Klockan 12 på onsdagen stod jag naken på Filadelfias estrad. Utan dator, utan kamera, utan anteckningsblock. Då känner man sig aningen naken som reporter.
Att ha sisådär 600 pingstpastorer framför sig och under 30 minuter få utmana kring det som mitt hjärta brinner för mer än något annat - att leda unga till en vuxen tro, hjälpa dem att ta steget som så många misslyckas med - var speciellt.
Jag är förvisso en ganska van talare, både från historien och i nuet, men ändå. Här satt 600 pastorer med stort inflytande och möjlighet till att förändra. Jag ska inte gå in på allt det jag talade om, vill man veta mer kan man läsa här eller kanske ta sig an boken, men låt mig trycka på en sak här: Vikten av att inte skilja på generationer. För mig är det pudelns kärna i problematiken - det behövs äldre som lever nära de yngre och vägleder med sina perspektiv.
Så länge vi fortsätter med att skilja generationerna åt är det kört, då kommer historien upprepa sig: unga kommer växa upp och bort från kyrkan, från tron.
Därför blev jag så glad när en pastor kom fram efteråt och sa att han redan pratat med en kollega i sitt närområde kring det tonårsläger de och andra församlingar anordnar tillsammans varje år. "Vi har överlämnat det till de unga ungdomspastorerna, de har fått sköta det själva. Det måste vi ändra på kommande år".
Så nu sitter jag här och gläder mig. Praktik, inte bara teori. Äldre och yngre ledare sida vid sida för att vägleda i den viktigaste delen av livet.
Glädje.
