Fredag 12 mars 2010

PS 25:18 Tänk på mitt lidande och mitt betryck och förlåt mig alla mina synder.

	Samtidigt en påminnelse för Turkiet om att förföljelse av kristna minoriteter inte får fortgå heller i dag,
	Thomas Österberg, opinionsredaktör

	Läget i riksdagen är sådant att det räcker med att fyra ledamöter "sviker" den borgerliga enigheten.
	Hasse Boström, nyhetschef och politikreporter

	Skolan och andra i ett barns omgivning ser ofta varningssignaler tidigt. Det är då resurserna ska sättas in.
	Håkan Arenius, ledarskribent

	Åk hem och läs Apostlagärngarna 2 och börja fundera kring den egna staden i den egna tiden.
	Jaktlunds marginalanteckningar

	Begär vi respekt för det som är heligt i den kristna tron måste vi också respektera andra religioner och deras synsätt.
	Elisabeth Sandlund, chefredaktör

	Vi debatterar och orerar, kommenderar och konverserar, slöpratar, skvallrar och festtalar. Men samtalar, när hinner vi det?
	Owe Wikström, professor i religionspsykologi

	För egen del skäms jag över antalet blogginlägg.
	Johannes Ottestig, webbredaktör

	Det är kanske lite tidigt att börja påskpynta redan, men, men...
	Therése Alhults familjeblogg

	Får Skolverkets vilja råda, så berövas den unga generationen en rad nycklar till förståelse av den egna kulturen.
	Birger Thureson, ledarskribent

	Under resten av året var noterna inlåsta i ett rum. Detta för att ingen skulle kunna kopiera stycket.
	Inger Alestig, kulturredaktör

 

Orsaken är formalism. I längden tröttar den; den tar mer än den ger: då den är de mänskliga prestationernas verk, vilket också innebär, att den är de uteblivna resultatens väg, i såväl det egna -som i andras liv.

Besvikelsernas väg m.a.o. I stället för att bli buren av Guds kraft förväntas man bära Gud och Hans rikes verk på sina axlar..

Varför blir det så? Formalismen - som är människoverk - stänger för Anden. Och Anden är den ende som kan "måla Kristus" för våra hjärtan, som uppstånden och levande och utföra Jesu gärningar på jorden: genom alla dem - var och en - som tillhör Honom. De kallas "det konungsliga prästerskapet", det allmänna präsadömet, som är uppfyllt av samma Ande som verkade genom JESUS. I formalismens dike blir de funktionärer i stället för dessa präster..

I torrtider strövar hjorden i väg för att finna bete och vatten någon annanstans.

Grattis till boken! Jag undrade är du skulle skriva om den (såg den i Marcus katalog tidigare i veckan). Marcus förlag är bara att gratulera för att ha kopplat ytterligare en duktig skribent till sig. Skall läsa din bok med stort intresse.

Carl-Henrik!
Grattis till boken. Frågorna är alarmerande aktuella. Bra att de lyfts.
Allt gott!

/Fredrik Lignell

Du är lycklig som får skriva om din hjärtefråga. Jag har försökt länge skriva om min men media - inte minst kristen media - är bara intresserad av en om man redan är känd. Så även om det gör ont i hjärtat, jag lovaratt det skulle göra mer ont om du inte fick nå ut med dina tankar!

Som jag har kommenterat tidigare så håller jag verkligen med om att ungdomsarbetet inte borde skötas av ungdomar. Det ger en kick för de lite äldre ungdomarna men det håller inte och det byggs in för många fel. Jag har hört en 16-åring undervisa sina 14-åriga konfirmander att Gud inte finns utan är något vi skapar inom oss - som kyrkans lära.

Det som krävs är en blandning av åldrar och folk, men ledda av kompetenta vuxna. Tyvärr prioriterar kyrkan inte barn- och ungdomsarbetet (även om de lyfter fram det i sin reklam) utan anställer människor med låg utbildning, nåt år på folkhögskola räcker, på låga löner, till tjänster utan karriärsutvecklingsmöjligheter. Tyvärr har SvK tagit efter detta mönster från frikyrkorna. Jag tror att det kommer sig av att en hel del av era ungdomar kommer till SvK, både för att det är teologiskt öppnare och för att SvK har högre status och fler anställningar. De startar sedan sådana verksamheter som de själva är vana vid.

Stort grattis till boken. Jag som barnledare för ett stort barnarbete kommer läsa med stort intresse.

