Jag har - både i artiklar, bloggar och nu senast i bokform - skrivit en hel del om den svåra övergången mellan tonår och vuxenliv, där en aspekt utifrån församlingssynpunkt är att man går från en miljö till en annan. Man växer ur ungdomssamlingarna och ska hitta hem i gudstjänsten och annat församlingsliv (fast det här är inte enda förändringen i steget in i vuxenlivet, förstås).
Men det finns, åtminstone, ett till sådant där svårt steg: Från barn till tonår. Många är aktiva i söndagsskolor men tappar sedan bort sitt församlingsengagemang i skarven därifrån, när man blir för stor för den.
Ibland är inte den stora utmaningen främst att tänka till på att göra enstaka grejer så bra som möjligt utan att tänka till på helheten. Jag blir allt mer övertygad om det. Annars blir olika delar fristående öar som i realiteten lever sitt eget liv.
Det gäller att tänka ett steg längre, bortom den åldersriktade samlingen. Jag tror att de - exempelvis söndagsskolor och tonårssamlingar - har mycket gott med sig, men det är ju inte tänkt att ta stopp vid dem. Hur gör vi för att leda vidare, i nästa steg? Den frågan måste ständigt vara levande.
Skriver i dagens tidning om funderingar kring trenden, som varit allt tydligare senaste tioårsperioden, att barnens söndagsskola är helt parallell med gudstjänsten. Många fördelar, det visar verkligen att man tar barn på allvar och prioriterar dem. Men i längden, vad händer då? Hur blir det med steget in i en gudstjänst de egentligen aldrig besökt? Det är värt att fundera kring.
I församlingen jag tillhör har vi försökt oss på följande modell från och med den här terminen: Barnen är alltid med första 15-20 minuterna, därefter inleds söndagsskolan med ett inslag i gudstjänsten. Och då inte något helt fristående lite spexigt inslag bara (även om det gärna får vara roligt) utan som tar upp dagens tema i söndagsskolan. Vi lägger alltså första undervisningsdelen i gudstjänsten.
Jag tror att det är en ganska bra grundidé. Dels så blir det något i "stora gudstjänsten" även för barnen, det blir deras gudstjänst även där. Och dels så blir de i församlingen som inte följer med till söndagsskolan medvetna om vad det talas om där, vilket bland annat underlättar för vidare samtal hemma vid köksbordet. Familjer har en gemensam upplevelse att relatera till.
Tillsammans över alla åldrar och samtidigt uppdelat efter åldersbehov. Jag gillar den grundideén.
Alla kommentarer till denna bloggpost via RSS
jag tror inte på en lösning för alla, med tanke på hur stor en församlingen är etc.
däremot tror jag på en församling för alla.
Padwan Leinad - 2009-11-04 18:41
I kyrkan jag bor granne med så finns inget för barnen. De springer ut och in, och gör en hel del hyss. Barnvakter kanske vore något, eller något som verkligen vore roligt för dom.
Jag har älskat att vara i kyrkan så länge jag kan minnas, det var ingen flashig frikyrka med pukor och trumpeter som i GTs tempel, men en liten träkyrka i en by i Sveriges nordligaste kommun med helt ordinära präster och predikanter.
Det är en sorg att man idag ska förenkla för alla genom att separera oss kristna från varandra i åldersgrupper och efter etnicitet. När jag var barn och tonåring gick vi till kyrkan oavsett språk i gudstjänsten, nu är det nästan som bestämt att bara vissa går när det inte är gudstjänst på svenska. Men oskicket med söndagsskola parallellt med gudstjänsten slipper vi pga att ingen vuxen vill missa gudstjänsten. TACK för det.
Mina barn längtar till kyrkan och vi äldre får lära oss tolerans mot lite rörelse i bänkraderna.Söndagsskola har vi sedan här hemma på söndagkvällen(jag är lyckligen begåvad med en stor barnaskara).
Min sjuårige son ville att vi skulle flytta tillbaka till min hemby med motiveringen"Då får vi så nära till kyrkan". För honom finns inget alternativ, det är gudstjänst med psalmsång, bön och predikan och det är dit han vill.
Jag tror inte jag bara talar ur min egen begränsade erfarenhet, jag tror detta ligger tungt på Jesu hjärta. Jag tycker det är tydligt när man läser om hur Jesus bemöter barnen. Dessutom tror jag att alla i kyrkan mår väl av en gudstjänst som passar de unga i församlingen. Barn och ungdomar kan vara väl så allvarsamma och stillsamma som vuxna. Jag själv som tonåring och mina konfirmander tyckte allra bäst om de ytterligt stillsamma Taizé-gudstjänsterna med sitt strama och nedtonade uttryck.
