Bloggaren och författaren Alex Schulman berättade tidigare i höstas att han är avundsjuk på de "djupt kristna, de verkar vara så rofyllda". Fint sagt, och någonstans stämmer det kanske. Djupt därinne finns friden.
Men samtidigt, är det där korrekt? Blir man garanterat rofylld som kristen? Är det vad som ska sökas?
Jag tänker tillbaka på sommarens läsning av Runar Eldebos "Den stora skillnaden" (Libris) där han skriver om den kristna trons vinster men även om de felaktiga schabloner som han menar finns kring den. Nummer ett bland schablonerna: "Kristen tro gör en människa harmomisk".
Eldebo menar att det där inte stämmer. Dels för att människor är skapade olika, vissa med stort känslosvall och andra med mindre. Och dels ifrågasätter han att livet skulle gå ut på att bli mer harmonisk och hävdar: "Kristen tro gör inte en människa harmonisk. Vi ska inte eftersträva harmoni. Vi ska vara genomskinliga för denna tillvaros tillkortakommanden och reagera på dessa med medlidande, gråt, anklagelse och vrede".
Längre fram kommer schablon tre: "Kristen tro ger ro och vila" och Eldebo skriver att det inte bara är i tidningar och bokklubbar som det ges erbjudande om ro och vila för stressade nutidsmänniskor: "också församlingar möblerar in sig i friskvårdsektorn: att kristen tro framför allt skulel erbjuda meditation och reteater, att den mest av allt skulle vara en fristad från oro, ett vindskydd från allt som vill engagera, störa och få oss att kavla upp armarna och vända upp och ner på det omgivande samhället".
Jag tycker det är jättespännande funderingar. Inte så att retreater skulle vara fel, men det finns diken kring allt. Eldebo på nytt: "Kristen tro handlar inte om oss. Det är inte vårt välbefinnande som står i centrum. Det vi vinner på att engagera oss kommer genom att vi lämnar vår ro och vila för ett större äventyr i tro".
Det där tål att tänkas på. Ordentligt. Det finns en risk, och den är inte liten, att fokus så oerhört blir riktat på det egna livet. Det talas ofta om hur egoistisk vår samtid är, kanske är detta en av kristenhetens fallgropar på området? Sökandet efter att komma till ro och få det så lugnt och fint själv gör att blicken på de andra minskar/försvinner.
Jag delar Runar Eldebos svar i Dagens enkät inför nyåret 2005/06. Frågan löd: "Vad hoppas du inför det nya året?". Eldebos svar stack ut och jag tog det till mig, det har dröjt kvar hos mig sedan dess.
"För det första skulle jag hoppas att fler människor blir mer intresserade av att hjälpa andra än att få det bra själva. Och för det andra att kristna människor, eller de som kallar sig själva kristna, blir mer intresserade av att evangelisera och missionera än att själva få komma till frid och vila".
Alla kommentarer till denna bloggpost via RSS
Så sant så sant. Att vara kristen behöver inte alls vara harmoniskt och hippiefridfullt. Att leva med kristus är att leva på insidan av allt och det kan vara ganska kaotiskt ibland. Men det är klart, frid med Gud har vi ju. Men den som söker trygghet letar fel, där är säkert New Age mycket bättre. Med Jesus går man in i det stora äventyret och tar steget ut på tusen famnars djup. i CS Lewis bok Silvertronen, näst sist i Narnia-serien, tycker jag Lewis illustererar det så väl när Julie och Eustace står vid stupet av det höga berget. Sådan är sann kristendom-inget för trygghetsnarkomaner, men ett sant liv i varje ögonblick.
Alma Mater - 2009-10-28 11:58
Min tro är till stor hjälp för min harmoni, inte tu tal om det.
J.K: Det ifrågasätter jag inte, motsäger det inte heller. Frågan är väl snarast om det finns en automatik och om harmonin är målet.