Jag håller med S-E sköld iaf om jag kollar på mitt sammanhang. Det var alltid underordna sig helga sig omvända sig inte så mycket inifrån och ut men oftast uppifrån och ner och det personliga ansvaret att bli en kristen att stå emot trycket men svaret på frågorna det fick man inte.

Peace...

TACK Carl-Henrik!!
Att ta en sådan här utmaning på allvar och ta den fullt ut kommer att bli riktigt intressant och en grym stor kamp. Är vi beredda på den fighten? Jag ber och hoppas på det!

Gratulerar till en angelägen bok! Till skillnad från hr Gardells tröttsamma alster är det här en bok jag verkligen skulle vilja läsa. Kommer säkert köpa den. Det är en viktig fråga och jag har inte ens en bra teori (vilket jag har om allting annars).

Min hypotes är att Andens kraft saknats dom sista åren. Äldre har upplevt den, blivit övertygade om att Gud finns, är grundade i sin bibeltro och överlever även om kyrkan tappar geisten. En ung människa är mer radikal, kräver sanning - med all rätt. Häftiga känsloupplevelser, karismatiska överdrifter och så var det inget mer? Jag skulle också lämnat.

Mycket viktigt det som stod i intervjun. Att det inte är kyrkan som uppfostrar ungdomarna, det är föräldrarna. Jag var bara 12 år när jag hörde en far i bönen vid sin sons dop säga att han härmed överlämnade sonen i kyrkans vård! Kommer ihåg det än. Tyckte det var minst sagt underligt redan då.

Modigt ... och viktigt! Skall läsa den absolut!!
"Han skall vända fädernas hjärta till barnen.. o barnens hjärta till fäderna.."

Grattis till boken!

Kyrie eleison!!

Ska genast beställa den!! Ser fram mot läsningen. Har varit ungdomsledare och känner igen sorgen.

Grattis C-H! Det är en stor dag idag!
Det är i allra högsta grad dags för oss i kyrkan att börja möta vår egen tid med det tidlösa budskapet, en klar utmaning!
Du är en viktig röst och vi är många som tänker föra det här samtalet tillsammans med dig!

"Min hypotes är att Andens kraft saknats dom sista åren." LOL!

Som uppvuxen i frikyrkan känner jag tillfredsställelse med förklaringar som dessa samt de i boken. De får mig att tro att inget kommer ändras. Keep up the good work! :D

Tack för alla upmmuntrande ord, alla.

Sven: Jag tror faktiskt inte du hunnit läsa boken än... Och jag misstänker att du kanske skulle bli förvånad om du gjorde det.

Grattis till släppet C-H! Vilken grym vecka du har haft. :-)

Ska bli intressant att läsa.

Carl-Henric Jaktlund är i mitt tycke en av landets mest intressanta skribenter! Uppmanar oss alla att köpa boken, läsa, samtala och brottas med ärendet tillsammans.

"- Det är då det behövs något mer, egen bibelkunskap och egen erfarenhet av tron som håller inte bara känslomässigt utan också förnuftsmässigt."

Mycket sant! Känslorna varar bara en kort stund, det behövs beslut som man fattar med hjärtat och vet att man vill! Inte bara gå på kickar man får från underbara läger.

Vuxna förebilder är dessutom minst lika viktiga tycker jag. Jag har sett upp till flera vänner under mina år som kristen, vissa i min egna ålder som varit kristna längre (dock är alla inte aktivt med i kyrkan idag tyvärr), men äldre personer, en generation äldre, tycker jag borde ta sig tiden att umgås med någon ungdom och bara finnas där när de har det kämpigt och liknande i det kristna livet. Man tar del av den äldres erfarenheter om vad den gjorde i liknande situationer. Detta kan vara till stor hjälp.

I min hemförsamling har vi oftast haft en vuxen på fredagarna, nu menar jag bara en och samma person, inte att det är en ny varje vecka (har iof kommit någon mer vuxen ibland). Hans närvaro gjorde en trygg och när man pratade med honom kände man att han brann och brydde sig om oss ungdomar. Behövs fler sådana, men även att man tar och är mentor för någon/några ungdomar.

Jag har nyligen själv flyttat hemifrån till en annan ort en bit ifrån för att studera. Har som tur är en bekant här i staden som är ungdomspastor så jag hade inte så svårt att börja gå i kyrkan, för kyrkan är trots allt ett bra ställe att vara på om man vill ha gemenskap med dem som delar ens tro och dessutom viktig om ens tro sa överleva i längden.

