Lydia Mörling mikrobloggade om det från förmiddagsgudstjänsten i Filadelfia idag: "Killen voltade just ned i dopbassängen! Hyfsat unikt". Jag tyckte det lät kul, men gissade att det kanske var ordentligt tillspetsat.
Men så ringde min mamma och berättade glatt att hon just tittat på websändningen från mötet. Hon sa samma sak, i stort sett: "Det var en som dök ner i dopgraven!".
Så jag gick in på Filadelfias hemsida och hittade mötet från i förmiddags, det här behövde bara undersökas.
Och mycket riktigt, mitt i högtiden ska en man, jag uppfattar det som att han heter Jorge, döpas. Han tar ett första steg nerför trappan och genomför sedan ett praktfullt dyk ner i dopgraven, till pastor Stefan Claars stora förvåning. Det tål att ses både en och två gånger (klicka här, tryck på "Arkiv"-fliken och sedan på dagens gudstjänst, 19 april. 39 minuter in sker dopet)
Kanske berode agerandet till stor del på nervositet, som Claar verkar vara inne på i sin kommentar efteråt. Men samtidigt, det känns som att det inte helt går att utesluta att Jorge helt enkelt var oerhört ivrigt att döpas, att han inte kunde vänta på att få begrava det gamla och uppstå till något nytt.
Den spända förväntan i hans ansikte inför, den varma och lyckliga kramen till Stefan Claar efteråt, leendet med så mycket glädje... En så makalös stor dag för Jorge att det bara inte gick att kontrollera, verkar det som.
Jag skrattar när jag ser klippet, jag erkänner det. Men jag rörs även till tårar. Värms i hjärta och sinne. Tänker att Jorge verkar vara lite av en modern Petrus, lärjunge som kastade sig från båten i vattnet när han såg Jesus stå inne på stranden. De övriga gjorde som brukligt var, styrde båten inåt i lugnan ro, tog allt i rätt ordning. Men Petrus kunde bara inte vänta.
Tänker: Mer av det i mitt liv.