Carl-Henric Jaktlund - 2009-10-28 12:33
För mg är min kristna tro ännu mer kopplad till kamp. Kamp för medmänniksan och sanningen, kamp mot orättvisor och ondska överhuvuudtaget. Kamp mot bitterhet och missmod. Jag har en inre rastlöshet och Jesus ger mig kraft att kämpa samtidigt som han övervinner min oro med en oerhörd stark frid mitt i smeten. En frid som handlar om att inte ge upp, som handlar om att trots att jag är orolig eller har misslyckats o s v ändå har en frälsare som är Universums herre som har allt i sin hand. På nåt sätt. frid och frid... knappast är syftet att jag skall stanna i hängmattan.
Emma J - 2009-10-28 13:39
Naturligtvis handlar kristen tro om att komma till ro! Att få frid med Gud, att finna sig själv funnen... Men det betyder ju inte att livet blir enkelt och harmoniskt, snarare tvärtom. Kampen finns där, både inom en själv och i yttre omständigheter. Kanske måste vi jobba mer i dessa tider på att definiera kristen ro/frid i kontrast till vad diverse newage-fenomen utlovar.
Lars: Man kanske kan säga att kristen tro ger ro som man inte kan falla till ro med? En ro med drag av oro, om du förstår vad jag menar?
Carl-Henric Jaktlund - 2009-10-28 14:37
Jag tycker inte Alex Schulman ska vara avundsjuk på de kristna, för att vi är så rofyllda. Det är nämligen en schablon, det är heller ingen kristen målsättning, att bli rofylld. Däremot tror jag han kan vara avundsjuk på den kristnes hopp om evigheten, att Guds nåd räcker.
Jag tror snarare det är hoppet som är något att fokusera på, inte något sökande efter en odefinierbar ro här i tiden. Känslan är en riktigt dålig måttstock på andlighet och grund för tro.
Däremot tror jag att Carl-Henrics sammanfattning nedan är huvudet på spiken. Dessutom tror jag att om vi följer hans uppmaning så kommer vi per definition att må bättre själva.
"För det första skulle jag hoppas att fler människor blir mer intresserade av att hjälpa andra än att få det bra själva. Och för det andra att kristna människor, eller de som kallar sig själva kristna, blir mer intresserade av att evangelisera och missionera än att själva få komma till frid och vila".
I stället för att sitta (eller för den delen stå) inne i våra olika kyrkor, borde vi följa Jesu uppmaning att gå ut. Vi har väl aldrig haft sådana verktyg i våra händer som i dag. Jag tänker på internet, något som alla församlingar borde göra sig delaktiga i.
”Och budskapet om riket ska förkunnas i hela världen och bli till ett vittnesbörd för alla folk, sedan skall slutet komma” Matt.23:13
Keep swinging Emanuel!
Stig Melin - 2009-10-28 16:39
Stig: fast jag ska inte ta åt mig äran för huvudet på spiken - det var ett citat av Eldebo.
Carl-Henric Jaktlund - 2009-10-28 16:51
Men det var ett bra citat
Stig Melin - 2009-10-28 18:27
Jag gillar Eldebos (och alla andras som gör samma sak) sätt att våga utmana lyssnaren/läsaren och ibland provocera våra tankar om vad som som bör vara livets sanna fokus.
I sin bok "Kristen i landet lagom" diskuterar han det mycket, han refererar exvs när han fick frågan av sin lokala församling vilken slogan de borde använda i en kampanj de planerade. "Kom till Jesus, så får du dö!", föreslog han lakoniskt. Församlingen valde visst någon annan käckare variant. Eldebo ville minnas att det inte blev någon större succé för den där satsningen...
Jag vill redan trycka upp Runar Eldebo fan club-muggar och lägga upp citaten på min skärmsläckare. Amen, säger jag, den kristna vägen är den upp till Golgata och jag förstår verkligen inte den här vurmen för retreater?! Folk har för mycket pengar.