Ska bli spännande att läsa din bok senare när man får tid :)

Intressant fråga som behöver lyftas. Är själv en av alla ungdomar som lämnade. Jag var superengagerad, brinnande kristen övertygad om att gud kallat mig till att predika för allt och alla. Precis som du konstaterar händer något när man växer upp, vad människor sa till mig hamnar i konflikt med den verklighet jag lever i. Ännu värre blir det att krisen och konflikterna, tvivlen och sorgen aldrig reflekteras i predikan. Varför gå till en kyrka där man är notoriskt rädd för att möta och konfrontera det som rör sig i vårt inre?

Skriver under på det JP säger. Vardag träffar frikyrkosöndag. Inget passar. Alla svåra frågor får stå tillbaka för lovsång och tillbedjan. Till slut vet man inte vem man ska tillbedja för ens gudsbild blir så onaturlig.
Skyll inte på Anden, skyll på missbruket av Honom.
Bless!

Grattis C-H! Här har du en läsare till, återkommer när den är färdigläst. Jag håller helt med om det Daniel Röjås skriver, och det är inte bara för att du också gillar U2.

Ja, väldigt bra att du tar upp ämnet i bokform också. Fortsätt skriva; vi är många som läser dig med intresse. Gärna fler analyser i tidningen.

JP, tycker Ditt inlägg är värt ett försök till svar från min sida.

Bibeln säger att "verkligheten själv bor i Kristus". När Han gick här nere på jorden var Han en del i den verklighet Han befann Sig i, en sann Människa, samtidigt som Han förmedlade himmelriket, och himmelrikets kraft.

Om Sig själv sa Han, att det var Faderns Ande som verkade såväl gärningarna som orden genom Honom och att Han sände Sina lärjungar på samma sätt som Han själv blivit sänd: alltså på samma sätt; med samma metoder.

Om det är rätt med oss, är vi REDSKAP i Guds hand och ingenting annat; och det är ett intressant och meningsfullt liv för såväl ung som gammal.

Önskar att boken aldrig behövt skrivas, men den låter väldigt intressant. Kan man köpa ett signerat ex på Föreståndardagarna i Uppsala?

Ps: Grattis till det lilla nyförvärvet:)

Gott att boken skrivits, eftersom både Dagen och flera redan berört detta tidigare. Jag har gjort mina försök i Rymma eller rymmas? Libris 2009.Jag tror att flera perspektiv behövs. Men när skall ytan överges till fördel för djupet, ärligheten, de goda skälen, öppen gemenskap där frågor får ställas, där vi slutar leka att allt är bra...Till Bjärka kommer faktiskt en del som tröttnat på frikyrkans ytliga värld. Men det finns ju massor av andra. Har ledare blundat? ´Har föräldrat slukats av arbetsnarkomani och materialism? Jag ber att boken blir ett redskap i den ständiga vandringen efter ärlighet och äkthet. Tack broder för att du vågat gå ini getingboet!

Är inte en huvudorsak till massflykten själva miljön; ge människor en stark ungdomstro. Men varför finns inte en naturlig övergång till bärande vuxentro? Är Pingströrelsen en ABC- rörelse; mjölkmat skulle Paulus säga. Omvändelsen i unga år ges inga redskap för en mognande tro , den försvinner i aktivism, känslokickar etc. Var får människor möjliga redskap för att växa i sin tro? Var tas deras brottning på allvar? Den punktuella upplevelsen, som kan vara en god början, blir en katastrof om ingen fortsättning följer!Varför har vi inte sett detta? Eller har vi blundat??

Hej Carl-Henrik!
Jag tänker skaffa boken. Det är mycket viktiga frågor som du lyfter. En viktig målgrupp är de som ytterst "äger frågan" i våra församlingar, nämligen pastorer och församlingsledare/äldste.

Carl-Henrik: Jag uttryckte mig slarvigt. Jag menade förstås förklaringarna som uttrycktes i interjvun. Men jag antog att de stod i boken, som säkert innehåller mer detaljerade resonemang. Om det finns någon annan huvudförklaring du för fram som inte kom till uttryck i intervjun får du gärna nämna den här (om du nu inte vill motivera folk att köpa den förstås).

