Jag märker att ni redan läser artikeln om Alex Schulmans predikodebut, den ligger i topp bland mest klickade.
Bra så, naturligt. Klart det där intresserar.
Men jag skriver ändå, så att ingen av er riskerar att missa. Det skulle säkert gå att fundera på själva grejen utifrån mängder av vinklar: Är det bra och lämpligt att släppa upp en ickepräst i predikstolen, bör någon som beskriver sig som "klassiskt sekulariserad stockholmare" få undervisa i en kyrka, och så vidare. Det kan säkert vara intressanta diskussioner.
Alla de sakerna ramlade dock ganska mycket åt sidan för mig när Alex Sculman svarade på min fråga om han fick med sig barndomens Gud upp i vuxenlivet:
"Nja, han stannade nog kvar lite grann. Jag går mest till kyrkan vid de stora helgerna, påsk och jul och så, och är nog en ganska klassisk sekulariserad stockholmare. Men jag har kvar tron i blodet, jag hoppas kunna få ner den i hjärtat mer."
Du tänker så?
"Ja, jag är avundsjuk på djupt kristna, de verkar vara så rofyllda. Det vill jag också få uppleva. Jag är inte där än, men jag hoppas nå dit."
Vackert, och kanske en påminnelse om vad som är viktigast? Kan vara intressant att fundera kring predikstolen och vem som bör beträda den, men den där vackra längtan överskuggar den diskussionen för mig.
Känns förresten som en bra illustration kring helgens, och därmed Alex Schulmans, predikotext enligt kyrkoåret: "Ett är nödvändigt". Ämnet är hämtat ifrån berättelsen om systrarna Marta och Maria som fick besök av Jesus. Maria gjorde inte allt det som Marta gjorde och tyckte att hennes syster borde hjälpa henne med, hon satt bara och lyssnade vid Jesu fötter.
"Mer än allt annat - vakta ditt hjärta, ty hjärtat styr ditt liv", som det står i Ordspråksboken. Det var det Maria gjorde. Och det är hjärtat som Alex Schulman längtar efter ska beröras på djupet, att det ska landa där i.
Sådan längtan överskuggar en massa annat.
Vill du får ut mer av Dagen?Prenumerera på tidningen Dagen.
Klicka här för ett bra erbjudande.
Alla kommentarer till denna bloggpost via RSS
Jag läste också dessa ord av Schulman, och finner - precis som du - att de är vackra. Detta ska kyrkan absolut både respektera och ta vara på.
Men kanske handlar alltihopa om vad predikan egentligen är och hur dess uppgift uppfattas. Här kan man tänka och tycka på flera sätt och det är väl just det de olika kommentarerna visar på.
För mig är predikan förkunnelsen av Guds ord, en riktningsvisare i vår samtid. Predikan är förkunnelsen av den stora berättelsen där jag får foga in den lilla som är mitt liv. Mina erfarenheter förklarade och bekräftade i Guds ord. För denna förkunnelse krävs - som jag förstår det - en viss bibelkunskap, en viss inblick i kristen tro, en medvetenhet om uppdraget och en viss egen erfarenhet.
Det är mot denna bakgrund jag ställer mig frågande till fenomenet att låta människor predika just för att de är kändisar. Det är alltså snarare en kritik mot kyrkan än mot Alex Schulman. Det är frågor inför ett sätt att tänka i och om kyrkan som tycks handla mer om populism än trohet mot budskap och uppdragsgivare.
lillajag: Jag förstår, och delar uppfattningen att det kan vara värt att diskutera även om det vore olyckligt om det tog fokus från det Schulman säger.
Sen kan det kanske vara värt att påpeka att det här är en speciell gudstjänst, annonserad som författargudstjänst. Så talarna är, i det här fallet, inbjudna för att de är författare och inte för att de är kändisar. Så här skrev Hedvig Eleonora kyrka i pressmeddelandet kring de här gudstjänsterna:
"Under hösten kommer tre Författargudstjänster att hållas i Hedvig Eleonora kyrka, Stockholm. Olika författare inbjuds att på predikans plats reflektera kring det Levande Ordet. Bibeln har under århundradenas lopp inspirerat och utmanat författare att arbeta med de eviga frågorna. Därför är det både spännande och nödvändigt att lyssna till vad våra nutida författare har att säga. En predikande präst har en särskild uppgift, men en författare kan vara mycket mer oförutsägbar och okonventionell."
