Fredagens youtube.
"Fråga Anders och Måns" hette ett fantastiskt underhållande, roligt och upplysande tv-program som gick för några år sedan. Bland annat tog de sig an den svåra frågan "Finns Gud?".
I tider där det talas mycket om vikten av att försvara och argumentera för tron tycker jag att det där är rätt skönt, på något sätt. Rakt på sak, utifrån egna övertygelsen. "Gud finns, absolut".
När jag ser det påminns jag om Karin som var medlem i samma församling som mig. Hon klev upp i predikstolen ett möte och ville uppmuntra alla att vara frimodiga med sin tro gentemot arbetskamrater, grannar med flera. Svårt för många, man tycker att man inte har alla svar och att det är jobbigt att hamna i något slags försvarsläge. Karin hade lösningen.
Jag utgår alltid från att alla tror på Gud. Om någon talar om att den fått ett efterlängtat jobb eller blivit frisk från en sjukdom exempelvis säger jag det jag tänker, typ: "Det får man vara tacksam till Gud för". Antingen får man medhåll eller motfråga: "Va, tror du på Gud?". Och då svarar jag: "Ja, vadå - gör inte du det?".
Karin hade fått massa bra samtal utifrån det där, berättade hon. Och då var det inte primärt hon som försvarade sin tro på Gud utan den andre som fick försvara varför den inte tror på Gud. Varför skulle det vara en mer naturligt hållning, är det inte snarast tvärtom?
Dessutom, visade det sig, var det långt många fler än hon trodde som faktiskt trodde på Gud.
Lite avslappnad offensiv där man sätter sig själv i förarsätet kanske kan vara en nog så bra modell?
