastor Marina Andersson uttryckt det.
Chatrine Carlson är väldigt annorlunda mot Pelle Hörnmark på många sätt, men den där sidan verkar de enligt vad deras medarbetare säger ha gemensamt. Det är, troligtvis, en stor anledning till att hon föreslås vara den som leder församlingen vidare.
Om hon blir vald blir hon den första kvinnan som leder en så stor pingstförsamling i Sverige, troligtvis den första kvinnan som leder en av de större församlingarna i något av frikyrkosamfunden (Eller? Rätta mig gärna om du besitter annan kunskap). Reaktionerna kring det var oerhört positiva när jag ringde runt lite igår. Den allmänna reaktionen verkar vara glädje och inspiration.
Men jag ska inte påstå att alla tycker så, det finns de som reagerar annorlunda. Noterar exempelvis att norrmannen Bjørn Olov Hansen, som enligt sin egen blogg är pastor och bibellärare, tycker att det är ett tecken på förfall med kvinnliga präster/pastorer. Han tycker att man med ett sådant beslut visar att man inte tar Bibeln på allvar och "om Guds ord inte längre gäller i en fråga, så är det fritt fram att ändra det mesta i Guds ord" (översatt från norska).
Ett väldigt modigt uttalande, kan jag tycka, eftersom det öppnar upp för journalister (eller vänner, bekanta, grannar) att granska Hansen så han inte missar något i någon fråga. Som att tvätta sina medmänniskors fötter, exempelvis.
Eller är det skillnad på frågan om kvinnliga präster/pastorer och annat som det är mer okej att förändra kring, kanske?