Björne!
Hur kan du rekomendera vilsa 25 åringar att åka till Bjärka när de behöver uppsöka sin hemförsamling först? Börjar bli orolig för detta arr om Bjärka. Nej. Upp till kamp för att 25 åringar ska bes igenom till andedop än att de ska lära sig något flummigt kyrkofäderspår med flummiga rökelsekar...inte konstigt att 25 åringar lämnar kyrkan.

Anna
Jag för ingen kampanj för Bjärka, som du beskriver. Däremot konstaterar jag och andra i min närhet att just Anden drar dessa unga in i en djupare gemenskap med Jesus! Själv har min inre gemenskap med Herren fördjupats under de år jag bott på Bjärka och samtalat och bett med både Peter h och andra här. Men, tack för dina funderingar.

Björne!
Men har du något konkret att ge oss som är i den åldern att inte tappa glöden och inte vill besöka Bjärka en gång till?

Anna
Tack för dina reaktioner. Du pekar på ett avgörande område; var finner jag redskap att växa i min tro? Redskap kanske finns: men var ser jag de fungerar? För mig har det varit gott att leva nära brinnande goda föredömen. Jag får fråga, jag ser deras liv med Gud. Det finns inga enkla knep som passar för alla. Vi har olika behov.Ge bönen och läsning av Bibeln en möjlighet i goda vanor. Be som du kan, inte som du inte kan. Börja där du är. Be Gud om en andlig vägledare någon att samtala med.

Tack Anna, för Dina inlägg och frågor: och framförallt ifrågasättande av sådant som flödar från katolicismen usla brunnar!

Jag tror inte man blundar för den obehagliga sanningen, att kyrkan tappar medlemmar, som CH beskriver, man vet bara inte vad som ska göras. Eller – man kanske vet, men vågar inte!!

Vilken ledare står upp och talar om för ungdomarna att han vill ge dem det de behöver allra mest, en fungerande tro som leder ända hem – till himlen, inte i första hand en trevlig gemenskap med varandra.
Man kanske inte ska ge ungdomarna det dom vill ha, utan våga ge det dom behöver, och då också veta vad dom behöver.

Bibelundervisning, låter ju så tråkigt i många ungdomars öron, då är det roligare att sjunga, särskilt lovsånger, då ber och tjänar man ju dessutom Gud, säger man. Men den grunden kanske inte räcker när andra alternativ konkurrerar med kyrkan och dessutom framstår som attraktivare.

Om man har kommit till tro på bibelns grund, och om man vill leva det fortsatta livet på bibelns grund, måste man umgås med bibeln – eller?

SE Sköld: Vi ska inte öppna dom brunnarna. Det är stor skillnad på att ha vänner som är katoliker och den katolska läran. Den katolska läran ska vi inte ha. Därför ifrågasätter jag en sak som inte ska smygas in i våra frikyrkor.
Jag ifrågsätter: "Vanlig" alkohol som flödar på nattvardsbordet på Bjärka (det blir inte fler frälsta av det) eller att de svingar rökelsekaret och säger att det är jungfru Maria. Det är en gåta.

Anna
Det är alkoholfritt vin på Bjärka. Rökelsen är en symbol för bönen

våra församlingar? Det beror på väldigt mycket annat.

Jag tror det beror på att många inte har fått ett starkt möte med Jesus. Där skulle jag kunna sluta att skriva men det gäller som Björne här skriver att ha en andlig vägledare även om jag tycker det ordet är lite flummigt men någon att prata med låter bättre, en mentor eller något.

Hur gör vi med dom som har blivit brända? Och försvinner från församlingen som Jaktlund här skriver. Jag kanske blir lynchad nu. Men jag gör ett försök från mig som är 25 +.

Hur fungerar en bränd kristen?
1. Springer runt och är larvig, försöker start en epidemi så att alla andra kan vara lika sura som henne eller honom.
2. Försöker fixa saker som inte har undervisning som första prio utan andra saker. Helt plötsligt ska man göra andra saker i kyrkan än att ha möte.
3. Sitter hellre på krogen än att vara i kyrkan för det är inte lika ballt.
4. När det är eftermöte brukar en sån person gå fram och förstöra medvetet eller omedvetet och spontansäga något i eftermötet under en ungdomssamling eller nattmöte som inte alls är profetiskt. Men personen är rädd för Gudsnärvaro. Det gäller för den som är mötesledare att vara riktigt profetisk och veta läget.

