Jag tror det är ungdomspastorernas fel. Om de inte peppar ungdomarna att gå på huvudmötet på söndagen då kommer dom inte att gå.
Så kommenterade "Frida" förra bloggposten om ålderssegration som leder till att unga och äldre på många håll snarast har separerade gudstjänster,
Jag tror hon har rätt, och samtidigt helt fel.
Jag arbetade tidigare som ungdomspastor i en församling där ungdomarna gick flitigt på söndagsgudstjänster. Det var en sorts god tradition, etablerad långt innan min ankomst. Som komplement hade vi riktade ungdomssamlingar på fredagskvällarna.
Men så tänkte vi, och inte minst jag, att det vore roligt med nattmöten på lördagskvällarna också. Det hade man haft tidigare också, men nu tänkte vi öka tempot lite grann och ha dem oftare. Och det hade vi, med goda resultat.
Förutom på ett område.
För den där stora ungdomsskaran på söndagsförmiddagarna blev betydligt mindre de helgerna vi hade nattmöten. Tror jag det: först fredagen, sen lördagen, två sena kvällar (eller ja, sena nätter kanske, rent av) tog ut sin rätt.
De hade redan haft sitt under helgen, nu fick övriga församlingen ha sitt.
Vi såg bekymret och rättade till det, begränsade ungdomsverksamheten mer tydligt till fredagarna. Ordningen återställdes. Det är nog, jag tror det, en av de saker jag är mest stolt över från min tid som ungdomspastor. En del andra minnen skaver, andra beslut är jag (för att uttrycka mig lite milt) inte lika stolt över. Men det där, det ler jag åt.
Jag känner till andra församlingar som haft omtalade och omskrivna ungdomsverksamheter som valde en annan väg - som satsade stenhårt på den riktade biten och lät det gå ut över församlingens gemensamma gudstjänst. Resultat: Massa folk då, nästan inga kvar när de växte ur ungdomsåren.
Ungdomspastorns fel, kan tyckas. Men är det verkligen så enkelt?
Nej, självklart inte.
Ytterst måste ansvar för de här bitarna ligga hos församlingsledningen, hos föreståndaren. De borde säga ifrån om utvecklingen är två segregerade grupper. Inte som tråkiga bromsklossar utan som goda vägledare, för att man tänker och ser längre. Så borde det vara, tycker jag.
Ungdomsverksamheten borde inte få dra iväg på egen hand. Men när den väl fått göra det - då är det svårt att vända tillbaka. Då är det svårt att säga till ungdomspastorn: "Nu får du se till att få hit dem". För utan ungdomarna närvarande tänks de enkelt bort.
Där åldersegregationen fått slå rot har - påstår jag - gudstjänsterna ofta slutat utvecklas. Man blev fast i ett sätt att fira gudstjänst, för de nya uttrycken - de kunde ju ungdomarna få ha på sina egna samlingar. Kanske har det inte alltid uttalats, men i praktiken har det blivit så.
Så då står man där, som den ungdompastor i helgen som sa att han aldrig uppmanar "sina" tonåringar att följa med på söndagen, i en hopplös situation. För församlingens gudstjänst är inte på något sätt till för ungdomarna.
Ska man kräva att de unga går dit ändå, att de anpassar sig? Eller ska man kräva att de äldre sträcker ut handen gentemot de yngre? För mig är valet självklart - anpassning kan man kräva främst av de mogna.
