Talade alltså på Predikantveckan i onsdags, kring kyrkans uppenbara bekymmer att leda tonåringar till en vuxen tro. Fick väldigt god respons, nästan överväldigande, men också en fråga vid upprepade tillfällen: "Vad menade du med de 90 procenten - det där måste du väl ändå fått om bakfoten".
Så här sa jag, ungefär: "90 procent av alla som kommer till tro gör det innan 20 års ålder, det har vi förstått och satsar extra med tid, kraft och resurser på barn- och tonårsverksamheterna. Men av dem som kommer till tro så försvinner 90 procent ut genom bakdörren - när vuxenlivet kommer växer de upp och kyrkan bort".
Ungefär så sa jag innan jag sprang vidare i min iver på att peka ut Jesu exempel för hur det går att vägleda in i en fördjupad tro. Jag borde utvecklat det där något, får göra det nu istället.
De första 90 procenten är odiskutabla, att den övervägande majoriteten kommer till tro där är tveklöst. Men det andra - stämmer det att 90 procent försvinner bort? Min erfarenhet, från flera sammanhang, säger det.
Men det behöver tydliggöras - vilket jag även sa snabbt i förbifarten i onsdags - att det inte innebär att alla dessa 90 procent mister sin tro på Gud. Honom blir man inte av med så lätt, han dröjer sig gärna kvar. Och för en del lever kanske tron starkare än någonsin, jag har mött sådana exempel: "Jag var tvungen att lämna församlingen för att min tro skulle överleva".
Så kan det vara, men jag tror inte att det är standardmodellen. Tvärtom - jag tror att ett kristet liv hör hemma i en församlingsgemenskap (utan att för den sakens skull vara en ersättning för det personliga naturligtvis: församlingen är ett komplement, inte en ersättning till hemmet. Men det är ett ack så viktigt komplement).
Min erfarenhet är alltså att många som tidigare varit bergfasta i tron och hängivna i ett församlingsengagemang försvinner ut genom bakdörren efter de intensiva tonåren. Somliga återvänder senare, det är sant, men långtifrån alla. Det finns statistik som säger att pingströrelsen hade haft en bra bit över en miljon medlemmar idag om den nått alla barn och tonåringar som varit en del av dess verksamhet (istället för de dryga 85000 man är idag=mindre än tio procent av potentialen utifrån dem i egna huset, alltså) .
En utopi förstås, alla når man aldrig, men ändå - det säger något om att bakdörren läcker och att kyrkan har svårt att leda in i vuxenlivet med tron i behåll.
Jag menar att det finns fog för den där siffran kring att (omkring) 90 procent försvinner bort, inte minst kan man se den trenden och tendensen i ovan nämnda räkneexempel från pingströrelsen. Men enklare är egentligen att fundera kring alla de jag varit på läger och konferenser med genom åren och se hur många som saknas idag. Om det inte är 90 procent så är det i alla fall inte speciellt långt ifrån (och den respons jag fått via mail eller på annat sätt av dem som läst min bok i ämnet eller som hört mig tala utifrån den säger mig att min erfarenhet långtifrån är isolerad).
Men jag vet att det här inte är enkla saker att räkna på och på sätt och vis är det oviktigt att slå fast någon procentform. Däremot tror jag att det är viktigt att identifiera bekymret och fundera på vad det beror på; om det finns systemfel som kan rättas till (vilket jag påstår i boken).
Och några reagerade alltså kring den där siffran, kände inte igen sig: "Det där måste du fått om bakfoten, det stämmer inte med min erfarenhet, så många försvinner inte". Jag tror mycket väl att de kan ha rätt, också. Och jag vill skriva om förklaringen till det men inser att denna bloggpost redan har svält i antal tecken, så ber att få återkomma i ämnet.