Varför en bränd kristen blir en bränd kristen?
1. Oftast kan det vara så att föräldrarna har ett brinnande hjärta och ungdomen tycker det är pinsamt.
2. En predikant har sagt något som inte är bra. (Fast det har varit uppbyggligt.)
3. Personen klarar inte tillrättavisning fast att den behövde det just då. (I kärlek förstås)
4. Någon ledare försvinner från det ungdomsarbete den här personen har varit med i och sen finns inte den här personen och då försvinner en viss process som den här ungdomen har varit i och då blir den anti helt plötsligt. Kan inte förklara riktigt.

Varför är det farligt med att vara en bränd kristen?
1. Det är ju pinsamt om du ska vara bränd kristen hela ditt liv. Tänk om Gud möter dig vid 40 års ålder och du ser tillbaka på en tid då du mest varit pinsam i ditt liv. Det vill du ju inte. Här gäller det att själavårdare får tag i denna person och löser ut personen i frihet (ursäkta detta frikyrkliga ord hittade inget bättre)
2. Du går miste om alla välsignelser.
3. Det skadar församlingen i stort.

Sura 25 åringar är suveräna på att starta epidemi men låt oss gå emot den "brändepidemin" i Jesu namn. Askhögar är svåra att jobba med om inte dha får göra verket.
Men härligt frälsta 25 åringar har jag inget emot och inte heller kalla 25 åringar som är frälsta dom vill något om man bara jobbar med dom och ber för dom.
Men inte askhögar går tyvärr inte att jobba med.

Låter jag hård nu? Då får du ursäkta mig. Men jag har världens bästa liv, världens bästa mentorer som hindrar mig att bli en sur blivande 30 åring, jag har vänner och kompisar där vi drar i varandra och "kontrollerar" varandra på ett sunt sätt och jag har tanter som kan slå ner dig om du är dum mot mig:-) Tanter som ber för mig.

Känner du dig bränd det vet du själv, då ska du ta kontakt med din pastor, ungdomspastor eller en själavårdare som får in dig i ledet igen. Och där du slutar vara kritisk utan istället får möta Gud. Det är liiite fräschare med kristna som fått möta Gud som alltid har något från Gud än brända kristna som ligger som askhögar och klagar.

Nog om detta nu innan jag spärras in för olaga hot:-)

Förmodligen slösar jag bara energi, men... Vad i hela världen är det du menar Frida?

Den som är bränd ska kontakta någon som "får in [en] i ledet igen", se till att man "slutar vara kritisk utan istället får möta Gud". Det låter som klippt ur en handbok om sekter. Det är precis sådant som gör att det är så många som tappar tron när hjärnan vuxit färdigt.

Grattis till boken Carl-Henric! Ska absolut läsa den vid tillfälle.

Här i tråden förekommer en del ganska kraftiga förenklingar av tron och det kristna livet. Och jag tror dessvärre att den typen av förenklingar är en del av själva kärnproblematiken. Varken managementklyschor (som ibland grasserar som feber i arbetslivet) eller slagordskristendom klarar i längden mötet med verkligheten, och ännu mindre mötet med tänkande människor (för att, fritt, citera Tomas Sjödin: "I sammanhang där alla tänker lika, tänks snart inte särskilt mycket alls.").

Själv känner jag mig i och för sig trygg i tanken att "den som vänder Kristus ryggen för sanningens skull, kommer att falla i Hans armar" (vet inte vem som formulerade det först). Så jag oroar mig inte mycket över de som lämnar en stillastående och skygglappsförsedd verksamhet/sammanhang.

Men däremot finns all anledning att oroa sig för det sammanhang som blir lämnat; Vad i det är det som inte fungerar? Vad är det som inte tål mötet med verkligheten? Vad tål verklighetens test? Vill man sin församlings överlevnad är detta helt oundgängliga frågor. Är man däremot mer intresserad av att allt ska förbli "som det alltid har varit", ända tills det alls inte är mer, så kan man lämna dem därhän.

Tack återigen alla ni som utdelar uppmuntrande ord och som säger att ni ser fram emot att läsa boken.

Frida: Jag delar inte den analysen. Jag tror att man kan ha gjort starka och livsförändrande Gudsupplevelser och ändå hamna i en troskris på väg in i vuxenlivet. Eller rättare sagt, jag vet att det är så. Och det är inte konstigt, steget från tonår till vuxenliv är stort och innebär mycket förändringar. Kyrkan är dålig på att vägleda in i det nya. I boken utvecklar jag detta och preciserar vad jag tror kan göras för att överbrygga bättre.
Jag tycker att JP:s kommentar här ovan säger mycket och väcker frågor och funderingar värda att fundera kring.

