Medlemsfrågan inom väckelserörelserna är het just nu, den diskuteras i stort sett överallt. Jag gjorde en liten genomgång till dagens tidning och kollade hur Svenska baptistsamfundet, Evangeliska frikyrkan och Svenska missionskyrkan tänker.
Dessutom en längre text om pingströrelsen, med tanke på att de i morgon har en samtalsdag som mycket kommer kretsa kring församlingssyn och medlemskap.
Man kanske kan få för sig att frågan är ny och att alla nu börjat fundera kring den utifrån Saronkyrkan i Göteborg, men så är det naturligtvis inte. I vintras skrev jag en artikelserie om medlemsfrågan i pingströrelsen utifrån dopfrågan (artiklar: 1, 2, 3, 4, 5, 6), och vi har skrivit kring den tidigare också. Och, självklart, så har frågan diskuterats en hel del inom församlingarna och på det nationella planet också, inom pingst men också i andra samfund.
För medlemsbegreppet är tveklöst problematiskt, på många sätt. Pratade med en pingstpastor häromdagen som nyligen flyttat och börjat arbeta i ny församling. Han konstaterar att den stora merparten av dem som står uppskrivna i medlemsmatrikeln aldrig är närvarande, vid en gudstjänst eller samling, någonsin. Många av dem vet troligtvis inte ens att de fortfarande är medlemmar.
Dessutom finns hela problematiken med att den föreningsform som de flesta tillämpar inte är en biblisk modell utan mer en följd av folkrörelsesverige. Det finns mycket gott i den modellen, och det går att se mycket bibliskt i den, men en fråga är flitigt återkommande kring den: är församlingen de som faktiskt möts eller är församlingen de som är medlemmar? Som Pelle Hörnmark uttrycker det i dagens tidning:
"Det finns ett glapp mellan medlemsmatrikeln och den verkliga församlingen, som jag tycker uttrycks i vilka som möts till bön, undervisning, nattvard och inbördes hjälp, som i apostlagärningarna."
Det funderas friskt kring de här frågorna nu, exempelvis hos pingstpastor Stefan Beimark som resonerar kring att skrota medlemsregistret och istället införa kontaktregister (läs mer på hans blogg).
Något behöver göras, om inte en ändring så i alla fall ett tydliggörande. För jag skulle vilja påstå att medlemskapet på många sätt tappat sitt värde, devalverats, för många. Det går ju utmärkt att vara med ändå, liksom.
Det går även utmärkt att delta i det mest centrala eftersom de flesta församlingar numera har ett öppet nattvardsfirande dit alla är välkomna, medlemmar som icke-medlemmar, döpta som icke-döpta. Inkonsekvent och konstigt, tycker vissa, medan andra tycker att den ordningen är mer logisk och riktig än den tidigare, exempelvis utifrån Paulusorden: "Var och en måste pröva sig själv, sedan får han äta brödet och dricka bägaren". Men då ligger det även nära att även tänka: Var och en måste pröva sig själv, sedan får han bli medlem...
Att alltså förlägga beslutet kring medlemskap till den person som önskar vara med, istället för att det ska ligga hos ledarskapet eller församlingen.
Så ser det ut rent praktiskt. Utifrån de här sakerna, och en rad andra, är det logiskt och viktigt att samfund och församlingar diskuterar frågan och kommer fram till en hållning som gör att människor vet vad som gäller. Och medlemsfrågan är viktig fråga eftersom den inte enbart är formell eller teoretisk utan väldigt praktiskt orienterad och får konsekvenser för såväl människor som läromässiga hållningar.
