Jag märker att ni redan läser artikeln om Alex Schulmans predikodebut, den ligger i topp bland mest klickade.
Bra så, naturligt. Klart det där intresserar.
Men jag skriver ändå, så att ingen av er riskerar att missa. Det skulle säkert gå att fundera på själva grejen utifrån mängder av vinklar: Är det bra och lämpligt att släppa upp en ickepräst i predikstolen, bör någon som beskriver sig som "klassiskt sekulariserad stockholmare" få undervisa i en kyrka, och så vidare. Det kan säkert vara intressanta diskussioner.
Alla de sakerna ramlade dock ganska mycket åt sidan för mig när Alex Sculman svarade på min fråga om han fick med sig barndomens Gud upp i vuxenlivet:
"Nja, han stannade nog kvar lite grann. Jag går mest till kyrkan vid de stora helgerna, påsk och jul och så, och är nog en ganska klassisk sekulariserad stockholmare. Men jag har kvar tron i blodet, jag hoppas kunna få ner den i hjärtat mer."
Du tänker så?
"Ja, jag är avundsjuk på djupt kristna, de verkar vara så rofyllda. Det vill jag också få uppleva. Jag är inte där än, men jag hoppas nå dit."
Vackert, och kanske en påminnelse om vad som är viktigast? Kan vara intressant att fundera kring predikstolen och vem som bör beträda den, men den där vackra längtan överskuggar den diskussionen för mig.
Känns förresten som en bra illustration kring helgens, och därmed Alex Schulmans, predikotext enligt kyrkoåret: "Ett är nödvändigt". Ämnet är hämtat ifrån berättelsen om systrarna Marta och Maria som fick besök av Jesus. Maria gjorde inte allt det som Marta gjorde och tyckte att hennes syster borde hjälpa henne med, hon satt bara och lyssnade vid Jesu fötter.
"Mer än allt annat - vakta ditt hjärta, ty hjärtat styr ditt liv", som det står i Ordspråksboken. Det var det Maria gjorde. Och det är hjärtat som Alex Schulman längtar efter ska beröras på djupet, att det ska landa där i.
Sådan längtan överskuggar en massa annat.
