I dagens tidning är det en liten "Kontakt direkt" med mig efter helgens Pingst Ung-konferens - om det speciella i att inte vara den som sitter och antecknar utan istället vara den som står där framme och säger det som antecknas. Om den omvända världen.
Men även om ungdomsverksamheten som en alltför ofta isolerad ö - en församling i församlingen, de unga skiljda från de äldre - som jag tror är en orsak till att många unga försvinner bort från såväl kyrka som tro när de blir vuxna. De växer helt enkelt i praktiken ur sin församling och saknar dessutom de äldre vägledare de skulle behöva som allra mest just då (men det här är inte den enda förklaringen, det enda systemfelet - jag skissar ytterligare tre i "Jesus gick vidare och kyrkan står kvar").
Frågan är allvarlig och akut, och all heder åt de församlingar som sliter med frågan och ger den högsta prioritet. Som värmländska Forshaga, som Dagen skrev om igår, som förändrat mycket i sin verksamhet - däribland söndagsgudstjänsten - för att tonåringarna ska känna sig mer hemma där.
I "Kontakt direkt"-artikelns avslutning säger jag: "Jag har stor respekt för vad de gör i Forshaga, men jag är inte säker på att det alltid behövs så drastiska förändringar. Vi behöver inte flytta ungdomsmötet från fredag till söndag. Det behöver inte vara en rockklubb eller Hillsong, men det behöver inte enbart vara damkören. Kulturarvet är inte intressant, det är Jesusarvet som är intressant."
Låt mig utveckla det där bara något. För mig får gärna andra församlingar ta efter såväl Forshagas inriktning med mer rockmusik som Hillsongs lovsångsstil. Helt okej, mer än okej.
Men min poäng är att det inte är möteskulturen - med musik och annat - som är avgörande. Hamnar den i för stort centrum blir det konstigt (men med det menar jag inte att det gjort det i Forshaga eller Hillsong, risken kommer snarast in om man försöker kopiera deras upplägg rakt av utan att fundera utifrån sin egen situation).
Så tycker jag, men alltför ofta, tycker jag, tas en sådan kommentar som ursäkt för att inget förändra. Då missförstår man. Utmaningen kring att inte låta kulturarvet ta för stor plats bör inte främst riktas till de unga: det är en utmaning till oss som landat i vuxenlivet att inte så hårt hålla fast vid vår egen kultur - den vi är nöjda och glada över - att den uppväxande generationen tappar intresset.
Eftersom Jesusarvet, att tron går vidare, är oerhört mycket mer intressant än kulturarvet så bör det vara överordnat. Och då gör Forshaga, Hillsong med flera som når unga och nyvuxna helt rätt.
Jesus ska vidare, och därför tar de mogna ett steg bakåt rent utformningsmässigt och ett steg framåt som vägledare.
Personligen drömmer jag om en allgenerationsförsamling där olika generationers musikstilar - och även skiftande musikstilar inom samma generation - kan samsas och komma till uttryck. Tusen musikaliska blommor blomma. Rockmusik, Hillsongslovsånger, damkören, soul, hip-hop etcetera.
Det kanske är en utopi, kanske måste man välja spår. Men jag vill ha kvar den utopin ett tag till. För jag drömmer om församlingen där de äldre lever för den yngre generationen men där även den yngre generation efterfrågar de äldres erfarenhet och det som format dem.
