Jag har försökt läsa i kapp lite i bloggosfären de senaste dagarna och konstaterar att det på nytt utbrutit en kraftig debatt hos Stefan Swärd, ordförande i Evangeliska Frikyrkan.
Den här gången kretsar det kring den amerikanske pastorn och författaren Brain D McLaren och hans "Kristen på nytt sätt" som utkom på svenska för några år sedan. Boken är väl spridd, men Swärd är inte imponerad. Tvärtom, hans invändningar är så kraftiga att det inte räcker med ett inlägg för att få med det han vill säga (Läs bloggposterna här: 1, 2, 3, 4, 5)
De flesta kommentatorer hyllar de tydliga markeringarna gentemot McLaren (oklart hur många av dem som själva läst den aktuella boken dock). Några stycken reagerar mot Swärds inlägg och suckar över det tydliga avståndstagandet, men Swärd tycker att reaktionerna från det hållet är "tunna" och funderar kring att skriva ihop en debattartikel i Dagen för att se om "alla McLaren-supportrarna vaknar till".
Men jag undrar om han inte missbedömer det hela lite grann.
Jag är en av dem som läst "Kristen på nytt sätt" och haft utbyte av den. Men det var tre år sedan jag läste den, inte häromdagen som Swärd. En kommentator på Swärds blogg skriver att han är förvånad över att det inte styrks med citat ur boken. Och jag vet inte, det kanske finns de som läser och använder "Kristen på nytt sätt" som en slags ny bibel, som en handbok för hur allt ska göras av alla i 2000-talet. Som sitter och slår upp och memorerar den istället för Bibeln.
Jag har i alla fall inte gjort det.
För mig var behållningen att McLaren utmanade den hopplöshet som ofta ligger i luften kring möjligheten att sprida evangeliet i nutiden. Den visade på ett sätt att närma sig och möta människor som var långt ifrån de "turn or burn"- samt "vi och dem"-mentaliteter som ibland hållit i synnerhet frikyrkan i sitt grepp (och då menar jag inte att det inte finns någon skillnad mellan Jesustroende och andra, jag talar om det som ofta hindrat de båda "grupperna" att mötas). McLaren försökte skissa hur en sådan tillvaro skulle kunna se ut, och som jag uppfattade utgick det hela från en tydlig längtan efter en framgångsrik tid för kyrkan.
Men det är en speciell bok, både i sin form (skriven som ett fiktivt möte mellan en "modern" och en "postmodern") och i det sätt som McLaren ofta skriver. I andra av hans böcker sätter han ner foten tydligare kring var han står, som jag uppfattar det ("En generös radikalitet" och "Jesus hemliga budskap", bland annat), men "Kristen på nytt sätt" är inte i första hand en samling doktriner. Det är mer en tankebok, skriven under process. Han vet inte facit, men det är så här han tänker nu kring den tid vi lever i i västvärlden idag.
För mig har den främst fungerat så - som en tankeväckare, som en vidgning av vyerna. Den har satt igång tanken snarare än låst den vid McLarens. Det intressanta blir därför inte att försvara McLaren, för jag tror inte att någon eller något sammanhang har anammat hans bok som en "modell" som man kopierat och försökt överföra. Det intressanta är de där tankarna och funderingarna som McLaren, och andra, sätter igång kring att vara kristen i denna tid.
Jag tror helt enkelt att "McLaren-supportrarna" inte ser honom som någon författarguru som ska tas i försvar till varje pris - det är ett samtal och funderande kring den utmaning som västvärldens kyrka idag har som man är ute efter. Och om man inte tycker sig se någon öppning för samtal, utan mestadels eller enbart en vilja att avfärda hos bloggskribent och merparten av kommentatorerna, så är det inte intressant.
Debatten hos Stefan Swärd är nog, helt enkelt, inte tíllräckligt postmodern för att riktigt locka de postmoderna.
