Förresten, med tanke på det här med andlig egoism var det intressant att läsa den här krönikan av amerikanska magazinet Charismas J. Lee Grady som handlar om att vara "berusad i Anden". Han skriver om märklig undervisning som lett till knepiga följdsatser. Bisarra beteenden försvaras som manifestationer genom den helige Ande, skriver Grady och exemplifierar.
Debatten är inte ny, den kommer och går, begravs och uppstår. Är det inte korrekt med kraftfulla möten med Gud, omskakande så till den milda grad att allt anting annat runt omkring liksom bleknar bort? Jo, det förekommer, det ser vi i Bibeln (även om inte är allas berättelse).
Men det är värt att komma ihåg att de där kraftiga upplevelserna av Anden - som det vi läser om i början av apostlagärningarna exempelvis - inte ledde till att människor fastnade i sitt eget. Tvärtom, de tog steget ut och predikade om berörde en hel värld.
Min (i och för sig begränsade) erfarenhet av sammanhang där det talats om att, typ, "bli berusad av Anden" har visat annan frukt: Egoism, jakt på mer - häftigare - upplevelser. besvikelse och frustration - eller till och med förlorad tro - när det inte blev så där igen.
När jaget hamnar i fokus blir perspektivet skevt.
J. Lee Grady skriver om att det behöver en uppgörelse med den där påstådda berusningen och han påpekar att Bibeln faktiskt talar om just det motsatta - att vara nykter i Anden. Hans utmaning lyder: Lägg det barnsliga bakom, väx upp och nyktra till. Han är inte därmed motståndare till Anden, förstås, tvärtom understryker han behovet av mer ande än någonsin men inte bara för det egna livets skull utan för andras, för denna världs skull:
"Det sista vi behöver är kristna som är så berusad i känslomässig eufori att de inte kan be intelligent och arbeta flitigt".
Det kan tyckas väldigt andligt att bli så fylld av Anden att det är som att vara berusad. Men om det leder till mindre mänsklighet, mindre medmänsklighet, så är det allt annat.