Till sist: Låt oss inte ha ännu en debatt om katolicism eller Bjärka-Säby här nu.

"Få in i ledet igen", sluta vara kritisk och möta Gud","Askhögar går inte att jobba med".
Uj, uj, uj! Frida, hur orkar du skriva så hårt.Visst finns det dem som skäms MEN det finns ett gäng människor som faktiskt inte orkar. Som bara möter oförståelse, vilket ditt inlägg är ett skrikande exempel på.

Jag har ingen oförståelse. Jag bara visar hur det egentligen är i olika kretar. Få in en i ledet handlar inte om något sekt-tänk, mest det här att man ska stötta varandra om det är jobbigt att man står i tro för varandra. Om någon tycker det är negativt att man tar hand om varandra så är det inte mitt problem i varje fall.

Jag får ta och köpa din bok. Eller låna av Björne sen när han har köpt den.

Frida: Jag har också varit med i sammanhang där man resonerar som du; en del uppskattar det, men det är en tunn linje mellan att "kontrollera varandra på ett sunt sätt" och sekteristiska tendenser. En risk med sådana sammanhang är att man en dag upptäcker att man är det du så kraftigt varnar för ovan: bränd...

Spännande C-H!
Jag blev lite besviken efter att din artikelserie för lite sedan rörande just detta ämne inte satte igång mer debatt.
Men nu så ... :)

Magnus Edforss: Tyvärr ska jag inte på Föreståndardagarna i år, jag är föräldraledig med vår nyanlände. Men vill du köpa ett signerat ex fixar jag förstås det, skicka ordnar vi det.

Simon Gepertz: Jag med. Men jag ger mig inte:-)

Vad spännande med en bok som berör det här viktiga ämnet! Jag har flera som jag växte upp tillsammans med där man kan märka en tendens till att se ner på eller skämmas för den man var när man var yngre och mer "tänd" eller vad man kan säga. De uttryckssätt som tron tog då med att lyfta händerna, be högt i församlingen, den bokstavliga tro man hade på Jesus och bibeln... det skäms man för och vill ge bortförklaringar för.
Jag blir så ledsen när jag ser det, för jag skulle önska att min tro fick vara "barnslig" och enkel hela livet. Man skäms även för den miljö man växte upp i och verkar söka sig så långt ifrån det som möjligt.
Jag vill vara stolt över min bakgrund (inom pingst) och ta till vara på de exempel vi har genom de som gått före!
Jag hoppas innerligt att Gud kan hela det som gått sönder och att det blir "trendigt" att vara stolt över sin tro och bakgrund istället för att vara bränd, det kan ju ingen må bra av?

Skulle personligen vilja påstå att det är fantastikt att få växa upp i en kristen familj och i kyrkan med den trygghet som det innebär. En trygghet som man får genom sin barnatro. I söndagsskolan sjunger man jesus älskar alla barnen etcetera. Sedan blir man tonåring med allt vad det innebär av hormonstormar, förvirring, olycklig kärlek, en spirande sexualitet etcetera. samtidigt som man förväntas att på allvar ta ställning för sin kristna tro. Den kristna tron är väldigt radikal "Du skall älska din gud av hela din själv av hela ditt hjärta och av hela ditt förstånd" "den som vill följa mig måste ta sitt kors och förneka sig själv". Under denna tid blir man smärtsamt medveten om sin egen oförmåga att hålla måttet. Detta är i grunden positivt eftersom detta ju är själva anledningen till att man är kristen. Problemet är dock att för många ungdomar blir detta en chock och man börjar en förtvivlad kamp för att hålla måttet. Det hela blir inte bättre av att radikala ungdomsledare talar om att leva helt för jesus, vad du vill med ditt liv är inte viktigt utan det är vad Gud vill som är viktigt, samtidigt som kalle och lisa går och drömmer om av de vill blir när de blir äldre advokat, polis eller kanske rockstjärna. Som 15-åring är det kanske inte Gud som kommer i första rummet utan kompisarna och den där söta tjejen i paralellklassen. Och här är Pudelns Kärna. Det existerar inget mellanting. Man tillåts inte bara vara. Detta leder till att tonåringen smärtsamt medveten om sin ofullkomlighet och kanske också en växande känsla av att "jag vill inte ge allt för Jesus", åtmindstonde inte just nu. När de sedan går ut gymnasiet, flyttar hemifrån, börjar plugga på annan ort så väljer de att inte gå med i en ny gemenskap. Detta är inte särskilt enkelt att lösa. Å ena sidan ta hänsyn till unga människors situation utan att kompromissa med ett radikalt budskap. En bra början är kanske att låta ungdomar vara ungdomar,inse att tron är något som mognar sakta men säkert inget som kan pressas fram genom övertända ungdomsevangelister som pratar om 100% överlåtelse till 14åringar

