Var och spanade in gatuevangelisation i tisdags kväll, som ett resultat av mina bloggposter för någon vecka sedan. Läs intervju och reportage från Göteborg.
Jag var med och spelade mycket drama i såna här satsningar i början 1990-talet, någon traktatmänniska har jag däremot aldrig varit. Men jag kanske skulle kunna lära mig jag med, eller så är det snarare så att man får ta och acceptera att man kan fylla olika funktioner i sånt här. Kanske är Paulus bild om Kristi kropp som kompletterar varandra giltig även här?
Troligtvis är det så.
Jag gillade verkligen gänget som utförde gatuevangelisationen i Göteborg, de kändes väldigt äkta, hängivna och varma. Och det var svårt att inte imponeras av förmågan hos Jacob Bock, som arbetat som gatuevangelist på heltid i sju år.
Speciellt tyckte jag det var häftigt att se honom vid sidan om predikolådan, hur socialt begåvad han var och vilken förmåga han hade att knyta kontakter. Som när han gick fram till de israeliska grabbarna som sålde tavlor vid sidan om evangelisationen.
Jacob tackade för att de delade med sig av trottoarens utrymme: "Hoppas att vi kan få lite folk att stanna till här så att de ser era grejer med", sa han, och det var inget enbart taktiskt spel. Han menade det, det märktes, och de hade en avslappnad samtalsstund vilket syns här:
Och han var duktig uppe på predikolådan också, det märks att han har vanan.
Mycket positivt som sagt, men en sak funderar jag över: Detta tydliga fokus på himmel/helvete - måste det vara så i gatuevangelisationen? Samtidliga tre predikningar, av tre olika personer, riktade främst in sig på just evigheten.
De säger att det attraherar och att det för människor till avgöranden, så det kanske bara är för mig som det inte känns helt naturligt. Är evighetsfrågan verkligen så avgörande?
För mig är det inte det. Jag har väldigt svårt att leva utifrån ett perspektiv som handlar så mycket om sedan. Jesustron, frälsningen är ju så mycket mer än en biljett till och från något efter detta liv, det är en räddning till och från något redan nu, redan här. Jag behöver räddning nu. Någon har sagt ungefär så här: Himmelriket är ett tillstånd inombords innan det är en plats att komma till.
Förstår ni vad jag menar?
Jag har väldigt svårt att tro att Jacob Bock och de andra inte håller med om det, ändå verkar de mestadels betona och prata om evigheten. Och jag undrar om inte en sådan som jag hade varit svår att nå med de argumenten. Andra kanske behöver just de predikningarna, men inte jag.
Borde gatupredikningarna helt förändras? Vet inte. Inte nödvändigtvis. Men breddas kanske?
