Så är han då äntligen här, pojken vi väntat på. Som vi blivit bekanta med genom en magvägg och som vi längtat smått ihjäl oss efter.
Morris Jaktlund.
Lördagsmorgonen den 26 september, klockan 05.14, skrek han för första gången. Hela kroppen hade inte ens lämnat moderskeppet innan han fyllde sina lunger med det nya och intog rummet, markerade sin entré. Bråttom att göra intryck, berätta att han äntligen var kommen.
Morris Jaktlund.
Efterlängtad. Begråten. Vi trodde att han hans lilla hjärta hade slutat slå där inne en gång. Plötsligt var han bara så lugn, så helt stilla. Så olik sig, det stämde inte, han som alltid var så rörlig där inne i det begränsade så still. Hans mor försökte slå bort tankarna, intala sig att han bara hastigt bytt dygnsrytm och nu sov under sin vanligtvis så aktiva morgonperiod. Men oron tog över. Telefonsamtalet var fyllt av sprängande förtvivlan, skulle det upprepas som vi redan varit med om en gång - skulle ett barn till sluta sitt liv i magen innan vi fått känna dess sprattlande kropp i våra händer?
Jag sprang ifrån jobbet, i riktning mot tåget hem. Hann bara till centralstationen innan telefonen ringde: "Allt är bra, jag har varit på mödravården och hört hjärtljuden". Där och då grät vi på distans, er mobilnätet, av glädje.
Igår morse grät vi också av glädje, i varandras famnar, när förlossningskampen var över och livet intog salen. Bröderna Jaktlund hade fått en lillebror.
Morris Jaktlund.
Han ligger i sin mors famn och försöker vänja sig vid ett liv i frihet. Hans egna liv - bortkopplat i rent fysisk bemärkelse men på inget annat sätt - har påbörjats.
Jag går och lägger mig bredvid Morris i soffan. Han gnyr i sömnen men vaknar så sakteliga till. Det är som att se en soluppgång med grimaser. Mina stadiga ögon möter hans flackande. Kärlek. Känns som Gud andas mig över axeln. Hans andedräkt är varm, glad över ännu en människa att älska.
Morris Jaktlund. Du är välkommen. Må du trivas hos oss.
