Då så, dags för tåg hem från Pingst Ung-konferense i Västerås. Det har varit en intressant och bra helg, även om mitt perspektiv naturligtvis är något begränsat - jag var ganska uppe i mina egna workshops. Men det jag var med på och lyssnade till av andra var väldigt bra, tror något av det kommer speglas i Dagen på tisdag.
Eminenta kollegan Rickard Alvarsson och Pingst Ungs Andreas Jansson ledde ett panelsamtal på lördagskvällen med Ingrid Svanell, nationellt ansvarig på Pingst FFS, Magnus Persson, United Malmö, Mats Särnholm, Karlstad, Marina Andersson, Jönköping och mig. Vi talade om ungdomars plats i församlingen.
Bland annat restes kraftiga frågetecken kring om det är bra att ungdomarna så mycket hamnar för sig - en egen församling i församlingen, liksom. Riktade samlingar till enbart ungdomar var ingen emot (även om United Malmö inte arbetar så förutom på cellgruppsnivå) men när det blir skiljt från de äldre uppstår en problematik, var vi eniga om.
Frågan är bara hur man löser det här rent praktiskt. En av deltagarna på ett av mina workshops sa att han var medveten om att han byggde en separat församling i församlingen - han höll "vattentäta skott" mellan de två, fullt medvetet. Söndagsgudstjänsten upplevde han nämligen så otroligt oanpassad och otillgänglig för unga att den snarast skulle leda till problem än nytta för ungdomarnas tro.
Det kan vara det mest tragiska jag hört på länge, länge.
Hur är det möjligt att vi hamnat där - inte överallt men på alltför många platser i alltför många församlingar - att tonåringarna tillåts leva sitt eget liv vid sidan om? Hur kan vi ha blivit så bekväma, så mycket konsumenter och upptagna med mötesstilar och uttryckssätt att de blir viktigare än att den uppväxande generationen får den vägledning och hjälp de behöver för att växa in i en tro som bär genom hela livet?
Det här måste få ett slut. Jag vet att jag tjatar om det här i bloggpost efter bloggpost just nu, men sorry - det är nog bara att vänja sig.
För vi kan inte ha det så här.
