Det är inte helt enkelt att översätta ordet halleluja. "Lova Herren", "Prisa Gud", är två möjliga varianter. En tacksamhet som ger Gud äran.
Och kanske behöver inte ordet översättas, det har som få ord förmågan att bära något i sig självt. En känsla, en riktning. Men det skadar förstås inte att förklara det då och då, påminna om dess innebörd och betydelse.
En av de största spridarna av uttrycket är Leonard Cohen, vars sång "Halleluja" med rätta brukar beskrivas som ett mästerverk. En fantastisk sång som så tydlig känns innehålla något mer än toner och ord, något som inte går att ta på, som går bortom allt.
Men hur mycket jag än gillar låten i sin originaltappning så blir jag stormförtjust när Mikael Wiehe översatt den till svenska och utmärkta Ebba Forsberg har spelat in den. Svårt, nästintill omöjligt, uppdrag förstås. Men ett utmärkt och bra försök, framfört med den äran.
Hallelujaropet måste översättas, berättas för nya människor i nya tider på nya språk, precis som hela evangeliet. Helt kan det inte fångas, det går bortom tid och rum, men måste kommuniceras.