Fördomar frodas i apartheid och vissnar bort när alla får mötas och blomma på sitt sätt tillsammans i veckans höjdpunkt, söndagsgudstjänsten.
Alma Mater - 2009-11-04 22:23
Själv gick jag ifrån en lång ambivalens inom min personliga tro (mellan att jag var 6 år och började ifrågasätta Guds existens och 17 år), till mer öppen agnosticism under några månader, följt av ateism (i hemlighet) tills jag fick ett minst sagt oväntat Gudsmöte på en trottoar i Spånga, Stockholm. Tjoff, så var Gud där, och tjoff fick jag se en syn i flera timmar om inte det första räckte, när jag kommit hem ifrån Gudsmötet.
Men sen var det svårt. Jag letade efter äkta förebilder som hade samma gudslängtan som mig. De växte inte på trän direkt, eller åtminstone kommunicerade de sin gudslängtan så fyrkantigt att jag inte kunde se den alls.
Vad jag behövde var föredömen som både gav frihet och ansvar, trygghet och förtroende, andligt lyssnande men utan att kompromissa med bibeln. Det tog sju år innan jag träffade någon sådan, trots ivrigt letande. Visst, jag var väldigt kräsen, men det är unga människor ofta.
Mest av allt ville jag att någon skulle på en personlig nivå, likt en mentor eller något sådant, visa på ett sätt att komma närmare Gud.
Min egen brist från dessa år, och det hemska tumult inom mig som det förorsakade då, har gjort att jag idag gör mitt yttersta för att verkligen lyssna på unga människor som kommunicerar sin gudslängtan på ett annat sätt än vi vuxna ofta gör. Vi måste lyssna - nu.
Jag måste bara tacka dig C H för en väldigt bra bok!
En tanke bara jag tänkte på föräldrarnas roll för att man ska grundas i en stabil kristen tro. Och jag tror att den är det definitivt viktigaste för att barn uppväxta i kristna familjer själva ska växa upp till stabila troende. Men ibland tror jag vi fokuserar på fel saker. Jag tror vi tänker vi måste minsann be aftonbön med våra barn o.s.v. vilket vi definitivt ska göra. Men jag tror det som påverkar oss som barn framförallt är vad visar föräldrarna på i sitt eget liv. Jag ställde mig själv den frågan och kom då på att något som betytt mycket för min tro är att jag sett min pappa i sin ensamhet sätta sig i en fåtölj slå upp sin bibel och ta en stund i bön. Jag märkte att det var viktigt för honom, det var inte bara något han gjorde med mig. Jag tror det är det absolut viktigaste i att vara en förebild för sina barn, att man visar att tron betyder något för mig som förälder och får konsekvenser för mig. För barn lyssnar inte framförallt på vad man säger utan på vad man gör.
Jag ser det som självklart att barnen är med en stor del av gudstjänsten. Hur många barn brukar se sina föräldrar lovsjunga och be hemma, när det kanske ofta sker tidig morgon eller sen kväll? Om vi i församlingen ska leda så måste vi också vara förebilder. Men det är en stor utmaning att ha gudstjänst för alla åldrar.
Daniel Brännström - 2009-11-05 13:17
Din bok är en gåva från ovan till svensk kristenhet. Det borde vara straffbart att inte läsa den, så bra är den
Magdalena - 2009-11-07 13:24
Alma: Jag tror att det kan vara ett sätt, att inte alls ha söndagsskola. Men jag tycker frukten av den ofta är väldigt god. Man måste dock tänka till på hur den ser ut och fungerar.
John: Lyssna till och prata med. Leva för nästa generation. Så viktigt.
Simon: Tack! Och sant, hela livet är en förebild.
Daniel: Japp, stor och svår utmaning men viktig.
Magdalena: Det var värmande ord må jag säga. Tack!
Carl-Henric Jaktlund - 2009-11-09 09:35
Jag känner till ett antal SvK-liga församlingar som har söndagsskola enbart under predikan, så att föräldrarna kan koncentrera sig på en "vuxenanpassad" undervisning och barnen får motsvarande undervisning, fast "barnanpassad". Dvs. barnen är med i hela gudstjänsten med psalmsång och läsningar ända fram till predikan. Och sen när predikan är slut så kommer barnen tillbaka och är med under nattvardsfirande, välsignelsen mm. Det tycker jag verkar som en vettig uppdelning, även om jag själv aldrig har varken gått i söndagsskola, varit söndagsskolledare eller haft barn i söndagsskola.
Namn (Måste anges)
Epost (Måste anges, publiceras ej)
Prenumerera på nya kommentarer via epost
Hemsida
Kommentar