Jag ser i kommentarer på mina bloggar, och hos andra som bloggar med anknytning till Predikantveckan, att det missuppfattas en hel del. Somliga tycks tro att det enbart talas om form och kommunikation, utifrån något slags mänskligt försök att komma tillrätta med en negativ spiral.
Jag vet inte vad det beror på, om det är jag som rapporterat konstigt och fel eller om det är vilja att läsa in egna fördomar som är grejen. För det stämmer inte alls överens med bilden jag får här.
Nu har just pingstföreståndare Pelle Hörnmark talat:
"Vad bor i ditt hjärta? Ingenting kommer bli framgångsrikt om du inte har ditt rotsystem i Gud. Det är helt avgörande för dig och din församling. Var hämtar du din inspiration, var har du ditt hjärta?"
"Ibland pratar vi om visioner men det är mest vårt eget övermod som talar. Vi ska passa oss för inflation i detta. Jag har hört många halvljuga och sen nästan gett Gud skulden efteråt. Det är inte ok, vi måste vara sanna. Men om visionerna och drömmarna slocknat så finns det hjälp att få i rotsystemet"
Så ryktet om att pingströrelsen numera enbart skulle vara inriktat på att hitta en smart form och stil är kraftigt överdrivet. Det går djupare än så. Visst talas det, mycket dessutom, om förändring för att hitta rätt i samtiden men det är uppenbart - gång på gång, betonas med kraftig understrykning - att avsikten inte är något annat än en biblisk närhet. Men pingströrelse har en tradition som är föränderlig, som Stefan Beimark påpekar i intervjusamtalet jag gjorde för dagens tidning (läs det):
"Vi är inte satta att förvalta former utan förvalta evangeliet. Vårt existensberättigande som pingströrelse finns i detta, vi är födda in i en tradition av något nytt. Det måste vi förvalta och hänga med vår samtid, utan att det minsta tappa vårt budskap. Det är en stor och viktig utmaning."
Utifrån det ska pingströrelsens funderingar inför framtiden ses.
