Bloggaren och författaren Alex Schulman berättade tidigare i höstas att han är avundsjuk på de "djupt kristna, de verkar vara så rofyllda". Fint sagt, och någonstans stämmer det kanske. Djupt därinne finns friden.
Men samtidigt, är det där korrekt? Blir man garanterat rofylld som kristen? Är det vad som ska sökas?
Jag tänker tillbaka på sommarens läsning av Runar Eldebos "Den stora skillnaden" (Libris) där han skriver om den kristna trons vinster men även om de felaktiga schabloner som han menar finns kring den. Nummer ett bland schablonerna: "Kristen tro gör en människa harmomisk".
Eldebo menar att det där inte stämmer. Dels för att människor är skapade olika, vissa med stort känslosvall och andra med mindre. Och dels ifrågasätter han att livet skulle gå ut på att bli mer harmonisk och hävdar: "Kristen tro gör inte en människa harmonisk. Vi ska inte eftersträva harmoni. Vi ska vara genomskinliga för denna tillvaros tillkortakommanden och reagera på dessa med medlidande, gråt, anklagelse och vrede".
Längre fram kommer schablon tre: "Kristen tro ger ro och vila" och Eldebo skriver att det inte bara är i tidningar och bokklubbar som det ges erbjudande om ro och vila för stressade nutidsmänniskor: "också församlingar möblerar in sig i friskvårdsektorn: att kristen tro framför allt skulel erbjuda meditation och reteater, att den mest av allt skulle vara en fristad från oro, ett vindskydd från allt som vill engagera, störa och få oss att kavla upp armarna och vända upp och ner på det omgivande samhället".
Jag tycker det är jättespännande funderingar. Inte så att retreater skulle vara fel, men det finns diken kring allt. Eldebo på nytt: "Kristen tro handlar inte om oss. Det är inte vårt välbefinnande som står i centrum. Det vi vinner på att engagera oss kommer genom att vi lämnar vår ro och vila för ett större äventyr i tro".
Det där tål att tänkas på. Ordentligt. Det finns en risk, och den är inte liten, att fokus så oerhört blir riktat på det egna livet. Det talas ofta om hur egoistisk vår samtid är, kanske är detta en av kristenhetens fallgropar på området? Sökandet efter att komma till ro och få det så lugnt och fint själv gör att blicken på de andra minskar/försvinner.
Jag delar Runar Eldebos svar i Dagens enkät inför nyåret 2005/06. Frågan löd: "Vad hoppas du inför det nya året?". Eldebos svar stack ut och jag tog det till mig, det har dröjt kvar hos mig sedan dess.
"För det första skulle jag hoppas att fler människor blir mer intresserade av att hjälpa andra än att få det bra själva. Och för det andra att kristna människor, eller de som kallar sig själva kristna, blir mer intresserade av att evangelisera och missionera än att själva få komma till frid och vila".