Håller med Samuel: låter man de unag växa ifred blir det i allmänhet bra. en sak, som Maja också påpekat, är att detta växande ska ske tillsammans med alla åldrar i församlingen. En ondskefull sak är speciella ungdomsreservat i församlingen. Jag har haft möjlighet att redan som barn få sitta med vid vuxnas samtal om tron och alltid har jag respekterats. Det är oerhört viktigt att man inte "gullar" sönder eller idealiserar ungdomar. Alla är vi människor och i jämförelse med Gud är vi alla nätt och jämnt nyfödda, dvs jämnåriga.

Enligt den boktiteln måste den som vill följa Jesus lämna kyrkan, vilket jag tror många gjort.

J: Nej, inte alls. Boktiteln är lite finurlig, man behöver läsa boken för att riktigt förstå den.
Titeln handlar inte om att Jesus lämnat sin kyrka, det ska det oerhört mkt till om han ska göra. Titeln syftar på att kyrkan inte hängt med och anammat det exempel som Jesus visat i hur människor vägleds in i en fördjupad tro. Kyrkan står fast vid ett annat sätt att jobba.
Men som sagt, bäst förstår man om man läser boken.

Jag får nog ta och läsa boken.
Vem vet, jag kanske hittar tillbaka till kyrkan...

Eva: Det vore oehört glädjande isf.

Jag återkommer när jag läst boken.

Äntligen!

Jag har roat mig med att göra lite egen statistik.

Fram till 30-talet var Pingtskyrkan i en exponentiell tillväxtfas. Nya människor lockades till rörelsen. Från 40-talet fram till 90-talet gick antalet upp och ner, men andelen av befolkningen var mellan 1,1-1,2%. Troligtvis inga nya externa medlemmar, men nya interna (barn). Från 90-talet och framåt har andelen stadigt sjunkit och nu är den 0,9%, vilket den inte varit sedan 30-talet.

Om vi antar att alla som försvunnit sedan det absoluta toppåret 1985 (det relativa toppåret var 1955) fram till nu är unga, så får man att ca 55% av alla 20-åringar (t.ex.) varje år har försvunnit. Det är i sig mycket, men inte "nittio procent", och knappast en miljon människor (jag har räknat med att det är 17 000 människor).

Snarare får man fantasisiffrorna om man räknar med att varje barn som någonsin varit med på någon aktivitet i Pingstkyrkan skulle varit medlem nu, vilket är ungefär som att Socialdemokraterna skulle oroa sig för att inte alla som någonsin röstat på dem skulle vara medlemmar i partiet. Jaktlund oroar sig helt enkelt för att missionen har misslyckats (och för de hypotetiska 55% förstås, vilket förmodligen följer trenden för andra ideella organisationer som t.ex. partiernas ungdomsförbund).

Nästa fråga: varför har Jaktlund "stor sorg" och "nöd i hjärtat" för att jag (exempelvis) har inte längre är kvar i frikyrkan? Han vet ingenting om mig och ännu mindre om de hypotetiska 17 000 nu vuxna. Har vi det bättre eller sämre utanför frikyrkan? Ingen vet. Ska man spekulera har de det förmodligen bättre eftersom de gjort ett fritt val att inte fortsätta, men det är som sagt en spekulation.

Varför denna stora sorg? Som uppväxt i frikyrkan anar jag var den kommer ifrån, men jag får gärna ett svar som inte är något förutsägbart pekoral, som destinationsort efter döden.

Detta medlidande(?) med totalt okända människor skorrar falskt.

Sven D. om man byter ordet kyrka mot "Den levande Gudens församling" på jorden. Där andlig tillväxt och utveckling sker och där det finns ett uppdrag, att "göra alla folk till lärjungar och lära dem att hålla allt vad jag/JESUS befallt" då är det mer än tragiskt att så många lämnar efter tonåren.

