Flitligt omdiskuterade Eva Brunne, nyvald biskop i Stockolm, intervjuas kring predikokonst i nya numret av alltid utmärkta magasinet Filter . Brunne säger bland annat:
"Varje gång pratar jag om Jesus, så klart. Berättelserna som handlar om de tolv lärjungarna, ibland enstaka, ibland allihopa, tycker jag är spännande. Där finns allt: den tvivlande, den tvärsäkre, den soms viker och så vidare. Att spegla sig i de figurerna, det gör jag så ofta jag kan".
Bra sagt. Lärjungaskapets olika aspekter blir aldrig så tydliga som i närkontakten med Jesus, evangeliernas berättelser en ren skattgruva. Och inte minst är de det - förstås - för dess tecknande av Jesus själv. Han borde verkligen vara central i varje predikan. Om det inte känns naturligt att ha med Jesus i en predikan - bör den predikan hållas alls då?
Jag är ingen anhängare av idén att övriga Bibeln, vid sidan om evangelierna, bör läsas med en nypa salt eller rent av sorteras bort. Inte "Jesus only" alltså, men väl Jesus centralt. Han som är Bibelns kärna bör också vara predikans.