Carl-Henric Jaktlund - 2009-09-17 12:08
Pressmeddelandet väcker fler frågor, som vad en gudstjänst är till exempel. Men låt oss lämna det just nu. Jag tycker fortfarande min fråga kvarstår, den fråga som också är kyrkans och som kan delas in i tre delar: (1) Hur kan den längtan, som här får representeras av Schulman, komma till tals och tas tillvara i kyrkan? (2) Vad är predikan och predikans uppgift? (3) Hur kan dessa båda rymmas i kyrkan?
Jag har riktat in mig på predikan, som jag har svårt att se som rätt form för det Schulman representerar. Detta oavsett man kallar det författargudstjänst eller inte.
lilajag: Ja, det kan man fundera på utifrån kyrkans roll och uppgift. Jag funderade främst utifrån den längtande människans perspektiv, typ.
Carl-Henric Jaktlund - 2009-09-17 12:48
Att den längtande människans och kyrkans perspektiv i så fall skulle vara två olika känns oroande, men tyvärr inte otroligt.
Ser att Daniel Wistrand på Ikon också bloggat om Schulman:
http://www.ikon1931.se/blogg/wistrand/2009/09/schulman-en-ny-skytte#kommentarer
Carl-Henric Jaktlund - 2009-09-17 13:44
Tror ni att någon som likt Schulman säger "jag är avundsjuk på djupt kristna, de verkar vara så rofyllda. Det vill jag också få uppleva. Jag är inte där än, men jag hoppas nå dit." skulle få predika om han inte var känd..?
Mycket positivt, tycker jag, trots att Schulman inte tillhör någon av mina favoriter. Men om man är allvarlig, och har respekt för kyrkorummet och Guds ord, så spelar det väl ingen roll vilken bakgrund man har. Skulle gå dit, om jag hade tillfälle.
Staffanw - 2009-09-17 17:22
Åh, Jaktlund! Jag vill OCKSÅ kunna skriva så här! Du är grym!
Egentligen, hur helig är kyrkans predikstol? Finns det inte en risk att vi förandligar en plats, i en kyrka. Jesus själv uppmärksammade en publikan som bad om förbarmande i templet framför farisén som var sig själv nog.
Publikanen hade säkert en längtan, lik den som beskrivs här. Jag tror nog det är på sin plats om längtande människor ibland får en plats i ”Guds hus”.
Om inte annat så för att med sin närvaro påminna andra kyrkbesökare om att det finns en längtan, något vi borde ta på mer allvar, kanske.
Om vi tänker efter lite kanske vi kommer ihåg vår egen situation innan vi fick mod att ta ställning för Jesus och tron.
Daniel Astgård: Oj, jag rodnar nästan en aning. Men jag bugar och bockar också. Tack för uppmuntrande ord.
StigO: Det där kan ses från flera håll, dels utifrånd et perspektiv du ger (som jag håller med om i mångt och mycket) men även utifrån de restriktioner i Bibeln som ges till vem som bör/får undervisa i församlingen. Det finns en spännvidd däremellan som är intressant att fundera kring.
Carl-Henric Jaktlund - 2009-09-21 10:26
Det finns definitivt en spännvidd.
Jag tror inte talarstolen blir vanhelgad av någon, om någon inte vill vanhelga den.
”När ni samlas har var och en något att bidra med, sång, undervisning, uppenbarelse, tungotal eller uttolkning” o.s.v.
Undervisning kan nog också ske genom personliga vittnesbörd, och då från eget fatabur.
Restriktioner i detta ligger nog i att det inte är vanligt att någon annan begagnar talarstolen / predikstolen, tror jag.
Namn (Måste anges)
Epost (Måste anges, publiceras ej)
Prenumerera på nya kommentarer via epost
Hemsida
Kommentar