Jag har en psykisk sjukdom och är sjukskriven på heltid. Det är ofta extremt plågsamt. Jag bemöts ibland av kristna på ett sätt som antyder att de tycker att så skall man inte kunna må om man verkligen tror. De som är mest frispråkiga är med i en kristen rörelse som jag tycker är extrem och det sårar mej inte något vidare. Däremot alla små gliringar. Jag har fullt förtroende för att Gud är hos mej även då. Jag kan inte tänka mej att Gud ser min smärta är ett misslyckande från min sida. Jag är övertygad om att Gud har en plan, kanske är min livsuppgift att överleva (det känns inte så smikrande men jag gör vad jag kan)Jag har fullt förtroende. Jag kan också säga att mitt illabefinnande smittar. Är man inte någorlunda hel har man inget att ge. Av den anledningen anser jag det vara det viktigaste steget till att bli en mer utgivande människa; att ta hand om sej själv.
Jag tror också att vi ibland har en undermedveten själviskhet i vårt givande. Det första är att det ser bra ut, det andra att man själv mår bra- man stillar samvetet och tycker om sej själv. Det låter ju bara bra?! -jag tror att det grumlar vårt omdömme för vad och hur som är lämpligast att hjälpa och vi utestänger människor när vi slår oss för bröstet. Jag tror också att det är lätt att genomskåda och att man då även gör skada. Självrättfärdighet.
En annan tanke är att när du ger, gör någon en tjänst, finns en outtalad skuld till dej. Man hamnar i ett litet överläge. Jag tror att det är mycket svårare att ta emot än att ge och ibland är den största gåvan du kan ge någon, en chans att hjälpa dej. Tänk bara på hur svårt många har med att ta emot något så enkelt som en komplimang!
Förra veckan hade jag nästan frid i själen; så det händer.
Var på ett riktigt bra bibelstudium igår. Där sa pastorn att frid med Gud inte bara ska tolkas som ett känslomässigt tillstånd. Att ha frid med Gud innebär att pusselbitarna i livet faller på plats. Jag tyckte det lät både klokt och tröstande.
frida, you rock!!!
Önskar dig lycka till och att allt skall leda till det bästa för dig!
Frida!
Fantastiskt fint skrivet av dig. Tack för dina ord. Håller med dig i allt. Särskilt det där sista om att det faktiskt kan vara "en vacker gåva" att låta någon hjälpa en själv.
Frida: Så oerhört värdefullt att du delade med dig av ditt perspektiv, stort tack! Modigt och insiktsfullt med många tänkvärda ord.
Stanley: Visst händer det, och det är fint.
Helen: Mkt klokt och tröstande.
Carl-Henric Jaktlund - 2009-10-30 08:01
Varje gång jag kommer till ro så ger Jesus mig nya visioner och utmaningar. För att citera en profan rockgrupp, Bon Jovi, "Gonna live while I'm alive, I'll sleep when I'm dead". Själv har jag varit på retreat för att lyssna in Gud. Vi lever i sån stressad tillvaro att vi inte har tid att lyssna in Gud. Jag tänker främst på våra andliga ledare. Evangelisten och profeten Roger Larsson sa nyligen vid en predikan, "att många pastorer är så stressade idag så att de springer runt som skållade råttor". Jag är beredd att hålla med. Att verkligen koncentrera sig på vad Gud har att säga till oss som individer och församling är en bristvara i dagens samhälle. Frågan är om vi är beredda att lyssna och sedan betala priset för att följa Jesus till 100%?
Frida - 2009.10.28 23,19: Så mycken klokhet ditt inlägg återspeglar.
Den har inte tillfallit dej utan beledsagande själsplåga.
Tyvärr tycks det vara så att lidande KAN leda till insikt - om man inte dessförinnan krossas av lidandet.
Hoppas många läser ditt inlägg!
- Move on!
Light Matter - 2009-11-01 17:54
Namn (Måste anges)
Epost (Måste anges, publiceras ej)
Prenumerera på nya kommentarer via epost
Hemsida
Kommentar