Efter en intensiv vecka på Europakonferensen i Uppsala, som övergick i en konserthelg med sena nätter i Göteborg, är jag kompledig den här veckan. Det går åt, ibland blir det smärtsamt tydligt att man inte är 20 år längre.
Den här bloggen tar ny fart nästa vecka, men jag tänkte att det vore naturligt att publicera U2-texterna efter helgens konserter här också (de finns på dagen.se för prenumeranter) eftersom jag publicerade införartikeln här. Detta är den första, de andra kommer i enskilda bloggposter strax.
Det var två sagolika konserter, på alla sätt. Men även när det är i det närmaste perfekt kan man ju få drömma...
Ännu en storslagen och imponerande show som inte kan jämföras med något annat, som får mig att tappa andan.Ändå sitter jag efteråt och drömmer om en ny väg för U2.
Egentligen är det bara att buga och tacka. U2 har sannerligen gjort det igen: Byggt en magnifik scen och satt ihop en låtlista som få - eller ärligt talat; inget - band i världen kan matcha. Till det kan en sällan skådad estradör läggas, speciellt är Bono så taggad och intensiv att han lyckas förvandla jättearenan Ullevi till ett stort vardagsrum. Den mannen krymper avstånd.
På många sätt är det sannerligen fulländat. Och samtidigt bär jag en längtan efter något annat, en längtan efter att bli överraskad av U2 igen.
För det är så här det har blivit - var fjärde år återkommer de med en än större föreställning och blandar senaste skivans låtmaterial med de största hitsen. Och missförstå mig inte, fortsätter de enligt inslagen väg så kommer jag vara på plats varje gång och älska det så mycket att hjärtat är lyckligt och rösten sviktande en vecka efteråt. Den allsångsångvälten är alltid behaglig att utsättas för.
Men lite variation och trendbrott skulle inte skada.
De har ett stort antal brottarhits som nu åker fram med regelbundenhet varje gång. With or without you, One, Where the streets have no name, Beautiful day, Sunday bloody Sunday. Tänk om de kunde nöja sig med någon eller några av dem, släppa fram lite mer ospelade kort. Låtkatalogen är så bred och god att det är fullt möjligt, det finns ett helt pärlhalsband av sånger som bara väntar på att släppas fram.
Men frågan är om det är möjligt, om det är praktiskt genomförbart. Jag är inte säker. I publikhavet hörs många röster som enbart är ute efter det de känner till: Radiohitsen. Annat mer okänt material skulle bli en besvikelse.
Kanske är det priset U2 får betala för sin storlek, för de stora arenorna? Att nå brett och många har sina fördelar men baksidan kan vara att man blir låst, tvingad att vara smal. Men kan de förändra - frångå allmänlistan, kanske minska scenen och allmänlåtlistan? Kanske, men det är inte säkert. U2 kan ha blivit för stora för sitt eget bästa, i längden kan det vara så.
De har gjort den fulländade och storslagna arenarockshowen och de har gjort den många gånger. Det kan vara dags för något annat nu. Något intimare, trots den bevisade förmågan att minska avstånden i det stora. Ett uppvisande av det U2 som tyvärr inte alla känner till, det som upptäcks vid stereon och inte bara vid radion.
Det skulle vara fantastiskt, det med.
