Jag tillbringade tisdagskvällen i Söderhöjdskyrkan, Stockholm. Samtalskväll med pastor Stefan Swärd och författare Jonas Gardell, apropå den senares nyutkomna bok "Om Jesus" (Nordstedts). Dagens tidning innehåller en text kring det hela.
Men den blev väldigt kort och koncis, mestadels för att väldigt mycket av det som sades var upprepningar av det lunchsamtal de tidigare haft och som jag var med och refererade för en dryg månad sedan.
Utifrån det kändes inte kvällen så spännande, inte ur mitt perspektiv. Och jag konstaterar att jag inte är helt ensam när jag läser Stefan Swärds blogg. Somliga kritiserar honom för att ha varit undfallande för Gardells teologi och inte gett motspjärn, andra berömmer honom för god samtalston (Swärd svarar sedan på synpunkterna i ett nytt inlägg).
Jag tycker att båda de synpunkterna har sina poänger.
Å ena sidan känns det naturligt att berömma Stefan Swärd för dialogen, för att han inte enbart positionerar sig emot i alla stycken och blir fyrkantigt kritisk till allting. Under samtalskvällen berömde han vid flera tillfällen delar av Gardells bok: "fantastiskt bra skrivet". Jag gillar det, sökandet efter det positiva att uppmuntra. Det är en god grundhållning.
Många andra inom kyrkans värld har valt att avfärda allt Jonas Gardell är och står för, per automatik liksom. Även om han själv kanske ibland lagt upp för det så finns det helt klart berättelser om hur han behandlats och bemöts av kyrkliga företrädare och andra kristna som stämmer till eftertanke och rannsakan. Utifrån det perspektivet är viss försiktighet förståelig.
Å andra sidan, naturligtvis ska man kunna tycka till om hans åsikter, tankar, värderingar och teologi. Och Gardell verkar inte ha något emot det, han tycks tvärtom söka det. Han är en provokatör, han väcker ofta engagemang i sitt artisteri och författande genom att sticka ut hakan. Han tycker att det är viktigt att problematisera, vända och vrida på argumenten, ta spjärn mot andra och deras åsikter.
Även om han nu var införstådd med att det var samtalskväll så var det tydligt att han uppmuntrade den sidan att komma fram: "Jag har inga problem med att vi är oense, en av de saker jag gillar med judendomen är att den är argumenterande, nästintill grälande ibland", sa Gardell med ett förväntansfullt leende.
Den bollen och utmaningen tog Stefan Swärd inte riktigt vara på. Det hade varit spännande med ett tydligare problematiserande av Gardells problematiseringar, det hade varit intressant att få höra mer påtagliga andra perspektiv kring vad Jesu försoningsdöd betyder och innebär än det som Gardell ger, det hade varit givande att höra konkretare alternativ om huruvida Guds kärlek kan vara inkluderande och exkluderande på samma gång.
Nu ska man förvisso ha klart för sig att det är lättare sagt än gjort, Gardell är en oerhört skicklig retoriker och såväl genomtänkt som påläst kring sina åsikter. Att möta honom i en debatt kräver oerhört mycket, samtalsformen är betydligt enklare och som sagt - det går att se en del fördelar med det.
Och samtidigt, en debatt i god ton med skarpa åsikter som mejslades mot varandra hade varit väldigt spännande och givande.
