Andra U2-artikeln efter helgens konserter (första här):
Referenserna till Gud och tron finns överallt, ändå verkar de drunkna och passera många helt förbi. Är det recensenterna som slår dövörat till eller har U2 kanske faktiskt delvis sig själva att skylla?
Solidaritetsarbetet av U2, på och bredvid konserterna, omskrivs regelbundet i den breda pressen. Som nu, Aung San Suu Kyis och hennes långvariga husarrest i Burma uppmärksammas vid varje konserttillfälle och blir registrerat i var och varannan recension.
Men Gudstron, själva navet och drivet bakom alla insatser, hamnar oftast i skymundan.
I slutet på Ullevispelningarna, precis som under hela turnén, spelas ett kort tal av den sydafrikanske kyrkoledaren och ärkebiskopen Desmond Tutu upp. Han manar till fortsätt kamp, precis som skett tidigare gentemot apartheid och slaveri etcetera, och säger att det naturligtvis kommer att dyka upp motstånd. Men, mynnar allting ut i, Gud kommer att ge vind i seglen om vi tillsammans arbetar för en bättre värld.
Till det ska läggas alla de sånger som helt eller delvis kretsar kring trons avgörande betydelse. "Magnificent" är en enda stor lovsång och ett tydliggörande av vem Bono ger sitt liv och sin tjänst till. Avslutande "Moment of surrender" fokuserar omvändelsen. "I Still haven´t found what I´m looking for", denna av många kristna så missuppfattade sång, innehåller ett credo tydligare än det mesta i populärkulturen. I "Sunday bloody sunday" omsjungs Jesu korsdöd som det enda hoppet för en förstörd värld.
Och listan skulle kunna göras mycket längre, i stort sett överallt sipprar en tydlig kristen tro fram.
Men de bitarna passerar ofta obemärkt förbi artiklar och recensioner, omnämns ofta inte med en enda bokstav (i utländsk press framkommer det mer, speciellt i intervjuer med bandet). Och det verkar likadant i delar av publiken. Beror det på okunskap, att man faktiskt inte ser det, eller att man väljer att bortse från det?
Man kan frestas lägga över det på andras filter, men kanske finns det helt enkelt en risk att allt det stora och pråliga skymmer det där centrala, att det liksom drunknar där i?
För mig personligen är det inte så, jag tycker gudstron inte bara är skymtande utan högst framträdande. Men jag ser möjligheten, risken.
Å andra sidan hör jag till dem som tror att de där sångerna och dess budskap inte stoppas så enkelt. De kanske kan hållas på avstånd, avsiktligt eller oavsiktligt, men stoppas helt kan de inte. Så samtidigt som det mindre och avskalade kanske skulle kunna locka fram en ökad tydlighet så skulle det innebära färre lyssnande öron, färre hjärtan att beröra.
Ni hör, jag är aningen ambivalent.