I Apg. står det att "Herren ökade församlingen dag efter dag med dem som lät sig frälsas". Det var där de hörde hemma, som får hör hemma i en hjord tillsammans med sina avkommor osv osv.

Men detta säger mer om kyrkan - enligt min mening - än om de som lämnar den. Kyrkorna har i många fall blivit mer av en arbetsplats - en plats för de religiösa verksamhetsmaskineriet - än en andlig uppväxtplats.

Sven: Uträkningen om en miljon medlemmar har inte jag gjort, den gjordes av Pingst Ung för 15-talet år sedan redan. Skriver om detta i boken. Siffran kom från en uträkning utifrån statistik på hur många som deltagit i barn-och ungdomsverksamhet i församlingarna och mynnade ut i följande formulering: "Om vi nått de egna barnen och deras kompisar - hade vå då varit en miljon idag?". Hypotetisk fråga, men inte överdriven - statistiken visade på det. Men märk väl: "OM...".
Är det då logiskt och naturligt att tro att man kan nå 100%? Nej, naturligtvis inte. Men är det logiskt och naturligt för drivna väkelserörelser med ett missionsuppdrag att tycka att 10% är bra? Nej, naturligtvis inte. Klart man måste utvärdera, anser jag.

Kan då inte du ha det bra utan kyrkan du växte upp, kanske bättre än du hade däri? Jo, så kan det nog tyvärr vara.
Men jag tycker inte att man enbart kan utgå från det enskilda eller lokala perspektivet, jag tycker att man bör titta på Bibelns tankar kring församlingen och då är det tydligt - anser jag - att den är oerhört central. Jag tror att den behövs och berikar livet. Eller rättare sagt: Den är tänkt att göra det. Men det verkar inte som den gör det eftersom så många lämnar.

Jag tror att du skulle förstå mina tankegångar betydligt mer om du läste boken innan du avfärdade.

Denna fråga ligger även mig varmt om hjärtat. Jag ska absolut läsa boken. Det här är jätteviktigt och så bra att du lyfte det.

Jag är själv vid dryga 40 år ett lysande exempel på hur det kan gå. Trött på kristenheten, alla krav och med en känsla av vilsenhet/att inte passa in bestämde jag mig för att lämna allt. Jag var väl mellan 23-25 när brytningen med kyrkan kom.

Jag höll mitt ord förutom vid två tillfällen och det var när barnen döptes i Svenska Kyrkan. Annars skulle det dröja drygt 20 år innan jag vågade mig in i en Pingstkyrka igen. En livskris gjorde att jag vände tillbaka till min barndoms Gud och så småningom också till kyrkan.

Jag har många gånger undrat vad som krävts (läs behövts) för att jag hade valt en annan väg d v s den smala vägen med Kristus. Mest har jag rannsakat mig själv men också funderat lite kring den miljö jag vuxit upp och befann mig i. Samfunden.

Samuel, du ligger nog väldigt nära pudelns kärna...!

Till dig som skriver att nöden skorrar falskt så kan jag säga att jag önskar att någon haft nöd för mig och hjälpt mig vidare i livet med Krisus. Mitt liv utan Gud blev visserligen framgångsrikt med världens mått mätt men ändå meningslöst, fjuttigt, ekande tomt och förgängligt.Det blir så utan Gud och mitt hjärta brinner också för att kristna ungdomar ska förstå det och göra rätt val.

Tack igen Jaktlund!

/Magdalena Jaktlund (ej släkting)

VÄCKELSERECEPT.
Tillåt JESUS
träda fram!

Det är frånvaron av detta som är grunden för kristendomens kris:

Anden - den Enda som kan "måla JESUS" för våra hjärtan, som uppståndet och levande, tillåts inte göra det;

för det KRÄVER Andens frihet, för att Han skall kunna göra det genom ALLA Sina penslar: alla Jesu lärjungar: det konungsliga, allmänna prästadömet.

Har inte de flesta föreningar problem med detta? Att behålla uppväxande medlemmar, samma sak händer i många ideela föreningar typ idrottsklubbar och politiska sammanhang.
Kanske en kulturföreteelse snarare än en kyrkoföreteelse?

Namn (Måste anges)

Epost (Måste anges, publiceras ej)

Prenumerera på nya kommentarer via epost
Hemsida

Kommentar