Det verkar i och för sig som om nästan alla satt och tittade på tv i lördags kväll, när Henrik Schyffert hade liveföreställning från Circus i Stockholm.
Men äsch, jag skriver någon rad ändå för er andra:
Snabba er in och kolla på "The 90´s - ett försvarstal". Det finns förvisso tillgängligt nästan en månad framöver, men ju snabbare du tittat desto fler gånger hinner du se det.
För det är värt att se om. Jag var och såg enmansföreställningen i början av våren och var helt upprymd efteråt. Som uppvuxen på 90-talet - med Schyfferts Killinggäng i spetsen - var det en resa nära mitt eget liv han öppnade upp. Han och övrig i den där humoreliten var förvisso många strån vassare och extremare på alla sätt och vis, men naturligtvis var vi andra också påverkade av attityden och någon slags revolt mot det före oss.
Jag känner så väl igen den där lusten att inte behöva ta något på riktigt allvar, att skämta bort allt. Jag lyckades aldrig renodla det så pass som Schyffert & co men jag försökte, jag försökte. Tror dessutom jag lyckades skapligt. När jag pluggade journalistik var det någon som refererade till en artikel som hänvisade till någon forskning om att den som ironiserade mycket levde kortare. Klasskompisen Per: "Då så Jaktlund, det var trevligt att hinna lära känna dig".
Livsfarligt vet jag inte om det är, men risker finns det definitivt. Och vid sidan om alla roliga tillbakablickar på ett kärt årtionde tyckte jag att Schyffert satte fingret utmärkt på en av dem - att det inte är nyttigt om man väljer humordörren i alla lägen. Man måste kunna kliva in genom allvarsdörren också, annars blir man outhärdlig.
Jag tröstar mig - de gånger jag känner mig ironiskadad - att jag nog trots allt är relativt bra på det där. Och allra bäst trivs jag när jag kan kombinera de två, när humorn kan finnas mitt i allvaret och allvaret bryta av mitt i skrattet. De hör ihop.
Man får inte tappa allvaret, men heller inte lättheten och tramset. För vissa är det snarare det de behövr öva på.
