Ok, nu måste jag få kolla av en grej med er. Hur ställer ni er till det som Johannes av korset kallade "Själens dunkla natt" (vilket kan förklaras ungefär som en tid av kamp man måste utstå för att växa närmare Gud)?
Här går nog en del traditioner isär, tror jag. Vissa har inga problem att se att även det kristna livet har perioder där det känns som att Gud drar sig undan (och kanske även gör just det). Andra har betydligt större problem med det, menar att en sådan period inte är naturlig för ett kristet liv utan absolut måste förklaras med att man känner fel eller har vandrat bort från Gud.
I Bibeln kan man helt klart se där här perioderna, kanske allra klarast i Psaltaren, där ropas det friskt till en Gud som ibland tiger och är tyst.
Jag tror att det är så där än i dag, att Gud då och då drar sig undan, tillbaka, tystnar. Och det finns anledningar till att det kan vara ytterst befogat och bra, tror jag. Men det ska jag inte skriva om nu.
Hur tänker du kring "själens dunkla natt"? Är den en verklighet, har du varit med om den? Eller tycker du att det känns som något som möjligtvis hörde Gamla testamentet till men som väl ändå bör ha brutits i och med pingstdagen så att det nu går "från klarhet till klarhet" på ett sätt som gör att Gud verkligen inte drar sig tillbaka?
Jag är spänd på att höra dina tankegångar.
