Skrev ju några rader igår om evangelisation, utifrån "soul winning script". Jag uttryckte viss tveksamhet, som dels går tillbaka till egna erfarenheter men även en mer allmän fundering kring om den modellen verkligen kan vara effektiv och bra.
Jag konstaterar att en rad av kommentatorerna håller med mig, vissa uttrycker till och med en betydligt större tveksamhet än vad jag gör. Andra suckar och tycker att man inte ska kritisera evangelisation.
Klart man kan, klart man ska.
Pröva allt och behåll det goda är en bra princip kring allt. Självklart bör man fundera och kritiskt reflektera kring metoder och modeller. Är de bibliska? Ger de goda resultat? Är det enbart monolog eller finns det plats för dialog?
Och så måste man se till effekterna på distans. Kommer människor till tro så att det leder till ett förvandlat liv, till en församlingsgemenskap? Eller blir de lämnade till sig själva och snarast blir brända: "Jag har prövat kristendomen, det var inget för mig"? Trots att det kanske inte ens var nära att nå djupet utan bara rörde sig på den ytligaste ytan.
Men.
Vid sidan om det bör man även fundera kritiskt på andra sätt. Var har evangelisationen tagit vägen? Har den hittat andra former, är den mer relationsbaserad och långsiktig idag? Och är den i så fall framgångsrikare än "Soul winning script" och andra liknande modeller?
Jag tror inte det finns enkla svar på någon av de här frågorna, men de är viktiga att ställa sig och fundera kring. Och ska evangelisationen, i någon form, överleva och växa sig stark så måste det våga tänkas kritiskt kring den, åt alla håll.
Hur tänker du?
