Utifrån Swärddebatten leder tanken vidare, in på ett annat spår. Funderar kring hur ni, läsare av denna blogg, läser böcker.
Att läsa och framföra negativa kritik, speciellt konstruktiv sådan, kring en bok är inget konstigt. Det har recensenter, bland annat jag, gjort i alla tider.
Men jag tänker på dem, bland annat kommentatorer i senaste Swärddebatten men inte bara där, som betonar att de aldrig skulle kunna läsa en bok av exempelvis Brian D McLaren (som var den författare EFK-ordförande Stefan Swärd kritiserade på sin blogg). Han bedöms inte ligga tillräckligt mycket inom de egna åsikterna. Och det gäller inte enbart McLaren alltså, jag har läst likadant kring Rob Bell, Peter Halldorf, Philip Yancey, Magnus Malm och massa andra författare.
Jag fattar inte det där.
Dels tycker jag det är ganska ointressant att enbart läsa sånt som ligger i linje med den egna övertygelsen/traditionen. Fick ett citat av Niklas Piensoho, sagt på Nyhem 2009, mailat till mig av kollegan Urban nyss: "Eftersom ingen av oss är Gud så bör man emellanåt lämna sin egen tanke och se; hur tänker andra? Eller hur? Man lär sig nåt nytt."
Dels är det hopplöst att leta efter den felfria och perfekta författaren/boken, den som fattat allting rätt. Vi människor skriver alltid utifrån dem vi är, det vill säga människor, och teologiska böcker försöker fånga det ofångbara. Viss generositet måste finnas, det är en svår konst att formulera sig.
Nog kan det ibland vara befogat att verkligen skaka på huvudet åt något man upplever som felaktigt eller vilseledande, som Stefan Swärd nu valde att göra kring McLaren. Det kan vara viktigt och skapa nödvändiga diskussioner.
Men ibland tycker jag även att man kan göra precis tvärtom, och lyfta det positiva (utan att för den sakens skull nödvändigtvis förneka det negativa).
Minns ett samtal med Johan Bäckrud, pastor i Strängnäs pingstförsamling, vid Evangelistveckan i Jönköping i våras. Han berättade om en bok som hans handledare vid teologiutbildningen propsat på att han skulle läsa i samband med specialarbetet. Johan tyckte boken var bedrövlig, ren smörja. Han suckade, handläggaren svarade: "Du gör som du vill, men jag rekommenderar att du läser den".
Det gjorde Johan, och var glad för det efteråt.
"Det var nog bara en procent jag riktigt gillade, men den procenten är det bästa jag läst, fram till i dag, i teologisk litteratur. Tror inte något betytt lika mycket för mig", berättade han.
Jag tycker det där är tankeväckande. Visst kan det vara utvecklande och berikande att läsa något som ligger nära en själv och bekräftar den egna tanken, men det finns något väldigt utvecklande i att möta andra perspektiv också. Där, i det som skaver lite mot det egna, tvingas man fundera kring varör den egna övertygelsen är som den är. Det blir en god övning i urskiljning av rätt och fel, av motiv och orsak. Och så dessutom utmaningen att, även om man inte håller med om allt, ta med sig det som är gott.
Så tänker jag kring att läsa böcker - hur tänker du?
